Och så kommer saknaden.

Lagom just när det är dags att knyta säcken, summera 2011. Det hände i alla fall saker 2011! Mitt knä gick sönder och jag kunde inte gå på tre månader. Mitt hjärta gick sönder och jag lappar på den fast jag inte vill, jag vill bara en sak och det är att någon annans kärlek skulle komma och fylla på den med just det, kärlek. Men han vill inte! Han är inte min kärlekskirurg som vill ta på sig det. Och idag ringde jag nästan honom. Tänkte att han kanske tänkt på det där, jag skrev att jag gjorde ett graviditetstest (negativt) men att jag mådde konstigt. Borde han inte vara orolig? Eller köpte han bara att jag testade negativt, en gång? Har han haft ångest? Har han tänkt på mig? Jag tänkte på honom som tusan i morse, när jag vaknade. För första gången sen den första stora saknaden saknade jag honom och känslan av hans kropp. Hans bröstkorg, goda doft. Rynkor bakom öronen. Och hans ögon, jag tror nog inte jag någonsin varit med någon som har finare ögon. Han har verkligen det, otroligt själfulla fina ögon och det gör mig så ont att han inte vill titta på mig med dom. Det var därför jag nästan ringde. Bara för att se. Fast jag vet inte, om han skulle ha svarat. Men snarare eller senare händer det nog.

Och jag grät till frukost, som jag glömde äta. Sen skulle jag till Systemet inför morgondagen. Det var ingen kö där alls, jag som trodde det skulle vara en kilometerlång. Och jag märker att jag är på span. Där var det en snygg kille (med ring). På Konsum vandrade det en snygg kille, men han var så upptagen med sin mobil. Sen kom jag till kassan, han med. Tydligen. Och när jag fibblade med almanackor kom han och tog en almanacka han med och våra blickar möttes. Fina ögon. Han log, jag log och drog ett skämt och skulle han inte varit så himla bizzy skulle jag flörtat mer. Fast han köpte endast en oroväckande stor, fryst köttbit och så den där almanackan. Om jag skulle ha varit witty nog skulle man sagt att hej jag skriver mitt nummer i adressboken där bak så kan du ringa mig nästa år. Blink blink!

Jaha.

Jag fick min mens, ingen oväntad tillskott till familjen. Tråkigt. Och sorgligt. För det är nog så jag skulle föredra att ha det- att det bara hände. Inte planera. Men det kanske är det jag ska göra? Jag har jobbat en massa den här veckan, tänkt på gravida tankar (även fast kroppen inte riktigt var med, ändå). Drömt mer eller mindre rosa dagdrömmar. Drömt och drömt...och i dag, när jag vaknade efter min nattarbetares dagsömn började jag gråta. Jag har varit så duktig på att vara arg, besviken. Känt att dina kvalitéer minsann inte var fina nog för mig. Och de var de inte- den som handlar om ärlighet och allt det där. Men jag ville ha dig ändå och det var det jag grät över! Det är det jag gråter över för visst rullar tårarna än. Vad fort det gick! Jag kan göra många saker snabbt men det här med hjärtan smärtan. Det går inte så fort, tyvärr inte alls. Jag som öppnade mitt fina, något slitna hjärta och nu måste jag hamra igen den igen och släppa ut honom, slita ut det fina och känna mig ännu mer sliten. Känna den där dubbelvikta känslan av allt. Som om det vore skam.

I väntan på...

...att min mens ska börja hinner kvinns tänka. Graviditeter, barn, bebisar, framtid familj nya människor. Undra om det kanske kunde gå, att vara själv och att det skulle vara njutningsfullt och fint. Att vara förälder igen. Till en liten bebis, som växer till en stor en fortare än det går att förstå. Även fast det går inte att förstå då, när det är nattvak på grund av tänder som kommer, öron som värker..drömmar. Febrar. Sådant. Men Jag känner att jag skulle vara så redo för det! Ett nytt live, ett litet tillskott i vår familj. Men när, hur, med vem?

Jul utan kul.

