Killar att bli kär i.

Pratade med T som är i USA där temperaturen sakta stiger och våren gör sitt i Florida där växter frusit ihjäl och nästan människor också. Eller förmodligen människor också. Vi pratade om hur vi verkligen är för gamla att nöja oss med bristfälligt sexliv eller dåliga snubbar. Hon läser för många vampyrromaner och jag har höga ideal efter alla slokhattar, med flera, jag mött.

Hon funderar på om hon ska inleda något med sin vän, som "kind of" uppvaktar henne, men är lite för blyg för att ta annat initiativ än att hålla sig tillgänglig, svara på hennes mejl på nolltid och komma och hälsa på när än möjligt. Vi pratade om för och nackdelar med honom, ett minus för att han äter kött och röker. Plus för att han är händig, gillar hennes hund och skrattar åt samma saker, samtidigt, när de kollar på sci-fi ihop.

Jag tycker att hon borde ge det ett försök, utan att känna ett behov av att gifta sig (för gift har hon varit två gånger redan). Typ dejta, ligga, se hur det går! Samma gäller för mig, förutom att en sådan kandidat saknas. Min senaste dejt skulle kanske haft potential, men jag har inte tänkt på honom alls. Och förmodligen inte han på mig heller.

Däremot tänkte jag efter, vilka män som lyckats med att, du vet, "slå igenom" under senare tid. Kan bara komma på två från senaste halvåret. Serietecknaren, som förstås träffade någon annan illa kvickt. Och så en supervacker Fredrick. Skulptör och med sådana ögon som jag skulle kunna lita på.

Mitt i romantiska drömmar råkade jag läsa det här i Aftonbladet och suckade. Inte så att jag tror på att jag är så romcom-skadad, men någon rationell lösning vill jag inte ha. Mr, eller Ms Right lär ju inte finnas- men den som är Nä-stan Rätt får helt enkelt vara good enough helt enkelt. Någon med ögon som det går att lita på.

Polyamori.

Jag hänger ju en del på dejtingsajter och ibland surfar man rätt in på någons jätteroliga presentation, som den här. Det här ÄR lika roligt att läsa som min nya favorit söderfarsan!

"Söker du ett tidsfördriv i väntan på den Rätte?

Jag är gift i ett öppet förhållande och söker en tjejkompis/sängkamrat. För de få som fortsätter läsa kommer en förklaring: Jag älskar min fru (vi träffades faktiskt här på sd, så hav förtröstan, det går att hitta den rätte/a), men vi fungerar dåligt ihop sexuellt. Hon fantiserar om vålds- och förnedringssex, jag föredrar ömhet och omtanke. Hon har utan större problem lyckats lokalisera flera män att leva ut sina fantasier med, jag tror att jag kommer att få det tuffare, särskilt som jag dessutom inte betalar för sex och kräver en lägstaålder på 20 år.

(just det här att få det tuffare för att hitta en kk- som 36-årig, gift man, bara för att man tackar nej till under 20-åringar och vägrar betala för sex är ju verkligen...att göra det tuffare för en själv. 15-20-åringar lär ju köa för den här mannen annars...)

Min tanke är att vi chattar lite, träffas för en drink och ser vart det leder. Det måste inte nödvändigtvis leda till sex, jag är glad över att ha en ny tjejkompis också. Eftersom jag vet att de flesta kvinnliga spraydatarna inte är interesserade så tänker jag inte kontakta någon som inte uttryckligen söker en kk själv. Du kontaktar mig.

Har jag något att erbjuda? Jodå, jag har mörkgröna ögon, jag är 180 cm lång (min manliga stolthet är ca en tiondel av det, vilket får anses vara långt över genomsnittet), jag är allmänbildad och bra på att konversera. Dessutom kysser jag bra!

,.-´+`-.,_,.-´+`-.,

EFTERLYSNING: Vilken är tidernas bästa ballad? U2 - One; Bsb - Drowning; Carola - När löven faller; någon annan. Lämna förslag i gästboken.

,.-´+`-.,_,.-´+`-.,

Vem är jag?

Jag är en gentleman!

