Trött på män.

Av många anledningar, inte bara för att de som jag vill ha inte vill ha mig. Men jag har kollat på SVT:s serie Våra vänners liv. Fyra män i min ålder som någon skribent klassade som "de som aldrig sa hora". Tja, vanliga, moderna svenska män. En blir lämnad av sin fru och tvingas till en förortssvartkontrakt och varannanveckaliv med sin dotter som han förvisso älskar, men relationen till henne hanterar han lite sådär. På kuppen blir han kär i den lätt manipulativa kollegan Lotta. En karaktär som man direkt fattar inte är BRA för Pontus.

En annan blir förförd av en rik, äldre kvinna som först kör med riktigt toyboyiga fasoner på den motvillige David, men visar sig sedan vara gift. David ber henne att välja men hon vill ju inte välja bort sin Buster och sin position som toppchef. En, den som är min favorit, poppisläraren Olle, spelat av den alltid lika snygge Shanti Roney blir njursjuk och tvingad att ta kontakt med sin pappa som han brutit med för länge sedan. Och så har vi den alltför enfaldiga misslyckade journalisten, numera killfröken på dagis, Mats.

Alltså det här är killar som man träffar i Sverige idag och alla är väl jättegulliga. men så vilseledda, för lätt manipulerade, för omogna. Är det så män är? Nä. Om så så vill jag ingen ha. Jag vill ha den vassaste kniven i lådan. problemet med den här, ganska ambitiösa tidsskildringen är att den inte lyckats skildra en enda man som tar ansvar! Det måste väl finnas karriärpappor som inte behöver bli överköra av sitt ex i fråga om barn när de separerar. Som minns födelsedagar, hämttider och kan pynta ett barnkalas. Killar som har varit kära förr, innan en miljardär skänker romantiska gåvor och tar en på stavgångspromenad?

Tråkigt att det som skulle kunnat vara en bild av moderna, lite mer jämställda tiden istället lämnar oss med fumliga män mellan 30 och 40. Nä.

Jasså.

Det är kallt hos mig och jag blir så seg av att vara såhär kall. Och seg över att vara trött för jag sovit dåligt på jobbet. Eller i vilket fall, sovit för lite på jobbet. I vilket fall, lyssnar på Spanarna och funderar på framtiden. IGEN. Jag vet. Julfesttiden är snart här och de statusraden som ändrats från single till in a relationship haglar och får mig att undra om det där kommer att hända mig också.

Pratade med K, hon tyckte hennes kompis A var härligt desillusionerad på "träffa någon"-fronten. Typ erkänner att hon inte har något liv och behöver någon som hon kan ha ett liv med. Och någon som kan hjälpa henne med olika saker och värma hennes säng emellanåt. Jag vill ha allt ovan, och så kärlek förstås. Vad trist det ändå skulle bli att bara hänga på grund av praktiska omständigheter?

Vinter.

Idag har jag inte haft lust att göra annat än ligga i sängen, slösurfa och läsa Muminserier. Så det har jag gjort. Snart är det dock dags att ta sig till jobbet. Om en stund. Tänkte bara mycket kort reflektera över att SJUKT MÅNGA som jag känner verkar ha hittat kärleken på senare tid! Jag hoppas att det är mer smittsamt än vinterkräksjukan och att det är min tur snart. Att sväva på rosa moln och trycka mina mjuka läppar mot någon annans dito. I vilket fall ska jag på två julfester här och på båda är spanen givna tror jag. Så skepp ahoy, jag står här (dock inte sysslolös) och väntar!

November.

Negativ nordatlantisk oscillation är här. Snö och vinter, det tycker jag om. Inte så att det inte vore lite trevligare om "man var två". Fast jag är ju inte en man och är inte människan ensam alltid ändå? Men lite förströelse i sänghalmen eller helt ännu mer, det skulle ju passa bra det. Annars försöker jag hålla vinterdeppet borta med alla möjliga medel. Söker jobb (får inget) försöker jobba på bra när jag har nåt att jobba med (går väl sådär), kläcker jättebra idéer (men har svårt att tro på dem) och försöker förverkliga det som går.

Tänker mycket på familj och familjeliv. Mitt barns pappa ska få sitt femte barn snart. Vad sjukt konstigt det är. Jag då? Vad märkligt att inte träffa någon och inte kanske någonsin få leva det där familjelivet eller nosa och gosa med en bebis igen. Någonstans önskar jag verkligen att det skulle hända. Men samtidigt är det väl en dröm det med. Jag odlar de gråa håren och förbereder mig för ålderdomen? Samtidigt, jag behöver inte bli nunna- men det finns gott om föräldralösa ungar i världen som jag kanske kan hjälpa och möta, om det är hänga med de unga som jag vill göra med mitt liv. Och det går att få till annan gemenskap än familjen...det är bara det att det är så sjukt svårt! Jag försöker och försöker verkligen, men i ett land där det är inte satt i system att vara i stora, välkomnande sammanhang är det väl typ som att slåss mot väderkvarnen.

Så väl mött, väderkvarnen. Sov så sött, time to hit the bing.

Sol i sinnet.

Visserligen är jag så singel som man nu kan vara, men jag har faktiskt träffat inte bara en, men två trevliga i höst. Först han som jag inte riktigt vet vad det ska hända med (hoppet kanske är ute, eller också inte) och nu för en vecka sen en väldigt trevligt en, en tjej. Som också bor nära och som jag tror att jag kan lära känna riktigt bra. Vi var och fikade idag, hjälpte min dotter att välja kläder till maskerad och promenerade i solen. Jag tog bilder på henne (tråkigt att inte kunna publicera det här, för fina blev dem). Och när vi gick var sin väg kändes det tråkigt att det var så.

Jag haft den socialaste av dygn just precis. Ett par soffsurfare bor i vår gästrum just nu, igår hade vi ett par människor till på besök och idag soffsurfarna, the new girl och så på bio med K. Vi såg Inception. En film som får en att känna sig smart, om en ny hänger med allt som händer. Intressant i vilket fall, och hur tusan slutade den egentligen?