Jag tittade på bilder på honom på nätet precis. Herregud. Han och jag? Bara för när var det? Tre veckor sen? Otroligt. Världen är för galen. Och jag känner ändå ett stygn av allt när jag tittar på honom. Känner mig ledsen och sviken och tänker att jäkla womanizer och att så klart är vi främlingar trots att vi såg en del av varandra under dom dagarna. Såklart vi är främlingar så som de flesta är. Det tar en himla lång tid att lära känna varandra, det gör det. Och jag känner sån sorg att jag var så självcentrerad. Jag känner en sorg över att han inte var bättre på att vara ärlig. Jag skulle så gärna skapat ett nytt liv, eller skulle jag det? Kanske. Eller, det är ju det jag drömmer om. Att hitta någon som vill börja leva med mig. Bara så där, leva och älska och lära. Men den chansen är...mindre än liten tror jag. Jag borde sluta drömma om det ens. Bara ge upp för det är ju som det är. Jag är ingen för de flesta. Jag skulle kunna vara någon för någon, men var är den personen?

Total eclipse of the brain.

Jag ångrar mig så djupt att jag mejlade honom igår. Kunde jag bara inte gått och lagt mig istället? Och när jag väl gjorde det gjorde jag det med nattlinnet som jag inte förmått att tvätta än...men tårar torkar av sig själva, eller hur det nu var?

Total eclipse of the heart.

Jag tänkte inte att jag skulle höra av mig till honom alls, att det fick vara tyst om det tyst skulle vara. Men en low point, low low low point.

Nu gjorde jag det ändå och skrev att jag tänkte på honom med kärlek att jag saknar honom och det och det och det. Och i själva verket vet jag ju absolut ingenting. Det enda jag vet jag saknar är ju att ses igen, men det är ju inte mig han vill se igen! Att jag inte kan fatta det. Och jag köpte en ny telefon idag och det får mig att känna mig som en äcklig konsument. Den är jättesvår att smsa med så nu är det väl slut på den typen av kommunikation med omvärlden. Och jag köpte nån sorts dyr vintage-läsk på Ica, Black cherry pop. Och jag sparar på den och funderar på vad jag skulle kunna göra nu dessa dagar som kommer. Skönt att vara själv, barnet ivägskickat. Pengar på kontot. Än så länge. Och jag har fortsatt att forska låtar som det går bra att gråta till...och imorgon inträffar det förresten, att gått sju timmar och femton dagar.

Tears dry on their own.

Puh. Dygnsrytmen är ett minne blott. Jag jobbar konstiga tider, försöker stiga upp normala. Det går inte så bra.

Jag tänker på honom hela tiden. Försöker låta bli. Fast det går inte så bra det heller.

Jag har läst mejlet jag skickade till honom för 2½ dagar sen några gånger nu. Många. Jag tycker fortfarande att det är ett litterärt halvmästerverk med värkande känslor men eftersom han inte svarar får jag lust att fråga efter en second opinion så jag skulle veta. Om den kanske var för mycket, om jag framstår som galen. Och jag drömde om att han var på väg till den andra kvinnan. Kan hända. Att han är där nu. Att det var sant. Mina drömmar har ju ofta en viss verklighetsförankring. Och han är nära mig i mina tankar mina känslor kan hända jag vet vad han gör. Och det är inget jag kan göra något åt. Men jag hoppas i alla fall att hon vet att jag finns. Att han nu satsar på att vara ärligare åt flera håll när han väl börjat. Och jag undrar vad tusan som får mig att vara intresserad av någon som inte kan tänka sig mig helt och hållet? Hur kunde jag inte fatta att någon vems favoritlåt är Purple Rain inte skulle göra mig illa? Never wanted to be your weekend lover, only wanted to be some kind of friend? Hallå?

