Jaha.

Jag haft en sån där helensam kväll. Printade ut fina kort till de nygifta och tillverkade ett fint kuvert av metrokartan för NYC, för dit ska de på bröllopsresa. Jag hade även massor av tips att dela med mig. Inget fel på NYC, men när man är där två gånger helt själv hinner en se en hel del. Gå gata upp och ned. Det blir liksom lite lite med livsjuteri, mer någon sorts rastlöshet som driver med en. Hit och dit. Det är kul ju, att vara en betraktare. Men skulle nog tippa att det ändå kan vara roligt att komma hem och vara två som varit med om något.

Och jag försöker intensivt att inte tänka på den senaste i raden av männen i mitt liv som jag tydligen inte kan få. Eller vad vet jag. Om att kunna få eller inte. Jag försöker i alla fall inte tänka på honom. Inte tänka på att när jag sitter vid köksbordet så tittar jag ditåt. Att jag har ansiktet vänt mot mitt eget mecka. Den snyggaste, sötaste, roligaste skäggiga MacGuy singelpappan med passande värderingar och vacker röst som jag vet. Som jag dessutom dansat tryckare med. Och ditåt är det bara några kilometer. Kanske knappt tre.

Och jag träffade Karin på tunnelbanan idag, som bor där nära. Eller här nära är det ju också. Hon och hennes kille skulle till Paris över helgen. Weekendresa.

Och jag tänkte på Cecilia som Karin jobbar med och som jag pluggade med förr i tiden. Och jag tänker på när Cecilia berättade om sitt bröllop när de kryssade på Djurgårdsfjärden hela bröllopssällskapet och åt chokladdoppade jordgubbar och sippade champagne till. Innan de skulle på nån herrgård nånstans för att äta flerarätters och hålla tal och det där. Gud vad gott. Så nu är jag sugen på choklad och i att halsa skumpa. Skulle vilja bli lite full liksom. Odräglig och tycka lite synd om mig själv och vakna bakfull och för sent för att kunna ägna mig åt det jag borde. Planera mina framtida studier, min framtida karriär och i att söka jobb. Istället slinker det ned helat andra tankar mellan alla dessa borden och måsten. Innerst inne drömmer jag massor av en ny stjärnfamilj (och sen känner jag mig direkt helt uppgiven av bara tanken) och stjärnögda småbarn som väcker en skittidigt och kommer med vardagen. Och andra stjärnögda som snart växer upp och blir stora. Självklara människor i livet. Vill jag ha mer av.

Nå väl. Nu är det sent. Den där sorgen, den där besvikelsen över att jag inte kan vara liiiite bättre, liiiiite mer passande avger tomhet. Men vafan. Whatever. Alla dessa kärlekssånger. Sällan om oss som aldrig får nåt.