Du kommer att möta en lång mörk främling.

Jag var och såg Woody Allens nya rulle, ensam, ikväll. Den korta recensionen är att den var jättebra. Handlade om hur valen vi gör, i kombination med viljan att försöka förverkliga sig själv. Hur fel det kan gå och vad som kan behövas för att få hoppas lite....och att hoppet kanske är den som håller oss igång allra mest. Inte de goda råden eller förnuftet.

Jag borde sova. Det är sent och egentligen inte mycket som händer. En väninnas man har lämnat henne, de som var ett sånt perfekt par alltid! Och jag såg en skylt på Söder på ett ställe som erbjöd "Par-KBT". Huvaligen. Det vore trevligt att vakna bredvid någon. Men att jäsa här i ensamheten verkar så mycket enklare.

Men det händer ju ingenting.

Senaste veckorna har jag försökt att aktivera mig lite. Tänkt att nu ska det bli medborgare av mig. Slutade med ett partimöte där andelen manliga deltagare visserligen var högt, men ingen väckte mitt intresse. Eller ju kanske han som var där med sin gravida flickvän och deras politiskt korrekt klädda treåring. Han var snygg och utstrålade jämställdhet. Det tycker jag om. Dock hade han inget skägg, minus. Stort minus! Tyckte om den kvinnliga riksdagsledamoten också, men hon nämnde någon sambo. Typiskt mig, de enda intressanta tjejerna är straighta.

Mina lediga helger har jag jobbat, mina alldeles för ensamma dagar har jag dagdrömt om diverse kandidater och funderat på att skriva manus för en teveserie. Lite som mitt liv, fast roligare. Kanske sorgligare också. Kanske skulle den kunna handla om en ensamstående mamma i trettiofemårsåldern som nätdejtar och känner sig ensam. fast på ett roligt sätt kanske. Jag har i alla fall träffat en hel del personer som skulle kunna vara grunden till en riktigt gediget material för allehanda internetdejtingens bottenschackt.

I vilket fall, nu när jag kollat på den där nya SVT-serien om krisande män så har jag återigen fallit för Shanti Roney. Var tvungen att gräva fram både Shanti-bilder samt några Shanti-parodier från Mammas nya Kille.

En sak är i alla fall säker, blir min teveserie av ska Shanti spela snubben som jag är hemskt kär i men tror jag inte kan få. Men till slut, eftersom det ändå ska vara lite bättre än vad verklige livet är, kommer jag att få honom. Jag ska nog sova lite. Och fortsätta smida planer för min teveserie imorgon. Shanti får ta och odla sexy skägg för den här rollen.

En perfekt film att se på en dejt.

Är den här. Själv hade jag ingen dejt med mig, men väl en världens gulligaste 13-åring.

I could wait night and day.

I all min vånda spånade jag vidare med en vän till mig. Det handlade väl om målningar av skäggiga män från början. Sen så sa jag att om jag kunde måla, så skulle min lägenhet redan vara full av bilder på min senaste objekt. Den skäggiga (well, det är de ju allihopa). Hjälp alltså.

Hur som, vi kom på en gemensam idé om en kortfilm. Jag skulpterar på en bild på honom, i väggen hemma hos mig. Men ser mig slita mig svettig med nån liten hammare, eller liknande och hans bild tar form på väggen. Samtidigt ser man bilder på honom, när han sysslar med sitt. Intet ont anande. Men om nätterna vaknar han till vilda drömmar, kanske till det rytmiska soundet av mina hack-verktyg? Hur som, till slut möts vi. Ordlöst hittar vi varandra. Och vandrar hem till mig (skulpturen är färdig masterpiece vid det här laget) och sluttexterna rullar.

Min vän föreslog det här som ett soundtrack. Varning för en video som man får huvudvärk av. Jag tror på att en bra dimension vore, om mannen i fråga skulle spela på det här hemma hos sig akustiskt. Jag menar, i min kortfilm ska det ändå inte spelas Army of Lovers.

Starfriend.

Vad jag har våndats! Något förfärligt över att höra av mig, inte höra av mig. Ta hänsyn till omständigheterna som tillkommit. Skita i dem. Vara vänlig. Vara kompis. Ragga på. Känna mig som 14 igen.

Herregud! Måste sluta vara så här. Och tro på tro på tro på tro på kärleken! Jag menar, jag ska fan inte dansa tango med någon som inte vill. Tids nog vill väl någon? Och vill inte just han just nu fattar jag det. I would cry too, if it happened to me.

Jag tror de är dags att sova. Rensa bort resterna av det mosiga i huvudet. Post-migrän.

På västfronten intet nytt.

Jag jobbar på ett gruppboende ibland. Ibland ofta, som nu. Ibland sover jag där över natten och på helgmorgonen går jag in till en som ska ha sin medicin och sover oftast än när jag går in.

Och det är så mysigt att sitta där på någons sängkant och vara nära en sömndrucken kropp. Det där intima, att vakna bredvid någon och kunna vara hur nära som helst. Det måste nog vara det skönaste finaste.

Inget att rapportera.

Det händer ju absolut ingenting i livet just nu och på singelfronten i synnerhet händer det absolut ännu mindre. Jag försöker låta bli att tänka på, ja du vet vem. Att tänka leder ingen vart, men kanske, om jag vågar frågar jag honom ut nån gång snart igen.

Jobbade med snygga J (lite förvirrande, men säkert 85% av alla som jag blir intresserad av heter något med J. Resten nåt med N) häromdagen. Han är så snäll, trevlig, het som öken en solig dag. Och hans flickvän skulle säkert få tio av tio på alla fronter. Vältränad och snygg och med mycket positiv utstrålning.

Jag märkte i alla fall att denne J inte alls är egentligt något för mig. Först gillade jag honom som tusan, men efter lite yta skrapats är han lite för oanalytisk och opolitisk. Han hade i alla fall kommit på att det kanske VAR det att Mona Sahlin är kvinna, som gör att det finns ett sånt stort motstånd mot henne. Jaha, nå väl. Kanske är det för mycket att förvänta en 30-årig snubbe på en omfattande feministisk analys. Men sån är jag, that's what turns me on.

