Part time lover?

Tydligen går det bättre och bättre för mig nu. Jag lyckades spontanspana på en snubbe på tbanan idag som var så sjukt snygg. Lite väl hipster men ah så söt. Så söt att jag övervägde i att strunta i att jag inte sovit mer än några trötta timmar, att jag just var på väg från jobbet som startade halv fem på morgonen och att mitt inte-färga-håret-experimenmt resulterat i en grå kalufs (som jag panikfärgade ikväll, mörkbrunt). Så nu funderar jag seriöst att börja åka till Konstfack och fika där för att spana på alla snygga konstnärer som befinner sig här vid samma linje...och även om budskapet kanske inte riktigt passar mig, så kan jag inte få den här låten ur huvudet!

The End. Borde det väl vara dags för nu.

Alltså, I was begging for it! Och så fick jag det, trots att han ville vara kärleksfull och öm och ångrade sig så att han uttryckt sig så klantigt. Fast ingen rök utan eld...så är det ju. Men han ångrade i alla fall "not enough" och önskade han sagt det annorlunda. Jag var visst tillräcklig (fast för tusan, det vet jag ju. Jag är nog mer än tillräckligt för någon som han). Han sa att han ville träffa någon introvert. Vad kul att han kom på det nu! Jag vill också det. Eller vad fan vet jag. Men jag tror det. Det är ju det lite mer reflekterande som intresserar mig, inte ett till tåg liksom.

Nå väl. Jag vill skriva något spydigt och sårat tillbaka. Jag skulle vilja gnida något salt i hans sår, förutom att han inga sår har. Så jag tror inte det hjälper, om jag skulle det. Förmodligen gör det mig starkare att inte...att låta bli och hålla tyst nu äntligen. Jag har ju en dagbok att fylla, jag har den här bloggen. Jag har K och många andra som kan lyssna och trösta. Jag behöver inte honom. Han får inte min tid. Inte mitt hjärta. Och fast det är han som tackar nej så måste jag vända till det att det är JAG som inte vill ha honom. Heja heja. Bara jobba på!

Du är så jee jee, wow wow!

Jag kom på en sak. Nämligen att det finns en del män som tycker att jag är så himla bra. Nu senast, HAN, S. Jag hällde ut mitt hjärta och ville få nån sorts reaktion- hans reaktion var ett varsamt kärleksbrev. Han tappade sin kamera och det han saknade mest var bilderna på mig. Och att vad konstigt att någon som är så himla underbar inte fattar att hon är så vacker även på utsidan och bla bla bla. Jag kände mig förnärmad. Såklart jag vill vara vacker, vad det nu än är. Men vill jag vara ett fjuttigt minne på en digital skärm? Något att titta på? Nej verkligen inte. Jag vill ju vara HÄR- närvarande. Älskad. Uppskattad. Underbar. I verkligheten. Jag tror att han ville stryka mig medhårs. Han ville slicka sina egna sår och det enda jag vill veta är ju varför ville du inte ha mig då?

Och jag är så rädd för att svaret är...för att det finns någon som är så mycket smartare, roligare, underfundigare, passande...och att allt jag var för honom var ett vackert ansikte som föll i just hans smak. Och jag önskar att det det vore lätt att tro att jag verkligen var den snyggaste tjejen han någonsin dejtat (yeah right- men med hans egna ord- även fast man skulle säga det många gånger så måste det ju vara sant någon gång. Typ. Nästa gång då). Men som sagt, jag vill ju ha någon som säger saker som dessa till mig utan avsikter med att krydda dessa med ett adjö i nästa mening. Och jag vill flytta. Och jag vill ha barn. Och jag vill ha ett jobb. Många ha ha ha!

Shining like a sun?

Urspårat var ordet. Jag har som bekant skrivit mejl så långa att knappt ens jag själv orkar läsa dem. Men det gör tydligen han. Jag är ändå glad på något sätt att vår kontakt fortsätter men nu känns det ju som att han gett mig hopp och jag har sagt att jag inte alls fiskar. Vilket jag inte heller har gjort, verkligen inte. Men han måste ändå akta sig för jag fixar ju inte en omgång till. Och jag vet inte om jag vill det heller. Kanske? Jag har inte vågat titta på bilder av honom på ett tag nu. Bättre att älska, lid och glömma?

I will survive. För det gör jag hela tiden.

yeah but no but yeah but no but.