Och jag undrar vad han gör. Eller den andra kvinnan kanske jag vill inte veta så mycket av men ush, ändå kan jag inte låta bli att tänka på att han blev säkert bättre älskare med mig. Och att det kommer han att använda med andra, inte med mig. Det är att känna på ett tomrum att inte veta det. Att inte veta vad han gör. Vad DU gör. Att veta att jaha nu är det så här det är. Vi är ur varandras liv, eller? Inte längre delaktiga i vardagens vedermödor. Vem ska jag berätta för att jag fick en hemsk blåsa i vänstra hälen idag och sen sprack den när jag skulle skynda mig till den sista bussen hem från pendeltåget och att det gör nu ont och jag undrar vilka skor jag ska ha imorgon när jag ska på Sofias vernissage och efter det Henriks gig? Som om ahg inte redan var halt och lytt så det räckte. Tänk att det finns folk som delar saker som det där med varandra. Lappar motgångar med en puss här och där och klappar varandra på kinden. Och jag saknar också någons kind att smeka baksidan av mitt pekfinger på. Din kind. Fast den känns långt borta och det är den också. Något så väldigt. Och jag skulle vilja veta hur det går med ditt tak om det nu är den du sysslar med. Jag skulle vilja sitta i ett hörn på poesiaftonen du går på och se hur du är. Och puh vad vi inte känner varandra alls. Särskilt inte just nu. Undrar om du ens läst mitt mejl? Tänk om du bara struntade i den och kände att det räckte? Tänker du på att svara tänker du på mig? saknar du mig alls? Jag saknar. Jag saknar det där varma känsliga och fattar att dina intressen ligger någon annanstans fast ändå fattar jag inte. Ändå hoppas jag och drömmer av gammal vana.

Och jag brände cd:s med bilder till dig och skickade dom. En med bara bilder på dig. Den andra med andra bilder. Bland bilder på dig finns det ett kort på oss som jag tog. Du kände dig lite väl "self concious" att ta såna kort och det var ju det enda jag ville ha. Men det finns en sån den skickade jag med. Och det sista kortet på oss med din hand på mitt lår på flygplatsen kanske en kvart innan du sa att du inte tyckte att jag var tillräckligt tillräcklig för dig att utveckla känslor med. Det kortet är med den med. Jag målade ett färggrannt kuvert till dig med stora bokstäver i grönt och USA i lila. På baksidan målade jag hastigt ett tåg. Den blev jäkligt ful men den ska symbolisera mig och så målade jag ganska många vagnar också och de är mina laster. Innehållet i den här bagladyns påsar rullar som vagnar efter mitt lok. Ganska smidigt sätt att transportera skelett och annat som hänger med vare sig jag ville eller inte.

Klockan är nästan tre, jag måste gå och lägga mig. På min ledsna playlista är Purple Rain på. Varför har jag den? Måste jag gnida in ännu mer salt?

Med cd-skivorna med bilderna på skrev jag ett vykort med Muminmamma som sågar ved på. Jag är lite lik henne, förutom att hon är ju helt sjukt tålmodig och jämn. Det är inte jag. Mitt temperament hastar sig hit och dit. Men jag skrev i alla fall en massa på baksidan. Sånt stort behov har jag av att säga saker till dig! Till och med baksidan av ett vykort fylls av allt möjligt. Jag har så mycket att säga! Och en del av det skriver jag, verkar det som. Men nu sängen som väntar på mig hoppas jag. Och jag hoppas jag kan ha skor på mig imorgon för det är varmt för att vara december men inte sandalvarmt. Sluta blöda foten. Sluta blöda hjärtat!

Gråt mig en å.

Den romantiska resan slutade med ett slut, ett plumpt slut som jag inte begrep mig på. Dagarna av älskog och kyssar och ändlösa vandringar med armarna slingranes och kyssar i grottor stärnder gator byttes till att han visst inte kunde glömma sitt ex som han visst hade haft lite mer kontakt med än han berättat.

Han gillade mig så mycket, gör det fortfarande, men inte tillräckligt för att glömma henne. Han älskade det hos mig, det där också. Han sa jag var den vackraste kvinnan han varit med och jag sa att jasså, det säger du väl till alla och han sa att nej det gör jag inte och även om man skulle säga det till många så någon gång måste det ju vara sant?

Och så var det slut med orden "not enough". Minuterna innan vi skulle till var sin gate och vinka adjö, eller kyssa adjö som jag hade tänkt och lova att tänka och känna och sen skulle vi prata och i mina tankar hade jag bokat ett flyg redan snart. I mina tankar gick jag barfota på golven i huset han själv byggt och vände på lp-skivan och kokade mer te och läste intressanta böcker och ute var det snö och Amerika.

