Sedan kommunikationen med R började haverera ägnade mig åt lite self care. Vet inte ens om self care var uppfunnet när jag sist skrev i den här bloggen- men nu är det något jag ägnar mig åt regelbundet. Men jag gjorde följande: började svajpa lite mer generöst på Tinder, kollade igenom alla sex säsonger av Sex and The City medan jag gjorde knipövningar och läste en bok om kärlek för personer med otrygg ambivalent anknytning. 

Det var rätt intressant att se om hela SATC, har ju säkert sett i stort sett varenda avsnitt, men att se allt i ett sträck gav mer insikt i hur vissa (av de mer varaktiga) relationer utvecklas under tiden. Och det mest trösterika- lovande (och mindre lovande) snubbar kommer och går, men aldrig någonsin bryter någon av de fyra ihop fullständigt, så som man själv gör. Och det bästa- snart kommer det någon ny idiot som det är något fel på. De är religiösa, de vill snacka för dirty i sängen, de har komplex, de kommer innan de hinner stoppa in den, de är självgoda, de är för osäkra och så vidare. Och att invaggas i detta, i kombination med att svajpa mer generöst på Tinder fick mig att matcha med lite fler. 

Så. En av dessa "nya" matcher har nu utvecklats till något mer flirtigt och nu när jag ändå är insnöad på anknytningsteori försöker jag använda alla nya knep för att inte haka mig helt upp på honom. Men den här nya mannen, J, är intressant. Han var den första jag provade Tinders videochatt med. Och anledningen till det (istället av att bara träffas, som jag föredrar) var att han...eh...är inte separerad än. 

Vi tinderfejstajmade för ett par veckor sedan och nu, om två dagar flyttar hans sambo ut. En del av mig är realist och känner att "vafan håller jag på med, HAN HAR INTE ENS SEPARERAT ÄN". Varför skulle jag vilja träffa en som vill ha överlappning? Och en del av mig känner värme, nyfikenhet. Gillar hans fejs. Hans ord. Känner sig responsiv till hans flört. Till att han gillar mitt namn. Till att vi skickar rolig musik till varandra.  Till att vi overshearade en del saker häromkvällen som i sin tur väckte så mycket inom mig, som jag verkligen ska låta bli av oversheara här. Till att han säger att jag skulle gilla hans trädgård och växthus. Det skulle jag säkert. Och jag är förväntansfull och skräckslagen inför vår dejt. När det nu ska ske. Jag har bara sagt att jag vill att han blir singel och hinner landa lite först. (Vilket ju känns som ett riktigt understatement till ett minimumkrav).

När vi tinderfejstajmade var han "ute och joggade". Jag råkade vara i tvättstugan, det var sent på kvällen och mina ögon var trötta. Men jag screenshottade oss där och då, för jag tänkte att OM vi skulle bli ett vi (snacka om händelserna i förväg...) så har jag dokumenterat stunden när vi sågs för första gången. Jag är en sån sann romantiker.

I vilket fall- det här med starka känslor och viljan av att bonda järnet verkar ha med mitt anknytningsmönster att göra. Så jag försöker spä ut den här känslan. Tog kontakt med en snubbe som har återvänt till Sthlm efter ett par år och frågade om han ville ta en kaffe, så den dejten, min airbag, kommer def att ske innan jag träffar J. Och innan dess, innan dess ska jag göra ännu fler övningar ur boken Tryggare i Kärlek- en handbok för dig med otrygg ambivalent anknytning. 

 Den eviga singeln är tillbaka!

Många år av relation och nu två som singel vet man ju faktiskt aldrig hur det ska gå. Tinder har hänt sedan sist jag var singel, annars är väl allt som det brukar. Tajmingen är allt.

Dejtingåret inleddes med en, som bokade om och bokade om tills vi tog en kylig promenad genom stan med kommunikationssvårigheter deluxe. Jag kan inte dejta folk som pratar grov skånska, det bara går inte. Och någon som har svårt för snabbpratanade mumlare ska nog inte dejta mig.

Snart efter det träffade jag en kille, R, som råkade precis ha insjuknat i corona, så det dröjde ett tag innan vi kunde ses. Vi messade varje dag, om ditt och datt. Det var otvunget, nyfiket, trevligt, flirtigt och sen när det väl blev dags att ses var det inte ens särskilt pirrigt, bara lite. Han väntade på mig utanför Folkuniversitetet en sen kväll i februari och vi coronakramades med alla vinterkläder på och vi promenerade (med en kaffepaus tills fiket stängde) genom kvällen och nästan natten till Skanstull. Vi pratade, skojade och skrattade. Och när vi tagit var sin tunnelbana messade han mig "jag ville inte skiljas åt". Jag ville inte heller det. Men jag var glad att jag gjorde det, för det kändes härligt at ha något att se framemot, att ses igen liksom. Vi messade lite mer på tunnelbanan och på väg hem och när jag kommit hem ringde han och vi pratade tills det var så sent och vi båda helt färdiga. 

Visst låter det som början på en romans? Den blev dock väldigt kortvarig. Vi sågs efter två dagar igen och under tiden hade han hunnit freaka om att "vi har nog olika förväntningar". Well, förväntningar hade vi inte ens hunnit prata om. Mina förväntningar var väl mest nånstans mellan "Don't wanna meet your momma, just wanna make you comma" och att vara öppen för att se vad det skulle kunna bli. Snubben var ju helt nyskild, förstås. 

Hur som fast forward- efter en till dejt en tilltagande communication breakdown (men, med flirtiga inslag då och då) från hans sida (samt något stressigt/tidskrävande som hänt- antagligen relaterat till hans familj) spolade den förut så varma, roliga, omtänksamma R mig på sms. Jag hade messat honom att jag är ju samma M som han messade med en månad varje dag liksom, att han får gärna höra av sig när/om han pallar och vill. Svaret var i kyligaste slaget- jag hade blivit nedprioriterad (hans faktiska ord) och att han därför inte hört av sig och att i fortsättningen kommer han att orka höra av sig ännu mindre. Personligen skulle jag har föredragit något i stil med "det var fint, men jag pallar inte" varit bättre.  Men kanske är det så, herrens år 2021 i Stockholm blir man nedprioriterad tills man inte längre finns med på "To do list".