Trött på män.

Av många anledningar, inte bara för att de som jag vill ha inte vill ha mig. Men jag har kollat på SVT:s serie Våra vänners liv. Fyra män i min ålder som någon skribent klassade som "de som aldrig sa hora". Tja, vanliga, moderna svenska män. En blir lämnad av sin fru och tvingas till en förortssvartkontrakt och varannanveckaliv med sin dotter som han förvisso älskar, men relationen till henne hanterar han lite sådär. På kuppen blir han kär i den lätt manipulativa kollegan Lotta. En karaktär som man direkt fattar inte är BRA för Pontus.

En annan blir förförd av en rik, äldre kvinna som först kör med riktigt toyboyiga fasoner på den motvillige David, men visar sig sedan vara gift. David ber henne att välja men hon vill ju inte välja bort sin Buster och sin position som toppchef. En, den som är min favorit, poppisläraren Olle, spelat av den alltid lika snygge Shanti Roney blir njursjuk och tvingad att ta kontakt med sin pappa som han brutit med för länge sedan. Och så har vi den alltför enfaldiga misslyckade journalisten, numera killfröken på dagis, Mats.

Alltså det här är killar som man träffar i Sverige idag och alla är väl jättegulliga. men så vilseledda, för lätt manipulerade, för omogna. Är det så män är? Nä. Om så så vill jag ingen ha. Jag vill ha den vassaste kniven i lådan. problemet med den här, ganska ambitiösa tidsskildringen är att den inte lyckats skildra en enda man som tar ansvar! Det måste väl finnas karriärpappor som inte behöver bli överköra av sitt ex i fråga om barn när de separerar. Som minns födelsedagar, hämttider och kan pynta ett barnkalas. Killar som har varit kära förr, innan en miljardär skänker romantiska gåvor och tar en på stavgångspromenad?

Tråkigt att det som skulle kunnat vara en bild av moderna, lite mer jämställda tiden istället lämnar oss med fumliga män mellan 30 och 40. Nä.

Jasså.

Det är kallt hos mig och jag blir så seg av att vara såhär kall. Och seg över att vara trött för jag sovit dåligt på jobbet. Eller i vilket fall, sovit för lite på jobbet. I vilket fall, lyssnar på Spanarna och funderar på framtiden. IGEN. Jag vet. Julfesttiden är snart här och de statusraden som ändrats från single till in a relationship haglar och får mig att undra om det där kommer att hända mig också.

Pratade med K, hon tyckte hennes kompis A var härligt desillusionerad på "träffa någon"-fronten. Typ erkänner att hon inte har något liv och behöver någon som hon kan ha ett liv med. Och någon som kan hjälpa henne med olika saker och värma hennes säng emellanåt. Jag vill ha allt ovan, och så kärlek förstås. Vad trist det ändå skulle bli att bara hänga på grund av praktiska omständigheter?

Vinter.

Idag har jag inte haft lust att göra annat än ligga i sängen, slösurfa och läsa Muminserier. Så det har jag gjort. Snart är det dock dags att ta sig till jobbet. Om en stund. Tänkte bara mycket kort reflektera över att SJUKT MÅNGA som jag känner verkar ha hittat kärleken på senare tid! Jag hoppas att det är mer smittsamt än vinterkräksjukan och att det är min tur snart. Att sväva på rosa moln och trycka mina mjuka läppar mot någon annans dito. I vilket fall ska jag på två julfester här och på båda är spanen givna tror jag. Så skepp ahoy, jag står här (dock inte sysslolös) och väntar!