Jag grät en flod på planet. Jag grät en sjö när jag skulle vänta på nästa. Jag snörvlade mig genom flyget till Arlanda och försökte hålla tillbaka tårarna på pendeln hem. Och så har vi skrivit mejl. Han är "so sorry". Han borde ha berättat! Men han kunde inte...han ville inte förstöra...han ville ha kakan han ville äta den. Han kunde inte glömma henne han ville vara med mig ändå. För mig, kanske det här förstörde mer än att han skulle bara sagt sanningen direkt. Att han berättat som det var- inte tänkt och hoppats på att jag kanske var mellanradernaläsare. Eller tankeläsare. Eller önskat på att jag också var bara en weekend lover. Att jag skulle vara ett tåg och vinka av honom på flygplatsen och säga att det var trevligt hörru, puss och kärlek och du är underbar, nu sätter jag dig fri!

Och det gör ont. Och än finner jag mig på stridsstigen. Jag är fortfarande kär, jag har fortfarande känslor. Mitt hjärta blöder ymnigt än. Måste byta bandage ofta. Och jag är än sugen på revansch. Alla andra skulle nog fatta att lönlöst är precis vad det är. Men inte jag! Igår författade jag ett brev utan like. Jag hällde i halva mitt och jag formulerade allt i vackert omslag, vackert omslag och grym sanning. Fast kärleksfull sådan. Snidade mina känslor till snirklar som tränger genom det mesta. För vi skypade häromnatten och det var känslosamt. Han grät. Han sa att han älskade mig (det var nytt). Jag sa att jag älskade honom också för det gör jag väl. I alla fall är jag kär. Och älska, det gör jag mest hela tiden. Han sa att han saknade mig och att jag var så vacker. Så underbar. Han kallade mig sweetie. Men vad hjälper sötma? Vad hjälper det om jag ändå inte är den han vill ha? Och jag sa jag saknade honom också. Han sa han ville krama mig, jag sa jag ville det också men i själva verket är jag längre bort än månen från att bara kramas. Mina kramar skulle urarta på nolltid. Han var så perfekt för mig, att kramas på. Hans 47-åriga kropp så oprenetiös så njutningsfull så vacker. Vi kände inga hämningar, äntligen kändes det så. Inget kunde hindra mig och jag skulle vilja ha så mycket mer av det, nu, imorgon kanske alltid. Och samtidigt, samtidigt har jag min tvekan över när vet man att något är rätt? Han skulle kunna vara det. Även fast hans tidiga morgonhumör är helvetisk. Även fast han inte är världsvan för fem öre. Men han var så fin att vara med. Vi var så fina tillsammans. Så lagom i kroppen är han. Så känslig i själen. Så gråtmild. Med så vackert hår så vackra ögon. Och dessa rynkor bakom öronen som han inte vill veta av men som för mig var fina linjer jag ville kyssa.

Jag saknar hans ljud när vi kysstes. Hans förmåga att njuta. Jag saknar älskandet jag saknar den intensiva närheten. Jag vill ha mer av det än och chansen finns liksom inte, förmodligen inte. Eller han säger så och sen säger han det andra, det där andra med att älska och sakna och att tårar fyller hans ögon och förlåt vad dum jag var!

Och kanske är han solid i det han känner, det där som inte känns tillräckligt med mig. Och jag måste acceptera det jag måste rida mot solnedgången som Lucky Luke och vara i min ensamhet. Och jag vill aldrig mer träffa någon igen, inte när det slutar så här som det gör alltid i mina tårar i det att jag var den som inte ville has. Att jag var så fin så fin men ändå var det något som inte riktigt...

Och jag undrar, jag undrar vad det är? Som inte riktigt är riktigt med mig?

Hjärtsnörp.

Att det alltid ska vara knippat med hjärtklapp och lätt ångest det där med att bli kär. Varför kan det inte bara kännas så himla skönt och bra och tillitsfullt? Vad måste man göra för att fixa känna så? Ingen emotional rush-hour- bara lugn och ro och lita på att tiden tar hand om det mesta. Så skulle jag vilja ha det så.

Ja, vad var det jag sa?

Distraktion.

Om man vill ge den andra och sig själv some space. Vad gör man då?