Jag läser DN och killböcker (Peter F. Hamilton, Stephen King, Dean Koontz, Ben Elton, Frederick Forsyth, J.K. Rowling, Neil Gaiman och Tom Clancy är några favoriter), helst inte deckare (fast jag slukade Stieg Larssons trilogi på två veckor, så inga regler utan undantag). Se boktips bland mina foton (tittade igenom de nu efter uppdateringen och kunde konstatera att dels har de hamnat i oordning, vilket gör tipsen svåra att läsa, dels är bilderna några år gamla, jag är mig ganska lik, men min dotter går inte att känna igen längre). Lämna gärna tips om böcker som ni tror kan passa mig!

Jag försöker klämma in en promenad i stort sett varje dag.

Jag lyssnar på det mesta, för mycket för att listas här.

Jag ser på bra tv-serier (finns i min ägo mer än 300 dvd'er med olika serier).


Den här mannen har ju dessutom så utomordentlig balladsmak...boksmak också. Killböcker I say! Jag får nog boka mig på en dejt med vaniljsex i sikte.

Love hurts!

Slokhattar jag mött.

Igår messade jag kvällens dejt för att styra upp detaljer inför kvällen. Var när och så vidare. Han skämtade först om att han skulle ha slokhatt på sig- (nä bara skojar).

Men bara ordet slokhatt fick mig redan kapitulera- de udda männen är min lott! Funderade på vad det kan bero på. Förmodligen på att jag redan som barn ömmade för de halta och lytta. Kunde inte identifiera mig med vinnarna och tog mig an de deprimerade, udda tankarnas unga män. M som jag senare hamnade på samma högstadieklass med var ju en sån där heltyst, undvikande överlevare. Jag fattade aldrig att han var bög och som tur det fattade ingen annan det heller. För vi var ju mobbade nog ändå. Hans kusin var en av mina vänner med, under barndomen och tonåren. Han var och är nog inte bara de udda tankarnas- men även de mörka tankarnas man....

I vilket fall, ordet slokhatt väckte så många minnen att jag summerade lite kort de allra skummaste dejterna jag genomlevt...mer detaljerat kommer kanske sen.

Men jag har genomlevt jazzmusikern som hade fattigdomskomplex- på det sättet att han inte kunde tänka sig att tjäna mer pengar än det absolut nödvändiga. En sommar lyckades han banta en hel del bara för att han faktiskt inte hade råd att äta! Snacka om Sverige på 2000-talet.

Jag dejtade också snubben som jag, pinsamt nog, först trodde var nån helt annan...som sen på vår första dejt pratade om vilka sömnpiller som funkar, om sin utbrändhet och skratterapin som han skickades till när han gick in i väggen under sina studier (det fanns inte ens papper i skrivaren där! Hur ska man då kunna arbeta i datorsalen???) som inte funkade. Han kunde fortfarande inte ens le. Inte ens lite.

Och så var jag dunderförälskad i en fd missbrukare. Konstnär förstås. Jag var jätteförälskad och vibbar fanns först mycket och sen mindre. Men mina vibbar upphörde när det var hans tur att bli olyckligt förälskad i någon annan. Så pass olyckligt att han skar sig själv i armen...många djupa snitt. Och jag kände att en som skär sig för att love hurts är nog faktiskt ändå inget för mig.

En gång låg jag med en nyutexad journalist som nog hade lite aspergersdrag. Vi var rätt överens om att vi skulle typ bara ligga. Men ändå, efter våra svettiga övningar alldeles för sent om natten, ville han diskutera hur "fel" feministerna har. Suck. Själv var han förstås råvänster...

Det var några godbitar från de senaste tre åren!

Down the only road I've ever known!

Ja, vad ska man säga. Gårdagens dejt var som den var, trevlig! Ett stort minus dock att han fortfarande vid halv tio, då våra vägar skiljdes åt, luktade gårdagens sprit. Jag brukar säga att jag inte gillar så himla renrakade och nyduschade, hoppfulla dejtare, men han hade nog inte ens duschat sen gårdagens bravader. Lite minus för det med. Och för att han supit fyra kvällar på raken. Sånt gör ju jag i princip aldrig.

Han var en nybörjare på det här med nätdejting- jag var den första som skrivit till honom, den första han hade tänkt att skriva till och den första han träffade. Efteråt fick jag ett sms med att han tyckte det var "Jättetrevligt!!!". Jag tackade för de tre utropstecknen. Han tyckte det var "Sweet!" och skickade med en "kram". Fast jag vet ju ändå inte hur man ska tolka sånt. Och det behövde jag igår, de där tre utropstecknen då den tillfälliga vapenvilan med barnafadern tydligen bröt ut i krig och kaos.