Jaha.

Jag haft en sån där helensam kväll. Printade ut fina kort till de nygifta och tillverkade ett fint kuvert av metrokartan för NYC, för dit ska de på bröllopsresa. Jag hade även massor av tips att dela med mig. Inget fel på NYC, men när man är där två gånger helt själv hinner en se en hel del. Gå gata upp och ned. Det blir liksom lite lite med livsjuteri, mer någon sorts rastlöshet som driver med en. Hit och dit. Det är kul ju, att vara en betraktare. Men skulle nog tippa att det ändå kan vara roligt att komma hem och vara två som varit med om något.

Och jag försöker intensivt att inte tänka på den senaste i raden av männen i mitt liv som jag tydligen inte kan få. Eller vad vet jag. Om att kunna få eller inte. Jag försöker i alla fall inte tänka på honom. Inte tänka på att när jag sitter vid köksbordet så tittar jag ditåt. Att jag har ansiktet vänt mot mitt eget mecka. Den snyggaste, sötaste, roligaste skäggiga MacGuy singelpappan med passande värderingar och vacker röst som jag vet. Som jag dessutom dansat tryckare med. Och ditåt är det bara några kilometer. Kanske knappt tre.

Och jag träffade Karin på tunnelbanan idag, som bor där nära. Eller här nära är det ju också. Hon och hennes kille skulle till Paris över helgen. Weekendresa.

Och jag tänkte på Cecilia som Karin jobbar med och som jag pluggade med förr i tiden. Och jag tänker på när Cecilia berättade om sitt bröllop när de kryssade på Djurgårdsfjärden hela bröllopssällskapet och åt chokladdoppade jordgubbar och sippade champagne till. Innan de skulle på nån herrgård nånstans för att äta flerarätters och hålla tal och det där. Gud vad gott. Så nu är jag sugen på choklad och i att halsa skumpa. Skulle vilja bli lite full liksom. Odräglig och tycka lite synd om mig själv och vakna bakfull och för sent för att kunna ägna mig åt det jag borde. Planera mina framtida studier, min framtida karriär och i att söka jobb. Istället slinker det ned helat andra tankar mellan alla dessa borden och måsten. Innerst inne drömmer jag massor av en ny stjärnfamilj (och sen känner jag mig direkt helt uppgiven av bara tanken) och stjärnögda småbarn som väcker en skittidigt och kommer med vardagen. Och andra stjärnögda som snart växer upp och blir stora. Självklara människor i livet. Vill jag ha mer av.

Nå väl. Nu är det sent. Den där sorgen, den där besvikelsen över att jag inte kan vara liiiite bättre, liiiiite mer passande avger tomhet. Men vafan. Whatever. Alla dessa kärlekssånger. Sällan om oss som aldrig får nåt.

Medelåldern.

När man är 36½ så är man egentligen lite medelålders. Det är bara så svårt att fatta det, för vi lever som tonåringar på många sätt. Går ut och tar en öl för sista slantarna. Spionerar på varandra på Facebook. Diggar de grånande skäggen och hårfästet som flyttar på sig.För alternativen som ser bätter ut än så börjar bli ganska få. Fast än pratar om nya band och väntar fortfarande på att arbetslivet ska börja.

Snuvigt värre.

Förstås blev jag förkyld. Förkyld och upprymd. Både desperat för att alltid vara så nära, men aldrig där. Och i full färd med att försöka fengshuia mitt liv lite. Kanske kan man släppa in något och någon ny, när man förbereder plats för det?

Så trött på mina svårigheter att orka slänga och sortera. Få skärpa mig. Och kom tänka på en rolig låt som Asha Ali spelade på en konsert i somras, från sin nyaste platta.

I see you.

Gloomy sunday.

Alltså söndagar är inte vidare nån favoritdag för mig. Aldrig varit. Inte i alla fall dessa tider. Efter den roliga festen och all härlig dans känns det tomt och blasé och alla andra har välsäkertnågon.

Och tja, det som jag har att glädjas åt idag, är min kropp mot en mjuk manskropp och titta i ett par fantastiska ögon. Fan jag vill inet känna så här! jag violl vara cool och inget spelar nån roll för det blir som det blir. Men fan. Det här är så deprimerande. Han sitter väl kanske hos sig. Eller snarkar på soffan med kläderna på. Och det är bara ett par-tre kilometer härifrån. Jag står inte ut.

Bröllop.

Jag har precis kommit hem från ett. Jag har dansat tryckare med en Kapten Haddock och pratat blockpolitik och varit lite full och lite nykter och tuggat i mig minimalt med kyckling i nån Libanesisk röra. Aj, aj, aj.

H som gifte sig har en vän, Kapten Haddock, som jag pratade med länge på hans födelsedagsfest för ett par år sen. Då var Haddocken i en relation, som för mig tedde dig så otrolihgt idealisk. Han Är en ansvarstagande pappa med otroligt bra värderingar. Som utstrålar lugn och är så snygg som jag tycker är liksom lämpligt.

Vi stötte på varandra på en nätdejtingsida för ett par månader sedan och först kände jag liksom kanske kanske, tänk om han vore intresserad. Tänk! Men sen kändes det inte riktigt så. Att han var det. Men vi har hållit lite kontakt och idag när vi sågs där vid lokalen, innan brudparet anlänt hittade vi varandra direkt och pratade och skojade och stod lite nära varandra. Han hade en sammetskavaj och det kan jag nästan inte motstå. Vill bara stryka mig emot och försvinna i den och aldrig avlägsnas.

Vi dansade i alla fall. Massor. Och han drog mig till en tryckare. Jag har inte varit nära någon på länge. Det kändes helt underbart. Hans mjuka mage, hand på min rygg och hans mjuka skägg och att han sjöng i mitt öra. Det spelar ingen roll att det inte blev hångel eller mer, den dansen gjorde mig så otroligt lycklig.