Jag har några förslag:

- Lyssnar på en hel skiva med "The incredible Bongo Band"
- Sorterar bland foton på datorn
- Stickar
- Umgås med en kär vän från förr och tittar på "Dumpa honom" På TV4 så att det extra plågsamt mycket tid på grund av alla reklampauser och nyheter (ok Berlusconi avgick så nyheterna kom ju väl till pass just den här gången).
- Läser alla mejl som sänts en gång för alla och befinner sig mellan analys och verkligen inte-analys.
-Sover gott kanske? Medan det kliar i fingrarna och hela kroppen av längtan.

The longer the waiting the sweeter the kiss?

Beroendeproblematik.

Jag har lite svårt att inte bli beroende. Om jag väl får bekräftelse från någon så vill jag ha det hela tiden. Får jag mejl så vill jag att de fortsätter att strömma in. Får jag kyssar vill jag att de ska bli fler. Får jag ett lillfinger så kan det hända att jag inte kan motstå att vilja ha hela handen. Och det är så fult det där, med att vara beroende av någon och att vilja ha mer än de flesta och det känns ju som ett dåligt omen det. Även fast man får höra det som är tvärtom så ändå...jag önskar att det fanns band som jag kunde lägga på mig och bli lite mer behärskad och mer lite lagom. Mystisk och åtråvärd och inte så utlämnande inte så himla beroende. Att det skulle vara jag som var beroendeframkallande och inte tvärtom. Ända sedan jag blev intresserad av dig intresserar jag mig för ingenting annat. Mycket innehåll blev plötsligt utan. Fast det har inte bara med dig att göra det där, utan att med det att jag blir påmind om att det är innehållslöst att leva ensam. Det finns helt enkelt ingen ann reflektera med. Det finns ingen annans kalla fötter att värma och inga gemensamma projekt. Och visst trivs jag som det är också, men vad det är tråkigt, för jävla tråkigt och inget slut finns det i sikte. En kandidat i ett långtbortaland, visserligen en fin en. Men for real? Kommer han göra uppoffringar för mig? Skulle jag inte behöva någon som skulle vilja det, kunna tänka sig det? Ja, så är det. Så nu ska jag komma ihåg- jag ska verkligen komma ihåg att kompromisser är en tvåpartslösning. Bara för att det nästan alltid varit jag som uppoffrat behöver det inte betyda det. Att det är det som är kompromissen.

Som är...

...att tillbringa nätterna vaken, titta på varandra flera tusen kilometer från varandra. Titta och skratta och prata undra och jag har inte kalla fötter, det får han ibland. Inte jag. Men jag undrar ändå hur det ska gå och bestämmer mig att inte tänka på det att om det är, om det blir så löser det sig nu och i framtiden. Och jag tänker på att någon gång måste man våga att älska och att bli älskad och den gången kan vara inne nu. Det kan vara kärlekens tidevarv som börjar nu idag igår förra veckan.

Den kan vara en stund, det kan vara så länge att vi kan bada i vattenfall och cykla i regnet och elda och älska och bli uttråkade och gamla och förälskade igen och känna varandras humör ut och in. Jag kanske kan lära dig att simma och du kan lära mig mura och vi kan lära varandra att älska. Kanske det kanske. Det kanske faller som ett korthus, men det får tiden visa.

Just nu är det bara S, S, S som upptar min kropp och min vakna tid och av den vakna tiden har jag mycket för jag är kär, förälskad. Han är där han är och när han berättade om sina kalla fötter blev jag ledsen och kände att jag inte dög och sen blev jag arg och på krigsstigen och hällde ut mitt hjärta precis framför honom och det hjälpte. Jag kom över den där känslan, av att inte räcka till tänkte att jag vet ju inte vad han vill ha men att jag vill ha någon som kan hantera mig som jag är som tar chansen om jag ger honom den. Chansen att bli min, chansen att vara nära mitt hjärta. Vara min vän och känna äran av att få bli insläppt. Och han tyckte ännu mer om mig. Han uppskattar min känsliga galna själ som inte vet hut och inte kan vara lagom. Och han bor i ett pepparkakshus och jag undrar hur det låter där omkring, hur det ser ut mittemot och hur ljuset faller in och om det knarrar i golven under när man går. Om det var mig han tänkte på när han byggde det där stora huset själv. Om det är med mig han ska skratta med livet ut. Det händer ibland att så blir det, så blir livet. Plötsligt står det någon där objuden och ändå välkommen och jag undrar alla möjliga tänkbara sätt att svetsa ihop två världar. Men det jag vet är att det inte är första gången i världshistorien. Även förr har ålder, kontinenter, hela världar stått emellan och det har gått ändå. Och det kanske bara händer andra, eller så händer det mig också en dag. Den här dagen.

