Men det händer ju ingenting.

Senaste veckorna har jag försökt att aktivera mig lite. Tänkt att nu ska det bli medborgare av mig. Slutade med ett partimöte där andelen manliga deltagare visserligen var högt, men ingen väckte mitt intresse. Eller ju kanske han som var där med sin gravida flickvän och deras politiskt korrekt klädda treåring. Han var snygg och utstrålade jämställdhet. Det tycker jag om. Dock hade han inget skägg, minus. Stort minus! Tyckte om den kvinnliga riksdagsledamoten också, men hon nämnde någon sambo. Typiskt mig, de enda intressanta tjejerna är straighta.

Mina lediga helger har jag jobbat, mina alldeles för ensamma dagar har jag dagdrömt om diverse kandidater och funderat på att skriva manus för en teveserie. Lite som mitt liv, fast roligare. Kanske sorgligare också. Kanske skulle den kunna handla om en ensamstående mamma i trettiofemårsåldern som nätdejtar och känner sig ensam. fast på ett roligt sätt kanske. Jag har i alla fall träffat en hel del personer som skulle kunna vara grunden till en riktigt gediget material för allehanda internetdejtingens bottenschackt.

I vilket fall, nu när jag kollat på den där nya SVT-serien om krisande män så har jag återigen fallit för Shanti Roney. Var tvungen att gräva fram både Shanti-bilder samt några Shanti-parodier från Mammas nya Kille.

En sak är i alla fall säker, blir min teveserie av ska Shanti spela snubben som jag är hemskt kär i men tror jag inte kan få. Men till slut, eftersom det ändå ska vara lite bättre än vad verklige livet är, kommer jag att få honom. Jag ska nog sova lite. Och fortsätta smida planer för min teveserie imorgon. Shanti får ta och odla sexy skägg för den här rollen.

En perfekt film att se på en dejt.

Är den här. Själv hade jag ingen dejt med mig, men väl en världens gulligaste 13-åring.

I could wait night and day.

I all min vånda spånade jag vidare med en vän till mig. Det handlade väl om målningar av skäggiga män från början. Sen så sa jag att om jag kunde måla, så skulle min lägenhet redan vara full av bilder på min senaste objekt. Den skäggiga (well, det är de ju allihopa). Hjälp alltså.

Hur som, vi kom på en gemensam idé om en kortfilm. Jag skulpterar på en bild på honom, i väggen hemma hos mig. Men ser mig slita mig svettig med nån liten hammare, eller liknande och hans bild tar form på väggen. Samtidigt ser man bilder på honom, när han sysslar med sitt. Intet ont anande. Men om nätterna vaknar han till vilda drömmar, kanske till det rytmiska soundet av mina hack-verktyg? Hur som, till slut möts vi. Ordlöst hittar vi varandra. Och vandrar hem till mig (skulpturen är färdig masterpiece vid det här laget) och sluttexterna rullar.

Min vän föreslog det här som ett soundtrack. Varning för en video som man får huvudvärk av. Jag tror på att en bra dimension vore, om mannen i fråga skulle spela på det här hemma hos sig akustiskt. Jag menar, i min kortfilm ska det ändå inte spelas Army of Lovers.

Starfriend.

Vad jag har våndats! Något förfärligt över att höra av mig, inte höra av mig. Ta hänsyn till omständigheterna som tillkommit. Skita i dem. Vara vänlig. Vara kompis. Ragga på. Känna mig som 14 igen.

Herregud! Måste sluta vara så här. Och tro på tro på tro på tro på kärleken! Jag menar, jag ska fan inte dansa tango med någon som inte vill. Tids nog vill väl någon? Och vill inte just han just nu fattar jag det. I would cry too, if it happened to me.

Jag tror de är dags att sova. Rensa bort resterna av det mosiga i huvudet. Post-migrän.