Question- how many independent we have in the house tonight?

Min dator är trasig och jag har inte orkat skriva inlägg när jag jobbat (förutom nu då).

Såklart så är jag fortfarande singel. Ibland så himla nöjd med det, andra gånger (som de senaste tio minuterna) saknar jag intensivt, desperat, lättsamt och drömmande efter nån att hänga och dela i stort sett allt med. Kanske bottnar det också i det, att min livssituation är som den är. Om jag vore omgivnen av roliga vänner att babbla med i tid och otid och av sånt som intresserar mig skulle jag väl kanske inte längta så mycket efter nån som ska fylla det spejset liksom. Herregud vad jag skulle attackera en äkta soulmate! De flesta av mina vänner är nu sjukskrivna och småbarnsföräldrar. Jag skulle ju behöva något som lyfte mig upp!

En sak som gjorde det, lite grann, var i alla fall att jag började mejlväxla med en kille som jag stalkat.Men vad hjälper en fd stalkingobjekt på andra sidan jorden...det är ju ganska lätt att projicera på någon sådan, faktiskt. Stor chans (fast såklart den existerar) att vi ses och att ljuv musik uppstår.

Men jag har i alla fall hånglat i år. Dejtade en söt ung doktor i juni. Vi hade en fantastisk rolig första dejt, på självaste kronprinsessans födelsedag. I luften var det faktiskt kärlek och maasor av folk var det i rörelse. En ganska ljuv sommarkväll, dessutom. Han var intresserad, snygg, rolig, intressant...lyssnande och babblande i lagom blandning. Jag kände mig lite into him helt enkelt. Enda nackdelen var att hans framtid var liksom lite osäker, om han skulle stanna här eller inte. Förmodligen inte, men i vilket fall skulel han till England redan om en vecka.

När den unge doktorn gjorde comeback från England hade det jag först kände falnat lite. Han gillade faktiskt både Enya och U2. Och jag menar...det skulle ju inte kunna gå! Han skulle komma tillbaks ungefär samtidigt som jag kom tillbaka från en resa och 13-åringen placerades på sommarläger men ack, mannen hörde inte av sig. Förrän om några dagar - och då mitt i natten. Hello sexy, shall I come over?

Nä alltså, jag tror att jag helt klart är mer ute efter den som är intressant och intresserad. Inte av den som booty-caller efter ett par oskyldiga träffar.

Follow my intuition.

Plötsligt händer det!

Nä....inget sånt. Jag är inte en icke-singel eller så. Men det har liksom varit mer eller mindre dvala en längre tid på den fronten. Ingen har känts intressant nog eller väckt känslor eller något sådant på en evighets evighet. I alla fall inte sedan i somras har jag känt nån riktig intresse för någon egentligen. Jag menar kanske någon som skulle passa, på riktigt.

Men i söndags så jobbade jag på ett av mina ständiga extrajobb, ett hemtrevligt ställe och ett mycket långt arbetspass. Och med en ny arbetskamrat. Vi skulle vara tre, den tredje kommer jag inte så bra överens med även fast han egentligen är rätt så bra. Men när vi redan börjat vår morgonmöte, in kommer J!

Och kanske var det inte kärlek vid första ögonkastet. Men väl på den andra. Åh jag är typ kär nu! En trevlig, lång, solig söndag och leende brungröna ögon och en massa prat om vitlök, hästar, skogen, cyklar på tåget, gamla pojk- och flickvänner och dvärggetter från Afrika och musikinstrument och allt kändes så okomplicerat och trevligt. Och förstås är han upptagen. Men jäkligt söt. Och eventuellt lite lagom ung, inte alldeles för ung i vilket fall inte alldeles för ung.

I vilket fall, dessa två nätter som har gått sedan dess har jag hauntats av viljan att trycka min kropp mot hans. Att babbla mer och bara sträcka ut min hand och röra vid honom.

Jag vill ha hans håriga, smala bringa mot min rygg på natten och jag skulle vilja känna på det där ärret där med min fingertopp.

Så antagligem jag är förälskad eller så är det bara kåtslag i sommargrönskan och mina hormoner som påminner mig om att om jag vill ha mer familj borde jag göra något åt saken nu och inte om fem år.

För det mesta är jag så nöjd med att vara själv. Men sen plötsligt händer det någon och jag då vill jag inte det längre.

Idag när jag började läsa det fruktansvärda slutet på en otroligt bra roman och grät på pendeltåget så kände jag att jag skulle vilja komma hem och berätta om det för någon annan än katten. Att få och ge en kram och allt det där. Känna mig förstådd, sedd, älskad. Behövd, längtad...beundrad, önskad, tillräcklig....som någon som någon vill vara tillsammans med!

Vad typiskt att han är upptagen och att att jag aldrig är det. Blä för det och blä för att knappt ens minnas hur det var att gå hand i hand och vara kär.

Haddock.

Idag var det den Stora Loppisdagen vid Hornstull. Massor av folk, massor av grejer att fynda på. men mitt första fynd var att jag ställde mig bredvid nån snygg och den där snygga var gamle goe Kapten Haddock. Tyvärr var jag för honom en alldeles osynlig en. Men han var i alla fall där själv. Själv med sin kamera. Och det är lite så med män, de lockar fram viljan att behaga. Och måhända, Haddocken kanske gillar värsta girl next door, men jag får genast lust att paddla jorden runt, motströms, för att väcka intresse.

I vilket fall, mina nya löpskor från Hornstull är ett fynd verkligen. Femtio spänn, som nya kostar de nog runt 1500.

Söndag.

Jag kom hem från jobbet i sakta mak, tog inte den snabbaste förbindelsen, missade ett tåg och hoppade inte ens av på busshållplatsen närmast hem utan åkte ett par hållplatser till och handlade på vägen hem. Drog på mig regnponchon och gick hem. Nu sitter jag här på kökssoffan och lyssnar på The Congos, har druckit ett par koppar kaffe, ätit rågmackor med keso och örtsalt. Och jag är trött, så trött att inte ens de där gratiskortfilmerna på Zita inte orkade dra mig ut i regnet och åskan i tid. Ljuset har i alla fall återvänt, ett tag var det mörkt mörkt och mullrade gjorde det jättenära.