Jag fick ett kärleksbrev häromdagen. Inte den sortens som jag önskat mig men dock ett kärleksbrev. Fast hur går det ihop, att det kärleksbrev jag får är från någon som varken vill eller tänker älska mig, men gör det på något sätt ändå. Så pass mycket att han inte vill skypa med mig, för då är han rädd att han ska känna "så" igen. Att han ska känna "det" och dras tillbaka till mig och det vill han inte.

För, antar jag, för att det finns någon annan och han har bestämt att han inte vill känna som han känner för mig. Och att han har bestämt att det är inte nog och det kanske det inte är, vad vet jag. Men nu är det mer än en månad sen vi hörde varandras röster och såg varandras ansikten och han är fortfarande där fast han var den som inte ville? Märkligt och så också något jag faktiskt inte vet ett skit om. Jag har varit Den Lämnade så många gånger nu att jag knappt minns våndan av att göra slut. Hur det känns att vara den första att bestämma sig. Plus att det var med min mest långvariga boyfriend någonsin. Och jag var 21. Inte ens det tror jag, kanske fortfarande 20 år bara. Så det var ett tag sen. Erfarenhet har jag inte, bara att vara den oälskade av de älskande. Bara den som banne mig aldrig har rätt, den som måste ge upp fast jag vill ha mer. Och vilka mejl jag skriver till honom. Alla är en kilometer långa. Vilka känslobroderier. Vilka dråpliga skämt. Vilka formuleringar jag får till!

Och så klart, en del av mig är sådan. Så är det ju. En del av mig vill göra det svårt för honom...jag vill ge mitt allt jag vill veta att han ska veta allt. Och jag vet att någonstans så är det så, jag gör det svårt för honom att släppa. Det är svårt när någon som han ändå tycker om blöder så för hans skull. Tycker han är så fin. Vilket han ju är, minus några kvalitéer som inte var så charmiga. Men jag kände mig så trygg i hans famn. Jag tyckte om hans hår och skägg och hans ögon när dom tittade på mig. Och samtidigt är han helt jävla overklig!

Distraktion pt II

Jag har jäkligt svårt att hålla tankarna i styr. Smider planer. Och planer är inte bra, när det händer bara. Det är det. Men planer? Nej. Det är inget för mig, egentligen. Och ändå planerar jag, bara att säga Gott Nytt År. Visa hur stark jag är (när jag i själva verket gråter 15 gånger om dagen och bara lyssnar på min Back to Black-playlist). Och ute var det så halt att det inte gick att promenera. Och det var för mycket underkylt regn för att ens fundera på att gråta i regnet.

I need you more than I want you.

And I want you for all the time.

Tja, Gott Nytt år! 2012 är här. I all sin härlighet. Undrar om inte Mayorna missade med ett år, för slutet på 2011 var i alla fall i djävligaste laget. För mig.

Så det året som kommer välkomnar jag, verkligen. Med öppna armar. Jag hoppas att jag kan sluta gråta snart. Jag hoppas också jag kan lita på män (ja visst, som kollektiv och i allmänhet) igen. Allt som glimmar är inte guld. Så är det bara, om sanningen ska fram. Det är väl det att saker ska söndras, allt som är too good to be true är ju det också och även det mesta som glimmar, glimmar den på riktigt?

På gårdagens fest fanns det tre par som knappt kunde hålla sig från varandra. Det var liksom "get a room"-varning på det hela. Och jag som hade tänkt att det skulle vara stimmigt och jag skulle bli lite full fick inte i mig mer än två glas vin och en och en halv med bubbel. Resan hem med nyårsnattens tunnelbana var vidrig. Ett 20+ par stod bredvid mig, killen med en kompis. De var alla fulla, killen med den otroligt snygga tjejen sa något fel och hon flyttade sig längre bort. Han fick ångestattack och grät. Tårarna trillade nedför kinderna och hans vän försökte trösta honom. Inte med så många ord kanske, men klappandes. Killen med ångestattacken, och den otroligt snygga tjejen öppnade sig för sin kompis. Om sin inre aspergers som får honom att fatta fel och jävla tjejer ändå älskar man de där fittorna. Ja. Ändå älskar man de där fittorna. Hope for humanity? Not.

Den här låten fanns på min spellista häromdagen på jobbet. Även om jag inte direkt är ett fan av countryrock så...