Han var lite som jag, gårdagens dejt, på många sätt. Pratade mest om sig själv, glömde fråga om mig och mitt...vilket ju numera kan vara ett tecken på att han googlat en massa och glömt att man ändå ska låtsas om att man inget vet...men jag var på mitt bästa dejtinghumör. Minus halsontet då. Jätteintresserad och lite hemlighetsfull vilket ju förstås är alla gånger mer attraktivt än att man orerar om sitt helt fritt och den andra får inte en syl i vädret. Vi får väl se om han vill ses igen, jag kommer inte orka ta initiativ till det så enshallah.

Nu ska jag äta lite pasta med olivolja och mentalcoacha mig till mötet med min ensamma-mamma-kompis vars åsikter och inställning påminner hemskt mycket om Söderfarsans. Ge mig styrka!

Here I go again on my own.

Nä, jag ska på dejt på söndag! Och nu ska jag försöka vara inte alldeles för självkritisk eller nedvärderande och inte alldeles för mycket "know-it-all" när det gäller sånt där, träffa en ny människa.

Och funkar det inte...tja. Vad ska man säga?

Empire state of mind.

Söderpappor.

En gång var jag lite kär i en söderpappa. Det gick över det där. Och jag är inte så säker på nu längre om jag nu skulle egentligen orka med en sån där söderpappa. En sån där som hejar på Bajen och hänger i baren och som delar lokal med andra kulturarbetare och det är vitmålat där och i nåt hörn står en sjuttiotalssoffa som en ironisk kommentar här, nu, i samtiden. Macen står uppradade på borden och är vita och aluminiumfärgade och tunna och linjerna är renodlade. Och alla är intressanta och järn har de i elden. Mycket och många intressanta järn.

Egentligen borde jag väl känna mig hemma där, i sånt där. Egentligen borde jag väl också dela lokal och arbeta med något viktigt och bejaka minst ett tusen nördiga intressen. Men jag orkar inte. Någonstans har jag en låga och den lågan tycker att endast det Sanna och Det Riktiga är Gott Nog. Och att de där söderpapporna, och de kvinnliga diton, de sysslar med en massa pseudoverksamheter. Tidskrifter som vi skulle kunna vara utan. Musikstycken som inte hörs av så många och uppskattas av änne färre. Och jag känner mig skamsen för att jag tycker så och rationaliserar ännu mer. Att jag i en sån stor grad verkar identifiera mig med verklighetens folk.

Tycker att det ska kännas och göras och inte bara snackas så jävla mycket. Och med den här inställningen vet jag att någon sådann där söderpappa lär det verkligen inte bli för min del. Inte med det här föraktet som blandas ihop med självömkan av att inte vara en sådan själv.

Han har säkert tvillingar hemma.

Jag och min snart 13-åring åkte tunnelbana hem från stan. Hon sjunken i en bok, jag för tillfället för trött för att sticka. En snygg pappa med en dotter satte sig i logen bredvid och våra blickar möttes. Inte så att jag tror på allvar att han spanade in mig, det tror jag inte. Anledningen kan ha varit att jag klippt lugg och den inte lagt sig och står nästan rakt ut bara. Och att jag såg så sjukt trött och hemsk ut idag, mensmonstret. Men han var söt och kanske är vi i samma ålder på ett ungefär.

De hade åkt pulka och han var fullt utrustad med en yllekofta från ÖoB, överdragsdungarees och rubb och stubb. Mörkt, snaggat hår och nåt fint runt ögonen. Hans dotter frågade om det var snö i Finland och han hittade på om att det inte var det utan kokosnötter och palmer. Men hans dotter gick inte på det. inte jag heller. Men jag fick en känsla av att han ville att jag skulle höra, han ville ha publik en stund och där satt vi två, ensamma föräldrar med var sin dotter mittemot och han ville vara rolig och titta i smyg hur vi log lika mycket i smyg. Han ville tänka hur det skulle vara om allt vore annorlunda och han ville se om tjejerna skulle skratta åt hans historier.

Och jag tänkte att tänk om det här vore en romantisk komedi så skulle vi byta nummer i sista sekunden genom att skrapa på ångan från munnen mot rutan ett telefonnumer....eller nåt.