Mina plantor har grott, nästan alla av dem. Punpor, zucchinin, ärtor, bönor, potatis, blommor och annat tittar upp. Känner mig glad och förväntansfull för allt grönt som komma skall. Och undrar om en delad glädje vore en bättre sorts glädje? I vilket fall- på en regnig söndag som denna skulle jag kunna ha nån. Att bara hänga med och inte behöva bry sig så mycket om yta eller innehåll. Bara vara!

Ey!

Oj det var sannerligen länge sen. Först var datorn trasig och sen vete katten. Mycket att göra, många gästar att underhålla. Just nu- värmebölja och snuva. Fast, I will survive, förstås.

På civilstatusfronten intet nytt. Still going single. Jag har i för sig dejtat, en tjej för omväxlingens skull. Egentligen gillar vi nog varandra rätt bra, men det är svårt att hitta tid och det är svårt att hitta tid som passar och båda är kanske lite avvaktande. Jag i alla fall och av beteendet att döma, hon med. Så nu är läget lite off helt enkelt. I hemlighet hoppas jag att hon skulle få för sig att vara lite drivande, jag är så trött på att vara den personen.

Det andra som har hänt, eller hänt och hänt- i mitt huvud kanske. Är att jag funderar på att skaffa barn. Det är bara frågan med vem? Jag har mina ögon på min kompis kille. Kanske världens sötaste homosexuelle konstnär.

Girls girls girls, I'm looking for a new love.

Efter vinterns dvala känns det mer vår nu i venerna. Solen är här, inte just nu, men oftast.

Jag såg den snyggaste vikarierande reportern häromdagen och blev glad. Föreslog dejt med den sega norrlänningen som jag egentligen inte är så intresserad av. Har inte bestämt om jag ska gå än. Stalkat på min fd flirts snygga och roliga vän på Facebook. Han senaste statusuppdatering handlade om att han hade varit singel i minst 10 år av de senaste 16. Jag är nog ungefär på samma nivå, i alla fall 8 av senaste 12. Jag borde ragga på honom.

För att maximera mina cahnser att träffa en framtida partner reggade jag mig på Qruiser och fick genast kontakt med en trevlig tjej med ett sött leende. Men jag fick också, snabbare än blixten, besök av män som har sin kuk som profilbild. Som har skapat grupper som "gigantiska dildos" och som undrar om jag skulle vara intresserad av att ha en långvarig sexuell relation med två män samtidigt. Eller om jag gillar att sjunga i duschen. Qruisers nivå är helt enkelt ganska låg, mycket random sexragg av olika desperados som tar chansen och skriver och föreslår olika saker tills de blir utkastade. Suck!

Men jag ska jobba på den där tjejen med det söta leendet. Hoppas på dejt nästa vecka. Och fundera på strategier att på nåt smidigt sätt att börja ragga upp på 10/16 snubben.

Vårsolen tittar fram.

Jag ger toppbetyg för den här vintern, vad fint det är med allt kallt och vitt...och nu är det redan slutet av februari, solen värmer. Huden är likblek, men kinderna röda och ögonen gnistrar och hoppet uppe igen.

Och 13-åringens snygga musiklärare hamnade i samma buss med mig. Tack vare att jag kände ett akut behov av att köpa mjölk till kaffet där jag skulle byta från tåg till buss. Jag menar, just därför jag tog den här bussen. Vår pratstund var så trevlig och jag tycker om hans skrattrynkor och ännu bättre gillar jag 13-åringens imitation av honom när han sjunger "21 guns" med vibrato deluxe. Den trevligaste bussresan på länge!

Nu ska jag pressa en kanna kaffe och vispa värma lite mjölk. Lägga mig en stund efter jobbnatten. Men sen måste det bli skidtur, eller en solig promenad i vilket fall.

I väntans tider.

Jag sitter här ensam med min katt, lyssnar på The Jayhawks och känner lite ensamhet. jag måste få till karriär! Eller ett jobb i alla fall. Eller åtminstone måste jag skura hallen så katten slutar kissa där. Önskar att någon skrev till mig, men jag borde nog i så fall skriva till denna någon först. I helgen blir det i alla fall konstmässa och kanske besök av några. Trevligt. Men vad hjälper det just nu?

I am looking forward to a military wedding...

Desperationen känner inga gränser. Eller så är det en nät solåvårare som kontaktat mig. Men en som claimar sig vara placerad i Irak oc h tja, han vill både lära känna mig bättre- men även ser framemot en sån där armébröllop.

Det vore nåt! Skulle sannerligen överraska alla.

Still going single!

De senaste dagarna har en typ föredetta förlovat sig, en annan fått sitt andra barn i en trivsam hemförlossning hemma i sängen och den där som brukar flirta med mig för att sedan dra tillbaka allt frågat om flirtråd.

Jag vill också ha någon!

En favorit just nu.

Kattvärmare.

Om jag bara kunde så skulle jag ta en bild på hur vi ligger just nu, jag och katten på soffan. Jag med en handduk på på magen, med några kuddar under och med fötterna på katten som djupsover. Det enda problemet är att min rygg snart går av och nacken får spärr, annars är det jätteskönt!

Jag har fått internationel-dejtingsajt-återfall. Aj aj. Det är INTE bra för en ensamstående varannanveckamamma att spana den ena finare kandidaten än den andra på andra sidan oceanen. Men något visst är det, med Amerikanska kulturkoftor i lagom ålder. Att de där trettioplussarna känns liksom...lite mer verbala. Roliga. Kreativa på ett icke-pissnödigt sätt. De är frivilligarbetare, serietecknare, fotografer, mångsysslare. Psykologer som volontärat i Afghanistan och mastersstudenter vars farsor festade på Woodstock. Söta är de också, med tjockt, amerikanskt hår. Gröna och bruna ögon. Jag borde kanske starta en förmedling, det finns ju förmedlignar som får rurala män i Östra Finland träffa ett fruntimmer från öst. Borde finnas en marknad för alternativsnubbar med stora leenden här i norra Europa där heljuste kvinns går singlar år efter år.