Galenskap.

Eller också närmar den sig inte.

Men medan världen funderar, hur det ska gå kan en lyssna på musik.

Slutet på singellivet närmar sig.

Tror jag? Eller så är den rubriken bara kärlekslivets dödare numero uno. Men jag vill något nu, något som kanske innehåller någon annan. Och så rä jag så glad över att jag hittat en ny artist att gilla. Eller ny och ny, han har inte gjort någon skiva sedan året jag föddes...men hur bra är inte Shuggie Otis?

I vilket fall, så bådar mina intensiva kontakter med en man långt borta slutet på singellivet. För att det känns så, att jag är redo att ta klivet in i någons famn, helst till tonerna av söta Shuggie.

Ensamheten.

Såg på en film igår, i serien Dox på SVT. Om den finske mannen och sauna. Det var en orgie i hjärtsmärta som bara kan komma ur den finske mannen när man är naken, med en tyst lyssnare i en annan finsk man bredvid sig på laven. Här kan du hitta den. Det var en fin film och jag känner mig ganska skakig inför operation imorgon. Har ju aldrig varit med på maken, verkligen inte. Försöker intala mig att det kommer att gå bra och är innerligt tacksam och glad över att en vän följer med dit med mig och sen hem med sjuktransport. Jag får ju inte vara själv efter narkosen. Och gissa om jag grät, när en man i gårdagens film, som förlorat sitt barn, sa att det värsta som finns är ju att vara ensam. Ja ja ja, det är det! Människor behöver varandra. De med djupa ensamhetskänslor, även fast de är sociala och framgångsrika är ju de som tar sitt liv. Vi andra ensamma trevar efter sällskap, söker efter mening i samvaron med andra. Så gud vad jag håller med! Kan ju inte vara meningen att vara ensam dag efter dag, vecka efter vecka. Till och med år efter år. Så skönt i alla fall att jag hade någon att fråga följa med mig dit. Idag ska jag städa här hemma, handla så jag har mat sen. Lär ju inte må så mycket bättre på direkten...men kan inte låta bli att tänka på vad som kan gå fel! Jag hoppas inget, för jag är verkligen beredd att bli bättre. Bättre med knät, bättre som människa. Mindre ensam, mer framgångsrik. Mer givmild. Mer tillåtande. Mindre sträng. Mer nyfiken. Mer lyssnande!

September.

Den är här. Jag tycker mest synd om mig just nu, väntar på att vårdapparaten ska vridas några varv så det blir min tur att bli som vanligt igen.

Jag tycker synd om mig själv för allt som inte blev gjort den här sommaren. All solbränna längs LÅngholmens vatten som inte blev av. Några kul konserter som det skulle ha varit roligt att gå på och spana. Lite mer energi och många fler cykelturer. Och sommarmissnöjet utmynnar förstås till allt det som inte har blivit gjort i livet. Allt som känns för sent (vilket det sällan är, bara karriären som balettdansare och det har jag ju aldrig velat bli) och allt som en skulle kunna förverkligas (men hur? Pengar, tid...andra variabler som känns som så små hinder- när man de facto lever i ett fritt land). Men någonstans har jag fastnat på vägen. Vissa kanske gör det, andra går bara framåt. Jag med, men jag verkar inte ha det rätta drivet eller den rätta turen med mig. Och haha, något som spelat en stor roll i mitt liv de senaste åren: Facebook. Inte har mitt relationsstatus förändrats en enda gång medan jag varit medlem sedan 2007.

I början var jag förkrossad, så himla förälskad i M. Han ville ju inte ha mig, som bekant. Och egentligen, lika bra jag slapp. Någon så psykiskt skör och med alla dessa självutplånande drag som bara skvallrar om en extrem egocentrism skulle verkligen inte passat. Men jag gillade honom ändå. Ett hemskt bra exemplar på det att man inte alltid kan välja vem man känner för och varför.