Men sen gick de av, stationen innan oss. Och vi fortsatte hem och jag log lite i hemlighet, åt hans vilja av att göra sig till. För min skull.

Men säkerligen har han tvillingar hemma. Det och en supervacker, intelligent, väldigt lyckad kvinna som dubbelammar dessa. Och det doftar gott och hemtrevligt och tryggt och inget av det skulle han vilja byta mot något annat för något i världen. Men ibland är det roligt, att tänka sig. Hur det skulle vara, att kanske gå hem med någon helt annan.

Midnattstvätt

Av någon anledning är jag alltid som mest aktiv på kvällen och natten. Som om det tog hela dagen att vakna och sen när jag väl vaknat ska det göras som aldrig förr.

Det var att tag sedan, kära blogg. Har varit jobb, har haft gäster. Och just nu sussar mitt lilla solsken och återvänder till skolan och sin far imorgon.

Min väns vän tipsade om en kille, en kompis till henne, som också nätdejtar. Det här var i december någon gång. Jag skrev till honom- trots att jag inte gillar att jämnåriga män inte kan sträcka sig till att söka någon upp till sin egen ålder, utan tvångsmässigt stannar ett år lägre...men han kunde tänka sig att göra ett undantag, tydligen.

Vi chattade och pratade, eller chattade alltså och kom fram till intressanta saker. "Intressant" tänkte jag. "Intressant!" sade han. Vi sa vi skulle ses när han kom till Stockholm för jullov hos sin mor, att vi skulle göra oss tid och träffas och det skulle väl vara kul. Javisst! Men sen hände det oundvikliga, när lite avstånd och nätdejting är inblandat....vi började prata för mycket och för ingående virtuellt. Det ska man inte göra! Ajabaja. Med ord kommer sällan känslan av att oj vad vi har mycket gemensamt- det är få möten förunnat. Men med alla dessa ord kom känslan av att fasiken, vilken dryg jävel!

Först diskuterade vi film och han hade väl ett ganska blandat, men artsy smak. Som jag på ett ungefär. Men sen så tyckte han att min favoritfilm- Me and You and Everyone we know är superpretentiös och "det står jag för". Och jag tyckte att nej, den är bra och inte alls pretentiös. Den beskriver vardagen och tidsandan med perfektion. Och inte kunde han unna mig det, att ens överväga omvärdera sin opinion. Utan skrev att "Ok, jag kan tolerera att du gillar den". Tolerera? Eh - jag som trodde vi skulle ligga! Men det är så avtändande, att någon ska "tolerera" min favoritfilm. Jag som kan tolerera så mycket mer, av bara farten. Som slutat med att leta efter någon perfekt utan förlikat mig med att ett och ett annat får man väl helt säkert leva med.

Våra chatt fortsatte i samma anda, jag kände mig lite murken till mods efter att ha blivit tolererat på det där sättet. Tills han fällde en till kommentar som MÅNGA män använder och som jag misstycker, oavsett hur himla snällt och uppskattande det var menat. Och det handlar då om ordet "godkänt". Jag ska inte ens gå in i detaljer om vad han kunde tänka sig att stämpla som just det. Men mitt intresse började dala, men ändå, en liten gnutta hopp om att få ligga fanns kvar.

Så till slut bytte vi nummer. Han sa att hans telefon kanske var lite kass. Jag ringde, den var inte på. Jag skickade sms, men fick inget svar. Han skulle ut och träffa Stockholmskompisar och vi skulle höras i vilken spricka i planeringen jag skulle rymmas. Kvart i tolv på natten smsade han. Jag satt i kökssoffan och lyssnade på P1 och stickade (jag har stickat galet mycket den här vintern, som besatt!). "Jag är lite dragen och funderar på att dra hemåt". Jag svarade med att ja ok, suss sött och vi hörs. Och han svarade med "Om du inte har ett bättre förslag..?".

Jag kände att jag verkligen inte hade det. En full, främmande man som eventuellt godkänner och tolererar mig, innan vi ens setts...nä. Det meddelade jag rätt så varsamt. Och sa också att syns gärna en annan dag. Men den dagen kommer nog aldrig.

Och jag känner att en konstnär till kattallergiker från Göteborg kanske ändå inte skulle ha någon plats i mitt liv, just nu.