Dissad på många olika sätt.

Det är lite sent, så jag ska inte bli långrandig. Kollar på gårdagens partiledardebatt som jag missade när det begav sig. Heja Peter Eriksson!

Min senaste dejt spolade mig idag, vi skulle ha setts nu i början på veckan. Bio eller nåt sånt. Men han skrev och bad om ursäkt att han inte hunnit höra av sig under helgen och att han var trött nu och "skulle försöka ta det lugnt i veckan". "Städa undan i garderober och slänga grejer".

Jag tror att jag nått en ny höjd av att vara riktigt, riktigt ointressant. Om man nu väljer sortera garderober och slänga skräp istället av att träffa mig.

Killar att bli kär i.

Pratade med T som är i USA där temperaturen sakta stiger och våren gör sitt i Florida där växter frusit ihjäl och nästan människor också. Eller förmodligen människor också. Vi pratade om hur vi verkligen är för gamla att nöja oss med bristfälligt sexliv eller dåliga snubbar. Hon läser för många vampyrromaner och jag har höga ideal efter alla slokhattar, med flera, jag mött.

Hon funderar på om hon ska inleda något med sin vän, som "kind of" uppvaktar henne, men är lite för blyg för att ta annat initiativ än att hålla sig tillgänglig, svara på hennes mejl på nolltid och komma och hälsa på när än möjligt. Vi pratade om för och nackdelar med honom, ett minus för att han äter kött och röker. Plus för att han är händig, gillar hennes hund och skrattar åt samma saker, samtidigt, när de kollar på sci-fi ihop.

Jag tycker att hon borde ge det ett försök, utan att känna ett behov av att gifta sig (för gift har hon varit två gånger redan). Typ dejta, ligga, se hur det går! Samma gäller för mig, förutom att en sådan kandidat saknas. Min senaste dejt skulle kanske haft potential, men jag har inte tänkt på honom alls. Och förmodligen inte han på mig heller.

Däremot tänkte jag efter, vilka män som lyckats med att, du vet, "slå igenom" under senare tid. Kan bara komma på två från senaste halvåret. Serietecknaren, som förstås träffade någon annan illa kvickt. Och så en supervacker Fredrick. Skulptör och med sådana ögon som jag skulle kunna lita på.

Mitt i romantiska drömmar råkade jag läsa det här i Aftonbladet och suckade. Inte så att jag tror på att jag är så romcom-skadad, men någon rationell lösning vill jag inte ha. Mr, eller Ms Right lär ju inte finnas- men den som är Nä-stan Rätt får helt enkelt vara good enough helt enkelt. Någon med ögon som det går att lita på.

Polyamori.

Jag hänger ju en del på dejtingsajter och ibland surfar man rätt in på någons jätteroliga presentation, som den här. Det här ÄR lika roligt att läsa som min nya favorit söderfarsan!

"Söker du ett tidsfördriv i väntan på den Rätte?

Jag är gift i ett öppet förhållande och söker en tjejkompis/sängkamrat. För de få som fortsätter läsa kommer en förklaring: Jag älskar min fru (vi träffades faktiskt här på sd, så hav förtröstan, det går att hitta den rätte/a), men vi fungerar dåligt ihop sexuellt. Hon fantiserar om vålds- och förnedringssex, jag föredrar ömhet och omtanke. Hon har utan större problem lyckats lokalisera flera män att leva ut sina fantasier med, jag tror att jag kommer att få det tuffare, särskilt som jag dessutom inte betalar för sex och kräver en lägstaålder på 20 år.

(just det här att få det tuffare för att hitta en kk- som 36-årig, gift man, bara för att man tackar nej till under 20-åringar och vägrar betala för sex är ju verkligen...att göra det tuffare för en själv. 15-20-åringar lär ju köa för den här mannen annars...)

Min tanke är att vi chattar lite, träffas för en drink och ser vart det leder. Det måste inte nödvändigtvis leda till sex, jag är glad över att ha en ny tjejkompis också. Eftersom jag vet att de flesta kvinnliga spraydatarna inte är interesserade så tänker jag inte kontakta någon som inte uttryckligen söker en kk själv. Du kontaktar mig.

Har jag något att erbjuda? Jodå, jag har mörkgröna ögon, jag är 180 cm lång (min manliga stolthet är ca en tiondel av det, vilket får anses vara långt över genomsnittet), jag är allmänbildad och bra på att konversera. Dessutom kysser jag bra!

,.-´+`-.,_,.-´+`-.,

EFTERLYSNING: Vilken är tidernas bästa ballad? U2 - One; Bsb - Drowning; Carola - När löven faller; någon annan. Lämna förslag i gästboken.

,.-´+`-.,_,.-´+`-.,

Vem är jag?

Jag är en gentleman!

Jag läser DN och killböcker (Peter F. Hamilton, Stephen King, Dean Koontz, Ben Elton, Frederick Forsyth, J.K. Rowling, Neil Gaiman och Tom Clancy är några favoriter), helst inte deckare (fast jag slukade Stieg Larssons trilogi på två veckor, så inga regler utan undantag). Se boktips bland mina foton (tittade igenom de nu efter uppdateringen och kunde konstatera att dels har de hamnat i oordning, vilket gör tipsen svåra att läsa, dels är bilderna några år gamla, jag är mig ganska lik, men min dotter går inte att känna igen längre). Lämna gärna tips om böcker som ni tror kan passa mig!

Jag försöker klämma in en promenad i stort sett varje dag.

Jag lyssnar på det mesta, för mycket för att listas här.

Jag ser på bra tv-serier (finns i min ägo mer än 300 dvd'er med olika serier).


Den här mannen har ju dessutom så utomordentlig balladsmak...boksmak också. Killböcker I say! Jag får nog boka mig på en dejt med vaniljsex i sikte.