Hmm vilka har det varit efter det som varit nästan på riktigt? Jag har haft extremt lite sex de senaste åren. Jag har haft några span men ingen har det blivit något med. Senaste gången jag hånglade var FÖRRA sommaren. Alltså det måste bli en ändring på det här! Inte helt överraskande har jag anmält mig som en praktikkund hos en som ska bli coach. Jag tror ju egentligen inte på det där men liksom, läget är desperat! Jag vill förändra något- det mesta kanske. I alla fall få ett mer tillfredställande liv utan att behöver slita ihjäl mig. Jag skulle så behöva lite pepp och någon som tänker åt mig för mina tankar kretsar runt runt.

Jalla.

Jaha, en hel vår och sommar har förflutit. Ingen action. Jag måste vara den mest singliga av alla singlar! Konstigt nog har jag fått till en dejt, tror den är imorgon. Och eftersom jag är för skadad (rent fysiskt kära läsare, kan inte gå) för att ragga ute i det fira provar jag min lycka på internet. Tänkte att fan han är för snygg, kommer aldrig att svara. Men jo det gjorde han. Och nu vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att vi har träffats, jag köpte en fin grej (nej två) av honom på Hornstullsloppisen i början på sommaren. När jag kunde gå. I vilket fall, lite kul med återseenden av det slaget, minns att han var söt. Och jag är nu grymt sugen på att hångla. Like that's gonna happen!

Gott nytt...februari!

Jag har tillbringat kvällen med att lyssna på tjejband från 60-talet, Shangri-las, The Shiffons...sånt. Och så har jag på senare tid tänkt på en gammal kompis (ja en man förstås, hur annars?) som hemsökt mina drömmar och kommenterat mina Fb-inlägg. Suck.Get real liksom! I vilket fall- jag vet inte om jag hatar eller älskar dessa moderna tider. Såg precis ett klipp där han äter frukost med sin familj där hemma, overseas. Gullig dotter, söt tjej, han bindgalen och fortfarande himla fin. Annars skulel jag nog inte drömma om honom. Men men. En man till att pensionsspara på! Jag menar, kommer det där att vara for ever? Skulle inte tro. Sen jag såg den fina Ebba och Torgny och kärlekens villovägar har jag inte oroat mig längre för det där med att träffa någon i tid eller nu. Går väl lika bra sen! När det väl är tid.

Passade på att läsa en riktigt deprimerande relationsroman också, först hatade jag den, men till slut hade den en poäng ändå (trots att jag hade otroligt svårt för huvudpersonens lyxkonsumtion och den trots all skit otroligt privilegierade ställningen i samhället och mediebranschen). Den skulle ha varit perfekt läsning för mig 1998, nu känns alla relationer så dimmiga, långt borta...även till en stor del de dåliga. Som man har en tendens att minnas bäst.

Nu dags för Simma lugnt Larry (värsta gnällgubbshumorn, jag vet!).

men innan dess- The leader of the pack!

Gott nytt år!

Senaste med det senaste helt enkelt.

Nåväl. Hoppas på ett år då mina vårkänslor inte går till spillo. Och att jag får hångla och helst mer, helst snart.

Igår hände det något märkligt. O, min gamla barndomskamrat (vi gick i samma klass ettan till sexan) och jag började plötsligt chatta på Facebook. Han hade tänkt att stanna uppe hela natten, det var efter föreställning och jag tror han hade kommit hem sent. Lilla dottern skulle upp tidigt. Och vi chattade i flera nattliga timmar. Ett väldigt bra samtal om kärlek, barndom...trauman, terapi. Det var helt enkelt uppfriskande och upplyftande. Jag saknar det där, att bli överraskad och utvecklas med någon annan. Jag kände mig lite älskad liksom. Sedd, uppmärksammad...allt. Ja, det var mycket fint.

Det var dock inte det enda fina mötet under gårdagen. På jobbet kom det en ny arbetskamrat, en kille som jag hade fotat på midsommarfesten i fjol. En mycket söt, solig, fin person. Vi hade en sån trevlig kväll ihop! Han hade gjort massor av roligt med sitt liv. Var en sån där helt öppen, positiv, opretentiös person. Jättefin. Så jag kände mig redan upplyft av det när jag skulle hem. Mitt i natten, bussen var sen och det var minus tio eller nära i alla fall. Men det var bra och jag ser framemot att fina möten avlöser varandra. I år.