Broken promise land.

Det är så orättvist, varför är de upptagna, de livskrisande, de nyskilda, de förvirrade...varför är de min lott?

Jag har vetat länge att han gillar mig, han. Vi ses inte så ofta, men alltid på en gemensam väns fester. Men vad ska jag säga? Gift. Ganska framgångsrik. Evig sökare, seems to be. I en lång relation, två barn. I natt sa han fina saker och kysste mig i håret, ja han är lång, när vi sa adjö och kramade mig lite extra och rörde mig när vi dansade. Och jag gick från festen och han gick med mig, för innan dess hade han öppnat hjärtat lite på glänt. Han tyckte jag var så hel. Och vacker. Är jag? På vissa sätt är jag nog det. Hel. I alla fall om man tittar utifrån. Jag verkar inte bry mig om statusjakt eller pengar eller utseende eller något av det där som de flesta andra kvinnor är besatta av. För det som nästan dödat mig har gjort mig stark och klarsynt och det är helt, helgjutet. Jag har nog en del inre kvalitéer helt enkelt. Men samtidigt, jag är så lätt söndertrasad och osäker och bär ett tungt bagage av banala rädslor. Fast det kanske alla gör, mer eller mindre. Men jag ska låta rodnaden på kinderna vara kvar. Uppskatta det, att någon tycker så fint om mig. Och vältra i min singelidentitet, att vi kunde stå där vid Gullmarsplan och krama varandra och gå armarna om varandra en stund. Helt oskyldigt. Från min sida. Men med den skillanden att han åker hem till sig, till sin fru och sina barn till sin bostadsrätt och till vad vet jag som rör sig i hans huvud? Jag till min röriga hyresrätt, till mitt hem som jag inte delat med någon annan än dottern på nästan....14½ år. Och fast jag kanske vill det där, att vara med någon och vakna med den och gå igenom livskriser med den...så kan jag inte låta bli att njuta av mig och mitt också. Jag tänker att jag vill segla på de sju haven, jag vill blir Greenpeaceaktivist, jag vill vara fri, jag vill söka efter meningen i nån ashram och jag vill lära mig spanska och jag vill lifta till nordpolen eller kanske till sydpolen. Och till allt det där behöver jag ingen man. Och att i själva verket, en man kanske skulle vara i vägen för allt det där.

Anytime will do. Not anymore.

Halva sommaren gick jag och tänkte på vårens on och off skägg. Frustrerad, arg, hoppandes, sökandes, anklagandes (mest på mig själv). Och på den andra halvan av sommaren gick det liksom över och känslan av att vi skulle hitta på varandra till hösten, vara tajmade och redo att mötas äntligen gick över. Tills han hörde av sig en natt, när jag först hört av mig, av en anledning. En riktig en. Och sa att om vi inte skulle ta och ses. Och jag bara att ja det vill jag! Tills jag vaknade mitt i natten, den natten, och var arg. Jättearg. Han som inte hört av sig på hela sommaren, månader hade gått och nu skulel vi ses som om inget hade hänt? Jag var rasande, kokande och till slut somnade jag och nästa dag bestämde jag att visst kan vi ses. Kanske kul? Kanske bra att träffas liksom ändå. Och så gjorde vi det och detvar trevligt och han tände ljus i dammig ljusstake och lagade soppa och drog sig i mustachen och vi pratade och hade det trevligt. Jag hade, i alla fall. Och jag som hade tänkt att nu ska jag inte känna nåt sånt gjorde det ändå och det var väl fan att jag gjorde det. För han hade ju träffat nån annan kom det fram och det är väl precis det som alltid händer. Och några dagar krisade jag över det och kände att nu måste jag kasta de här drömmarna. Och de där också. Kände mig arg och besviken. På mig själv. Kände mig svag och utnyttjad och skämdes som en hund över att jag lät mig själv att hoppas. Och kände mig samtidigt som en Fenix ur askan för nu kan jag planera precis det jag vill och kanske finns det helt annat som jag är ämnad åt?

Och efter allt detta har vi kommunicerat mer än på månader. Inte riktigt så att han fattat min poäng eller jag helt och hållet hans. Men det känns bättre nu och jag vill inte längre. Jag har redan rört mig vidare i mina tankar och planer. Jag hade redan suckat sista sucken av det här och känt mig redo att röra mig hit och dit ensam eller själv eller hur man nu säger. Jag är full av planer och ensamheten känns inte så hård längre. Kanske inte för att G skrev ett meddelande från sitt Zenställe. Skickade en tanke och kanske ett tecken på att jag ska minnas hur det ska kännas när det känns.

Sommardröm.

Det blev väl inte direkt någon summer of love, men en del ensamma kvällsdipp i sjön i månsken. En del drömmar. En del planer. En fin resa blev det, och en till ännu finare.

På den andra fina resan träffade jag någon som rörde mig instant. Jag bara såg honom och vi såg varann och något hände, fast ändå inte så mycket. Hans leende i mörkret, en kall kväll. Och jag var som en glöd och undrade vem är du? Vi höll varandra i handen och kysstes. Sen gjorde vi det en gång till en annan dag och sen var det damm och en massa människor. Swirl. Försvann. Men en vecka senare var vi på samma ställe samtidigt och han skrev att men fan, var är du? Jag kommer och hämtar dig så tar vi och äter frukost. En kvart senare, i flipfloptofflor, glasögon som jag inte sett förr, brun, stark, skäggig, nyklippt, i svart hyrbil med automatväxel, tutut utanför min kompis hus. Svett, men gottluktande, leende. Det där leendet! Den där blicken med de där ögonen. Och jag satte mig i bilen och det kändes bara som att det var fred, att sitta där. Sitta där och samtala. Han hade ena benet uppe, jag hade ena benet uppe. Hans röst var mycket ljusare än jag mindes. Men fin. Hans existensiella sökande mer synligt än jag hade trott. Men fint det med. Och vi körde till hans favoritdiner i Berkeley. Meal Ticket. Satt mittemot varandra. Tittade på varandra i ögonen på varandra mycket och åt var sin omelett med potatis och sallad och drack två och en halv koppar kaffe var. Pratade om livet. Om musiken och magin. Om resor hit och dit. Han har varit överallt. Jag på vissa ställen. Vi pratade om att vara i nuet och det var där vi var. Jag sa att du har ett så bra leende och du tittade på mig och log och sa att du med. Och vi log och var inte ens generade, bara två världsvana inte så unga som lät stunden vara som den var. Och du visade mig en japansk rökelse för 500 dollar på parkeringsplatsen som du fått en vän och vi luktade på den tillsammans och när du skulle ställa tillbaka den i asken tapapde du den och hittade den igen, i två bitar på asfalten, halvt under bilen. Och jag tänkte att typiskt var, vilken läxa i alltings förgänglighet att tappa en dyr sak som ändå ska bara bli rök och aska. Allt detta hände innan det kom fram att det finns visst en flickvän. Och efter det, efter det kändes det ändå som att det var okej. Vi hittade varandra, vi såg varandra, vi tog den stunden som bjöds på och tog den båda två och på allvar på något sätt och nu flyger mejlen och en liten tanke fram och tillbaka ibland. Och varenda gång det kommer en från dig känns det som att någon gudomlig kraft strör glitter och ett leende på mig. Precis som den där första, andra och tredje gången. Och jag känner inte att jag förväntar mig något speciellt. Att det är, som det är. Men att jag blir nog inte förvånad om vi möts igen, någonstans, någon dag.