Love hurts!

Slokhattar jag mött.

Igår messade jag kvällens dejt för att styra upp detaljer inför kvällen. Var när och så vidare. Han skämtade först om att han skulle ha slokhatt på sig- (nä bara skojar).

Men bara ordet slokhatt fick mig redan kapitulera- de udda männen är min lott! Funderade på vad det kan bero på. Förmodligen på att jag redan som barn ömmade för de halta och lytta. Kunde inte identifiera mig med vinnarna och tog mig an de deprimerade, udda tankarnas unga män. M som jag senare hamnade på samma högstadieklass med var ju en sån där heltyst, undvikande överlevare. Jag fattade aldrig att han var bög och som tur det fattade ingen annan det heller. För vi var ju mobbade nog ändå. Hans kusin var en av mina vänner med, under barndomen och tonåren. Han var och är nog inte bara de udda tankarnas- men även de mörka tankarnas man....

I vilket fall, ordet slokhatt väckte så många minnen att jag summerade lite kort de allra skummaste dejterna jag genomlevt...mer detaljerat kommer kanske sen.

Men jag har genomlevt jazzmusikern som hade fattigdomskomplex- på det sättet att han inte kunde tänka sig att tjäna mer pengar än det absolut nödvändiga. En sommar lyckades han banta en hel del bara för att han faktiskt inte hade råd att äta! Snacka om Sverige på 2000-talet.

Jag dejtade också snubben som jag, pinsamt nog, först trodde var nån helt annan...som sen på vår första dejt pratade om vilka sömnpiller som funkar, om sin utbrändhet och skratterapin som han skickades till när han gick in i väggen under sina studier (det fanns inte ens papper i skrivaren där! Hur ska man då kunna arbeta i datorsalen???) som inte funkade. Han kunde fortfarande inte ens le. Inte ens lite.

Och så var jag dunderförälskad i en fd missbrukare. Konstnär förstås. Jag var jätteförälskad och vibbar fanns först mycket och sen mindre. Men mina vibbar upphörde när det var hans tur att bli olyckligt förälskad i någon annan. Så pass olyckligt att han skar sig själv i armen...många djupa snitt. Och jag kände att en som skär sig för att love hurts är nog faktiskt ändå inget för mig.

En gång låg jag med en nyutexad journalist som nog hade lite aspergersdrag. Vi var rätt överens om att vi skulle typ bara ligga. Men ändå, efter våra svettiga övningar alldeles för sent om natten, ville han diskutera hur "fel" feministerna har. Suck. Själv var han förstås råvänster...

Det var några godbitar från de senaste tre åren!

Down the only road I've ever known!

Ja, vad ska man säga. Gårdagens dejt var som den var, trevlig! Ett stort minus dock att han fortfarande vid halv tio, då våra vägar skiljdes åt, luktade gårdagens sprit. Jag brukar säga att jag inte gillar så himla renrakade och nyduschade, hoppfulla dejtare, men han hade nog inte ens duschat sen gårdagens bravader. Lite minus för det med. Och för att han supit fyra kvällar på raken. Sånt gör ju jag i princip aldrig.

Han var en nybörjare på det här med nätdejting- jag var den första som skrivit till honom, den första han hade tänkt att skriva till och den första han träffade. Efteråt fick jag ett sms med att han tyckte det var "Jättetrevligt!!!". Jag tackade för de tre utropstecknen. Han tyckte det var "Sweet!" och skickade med en "kram". Fast jag vet ju ändå inte hur man ska tolka sånt. Och det behövde jag igår, de där tre utropstecknen då den tillfälliga vapenvilan med barnafadern tydligen bröt ut i krig och kaos.

Han var lite som jag, gårdagens dejt, på många sätt. Pratade mest om sig själv, glömde fråga om mig och mitt...vilket ju numera kan vara ett tecken på att han googlat en massa och glömt att man ändå ska låtsas om att man inget vet...men jag var på mitt bästa dejtinghumör. Minus halsontet då. Jätteintresserad och lite hemlighetsfull vilket ju förstås är alla gånger mer attraktivt än att man orerar om sitt helt fritt och den andra får inte en syl i vädret. Vi får väl se om han vill ses igen, jag kommer inte orka ta initiativ till det så enshallah.

Nu ska jag äta lite pasta med olivolja och mentalcoacha mig till mötet med min ensamma-mamma-kompis vars åsikter och inställning påminner hemskt mycket om Söderfarsans. Ge mig styrka!

Here I go again on my own.

Nä, jag ska på dejt på söndag! Och nu ska jag försöka vara inte alldeles för självkritisk eller nedvärderande och inte alldeles för mycket "know-it-all" när det gäller sånt där, träffa en ny människa.

Och funkar det inte...tja. Vad ska man säga?

Empire state of mind.

Söderpappor.

En gång var jag lite kär i en söderpappa. Det gick över det där. Och jag är inte så säker på nu längre om jag nu skulle egentligen orka med en sån där söderpappa. En sån där som hejar på Bajen och hänger i baren och som delar lokal med andra kulturarbetare och det är vitmålat där och i nåt hörn står en sjuttiotalssoffa som en ironisk kommentar här, nu, i samtiden. Macen står uppradade på borden och är vita och aluminiumfärgade och tunna och linjerna är renodlade. Och alla är intressanta och järn har de i elden. Mycket och många intressanta järn.

Egentligen borde jag väl känna mig hemma där, i sånt där. Egentligen borde jag väl också dela lokal och arbeta med något viktigt och bejaka minst ett tusen nördiga intressen. Men jag orkar inte. Någonstans har jag en låga och den lågan tycker att endast det Sanna och Det Riktiga är Gott Nog. Och att de där söderpapporna, och de kvinnliga diton, de sysslar med en massa pseudoverksamheter. Tidskrifter som vi skulle kunna vara utan. Musikstycken som inte hörs av så många och uppskattas av änne färre. Och jag känner mig skamsen för att jag tycker så och rationaliserar ännu mer. Att jag i en sån stor grad verkar identifiera mig med verklighetens folk.

Tycker att det ska kännas och göras och inte bara snackas så jävla mycket. Och med den här inställningen vet jag att någon sådann där söderpappa lär det verkligen inte bli för min del. Inte med det här föraktet som blandas ihop med självömkan av att inte vara en sådan själv.

Han har säkert tvillingar hemma.

Jag och min snart 13-åring åkte tunnelbana hem från stan. Hon sjunken i en bok, jag för tillfället för trött för att sticka. En snygg pappa med en dotter satte sig i logen bredvid och våra blickar möttes. Inte så att jag tror på allvar att han spanade in mig, det tror jag inte. Anledningen kan ha varit att jag klippt lugg och den inte lagt sig och står nästan rakt ut bara. Och att jag såg så sjukt trött och hemsk ut idag, mensmonstret. Men han var söt och kanske är vi i samma ålder på ett ungefär.

De hade åkt pulka och han var fullt utrustad med en yllekofta från ÖoB, överdragsdungarees och rubb och stubb. Mörkt, snaggat hår och nåt fint runt ögonen. Hans dotter frågade om det var snö i Finland och han hittade på om att det inte var det utan kokosnötter och palmer. Men hans dotter gick inte på det. inte jag heller. Men jag fick en känsla av att han ville att jag skulle höra, han ville ha publik en stund och där satt vi två, ensamma föräldrar med var sin dotter mittemot och han ville vara rolig och titta i smyg hur vi log lika mycket i smyg. Han ville tänka hur det skulle vara om allt vore annorlunda och han ville se om tjejerna skulle skratta åt hans historier.

Och jag tänkte att tänk om det här vore en romantisk komedi så skulle vi byta nummer i sista sekunden genom att skrapa på ångan från munnen mot rutan ett telefonnumer....eller nåt.

Men sen gick de av, stationen innan oss. Och vi fortsatte hem och jag log lite i hemlighet, åt hans vilja av att göra sig till. För min skull.

Men säkerligen har han tvillingar hemma. Det och en supervacker, intelligent, väldigt lyckad kvinna som dubbelammar dessa. Och det doftar gott och hemtrevligt och tryggt och inget av det skulle han vilja byta mot något annat för något i världen. Men ibland är det roligt, att tänka sig. Hur det skulle vara, att kanske gå hem med någon helt annan.

Midnattstvätt

Av någon anledning är jag alltid som mest aktiv på kvällen och natten. Som om det tog hela dagen att vakna och sen när jag väl vaknat ska det göras som aldrig förr.

Det var att tag sedan, kära blogg. Har varit jobb, har haft gäster. Och just nu sussar mitt lilla solsken och återvänder till skolan och sin far imorgon.

Min väns vän tipsade om en kille, en kompis till henne, som också nätdejtar. Det här var i december någon gång. Jag skrev till honom- trots att jag inte gillar att jämnåriga män inte kan sträcka sig till att söka någon upp till sin egen ålder, utan tvångsmässigt stannar ett år lägre...men han kunde tänka sig att göra ett undantag, tydligen.

Vi chattade och pratade, eller chattade alltså och kom fram till intressanta saker. "Intressant" tänkte jag. "Intressant!" sade han. Vi sa vi skulle ses när han kom till Stockholm för jullov hos sin mor, att vi skulle göra oss tid och träffas och det skulle väl vara kul. Javisst! Men sen hände det oundvikliga, när lite avstånd och nätdejting är inblandat....vi började prata för mycket och för ingående virtuellt. Det ska man inte göra! Ajabaja. Med ord kommer sällan känslan av att oj vad vi har mycket gemensamt- det är få möten förunnat. Men med alla dessa ord kom känslan av att fasiken, vilken dryg jävel!

Först diskuterade vi film och han hade väl ett ganska blandat, men artsy smak. Som jag på ett ungefär. Men sen så tyckte han att min favoritfilm- Me and You and Everyone we know är superpretentiös och "det står jag för". Och jag tyckte att nej, den är bra och inte alls pretentiös. Den beskriver vardagen och tidsandan med perfektion. Och inte kunde han unna mig det, att ens överväga omvärdera sin opinion. Utan skrev att "Ok, jag kan tolerera att du gillar den". Tolerera? Eh - jag som trodde vi skulle ligga! Men det är så avtändande, att någon ska "tolerera" min favoritfilm. Jag som kan tolerera så mycket mer, av bara farten. Som slutat med att leta efter någon perfekt utan förlikat mig med att ett och ett annat får man väl helt säkert leva med.

Våra chatt fortsatte i samma anda, jag kände mig lite murken till mods efter att ha blivit tolererat på det där sättet. Tills han fällde en till kommentar som MÅNGA män använder och som jag misstycker, oavsett hur himla snällt och uppskattande det var menat. Och det handlar då om ordet "godkänt". Jag ska inte ens gå in i detaljer om vad han kunde tänka sig att stämpla som just det. Men mitt intresse började dala, men ändå, en liten gnutta hopp om att få ligga fanns kvar.

Så till slut bytte vi nummer. Han sa att hans telefon kanske var lite kass. Jag ringde, den var inte på. Jag skickade sms, men fick inget svar. Han skulle ut och träffa Stockholmskompisar och vi skulle höras i vilken spricka i planeringen jag skulle rymmas. Kvart i tolv på natten smsade han. Jag satt i kökssoffan och lyssnade på P1 och stickade (jag har stickat galet mycket den här vintern, som besatt!). "Jag är lite dragen och funderar på att dra hemåt". Jag svarade med att ja ok, suss sött och vi hörs. Och han svarade med "Om du inte har ett bättre förslag..?".

Jag kände att jag verkligen inte hade det. En full, främmande man som eventuellt godkänner och tolererar mig, innan vi ens setts...nä. Det meddelade jag rätt så varsamt. Och sa också att syns gärna en annan dag. Men den dagen kommer nog aldrig.

Och jag känner att en konstnär till kattallergiker från Göteborg kanske ändå inte skulle ha någon plats i mitt liv, just nu.