Att fylla sitt liv med ett och ett annat.

Jag tänker att NU får det vara slut på tindrandet. Efter min senaste, asslitsamma relation tänkte att nu ska jag INTE nätdejta. Jag ska satsa på att vistas bland folk, träffa nya, göra roliga saker och allt det där. Men sen kom pandemin och där gick den planen i stöpet. Istället hängde jag på Happypancake, Tinder och OKC i ett år på ett ungefär. Samtidigt när det var ändå sköknt att finnas därute så tar det också så jäkla mycket tid och för såna som jag, som lätt går upp i känslolimningen, är det ju förödande också. För det sätter sig i hoppets högborg, i nattsömnen, i allt jag gör och tänker. Under det här året så har de intressanta varit: i våras en som visade sig vara pappa på min fd plastdotters nya klass. Så eh, nej. Little too much and too soon. Sen var det A, som hade ett rimmande namn, i somras. Vi var nog båda "upp i limningen"- typer och hamnade i evighetslånga chattar när han jobabde natt, bytte en massa musik med varandra (två asnajsa playlists är vad som blev kvar). Samtidigt så träffade jag irl hans asexuella vän (visste inte att de var vänner) och jag tror att det var kanske det som gjorde att det totalt bara dog liksom. Sen var det en annan A, vi sågs samma dag han hade reggat sitt Tinderkonto, nån vecka efter att han flyttat från radhuset och en relation som härstammade från 90-talet med två tonårsbarn. Han hade ju inte ens hängt taklampan än, liksom. Vi hade faktiskt den mesta episka dejten i mannaminne, även fast romantiken lyste med sin frånvaro. Vi åt gelato och satt i gräset utanför glasstsället, cyklade till stranden för kvällsdopp och picnic. Gick på krogen och drack öl och hängde i en korsning i en timme och pratade om allt och inget. Vi sågs en gång till, också en fin dejt med cykeltur till en annan sjö och sen satt vi på en bänk vid Skogskyrkogården till stjärnorna tändes och vi blev djupfrysta. Men den gången var det liksom mer uppenbart att han verkligen inte var redo för någonting alls. Sen träffade jag P som påminde mig om vilka jag spanade in som tonåring (brukar kalla dem för konstskolekillar, vilket ju definitivt stämmer in på honom) och jag kände hela paletten av känslor. Vi hade matchats natten mot söndagen och jag tänkte att ah, typiskt, han är en till som inte säger något. Men nästa morgon var vi båda uppe tidigt och han skrev att han gärna skulle dansa med mig i köket. Och vi chattade bort söndagsmorgonen och kom varandra nära. Han var i Sverige bara tillfälligt i ett par månader och jobbade långa dagar, så vi stämde träff för fredagen. Och vi sågs vid Hornstull och gick och drack ett par öl. Han gick fint och såg ut som en pojke, förutom då medelålders trötthet runt ögonen. Och vi pratade och jag kände mig levande och intressant och fick honom att skratta och efter att krogen stängt gick vi upp mot Hornsgatan och han kysste mig och vi hånglade på gatan i kanske en timme. Sen tog vi fyran till Fridhemsplan, så vi båda kunde ta tuben därifrån och hånglade på bussen också. Och vi fantasierade om tågresor i Centralasien och jag kände mig rätt så kär. Men men. Måndagen kom och han gjorde slut med mig, "något kändes inte helt rätt" och så kan det vara, förstås. Jag kände att han inte borde ha avgjort det efter en, ganska så lyckad gång. Men OM vi skulle ha startat något, vilket elände. Att bo i olika länder under en pandemi. Som om jag inte fått nog av att bo i olika länder ändå. Det som var lite roligt var att han bor i samma stad som mitt ex M (för längelänge sen), så jag har redan liksom varit i en avståndsrelation till samma ställe vid Rehn. Men P och jag följer varandra på Instagram och gillar nog varandra än. Och nu är det här J-eländet här än. Jag tänkte att jag inte ska stalka honom, bara låta hans Twitterflöde att vara. Men men, kolalde nyss och blev så ledsen. Av ingen annan anledning än av den, att ja, jag tycker att vi kunde ha tagit den här chansen. Nu. Oavsett dålig tajming, provat ett tag i alla fall, sett vad det kan bli. '

Total eclipse of the heart.

Ah jag misstänker att jag redan skrivit nåt med det som rubrik. Är väl mer eller mindre konstant, det där. Att det händer för en som är för snabb med sina känslor, som ger bort för mycket, som hoppas på massor och alltid slutar det på samma sätt. Men hoppet, den dör inte ändå. J "gjorde slut" i måndags. Om man nu kan göra slut när man inte är ihop. När hela relationen varit en vild galopp i fantasin, i känslorna, i tankarna. Jag har känt mig orimligt ledsen över det, redan innan, för såklart såg jag det att komma. Eller orimlig och orimlig. Vem bestämmer det? Jag med mina förväntningar som får Himalayas att blekna i jämförelse kanske får man vara lite orimlig, ändå. Det var bara det att han fick mig att känna mig så bra och fin. Uppskattad. Varm. Det var underbart att få sola i det, att sola under hans strålar. Jag har längtat efter det så, att träffa någon som ser mig och vill se mig. Någon som skulle låta mig att vara jag. Och jag vet att med honom var det så. Och förutom det, att jag tyckte om att sola under hans strålar så tyckte jag mycket om honom. Eller tycker, är väl i gränslandet av att bara glömma och gömma undan. Men hans värme och ja, utan att gå in på detaljer, allt, fick mig att känna så mycket. Men solklart kunde det ju inte bli, han är ju knappt separerad och jag som någon borde veta att det är en nogo-zone. Well, har i för sig ett flertalet ex som lyckats att gå vidare till något seriöst direkt efter mig, i vissa fall håller det än. Men de är nog mer ett undantag än regeln. Jag tänkte att jag kände igen det här på något sätt och kom idag på vad det var. Det finns en kille, A, som jag träffade på en fotokurs när jag var 16. Han gick första året på universitet och hade ingen aning om att jag var yngre (vilket var ju något jag hemlighhöll hårt). Jag föll för hans mjuka, ljusa sätt. Hans varma leende och allt. Jag önskade intensivt att vi skulle stöta på varandra nånstans, han hyrde övervåningen i ett hus ganska nära där jag bodde, liksom på väg hem från stan. Jag spanade, spejade. Och någon månad senare träffades vi i en bar. Minns inte längre vad stället hette, eller vem jag var där med. Jag såg äldre ut och kom in på många ställen, bland annat där. Och jag minns vad jag hade på mig- en svart blus med knappar och krage som hade en spetsdel överst. Och jag raggade upp honom. Vi gick hem till honom och jag minns fortfarande hur det luktade, hur han luktade. Gammalt, lite fuktigt hus. Kanske någon tvättmedel med parfym, fast inte så stark sådan. Det var mysigt, träpanel tror jag. Och jag minns att han tyckte mina ben var stickiga, jag hade väl rakat benen, men inte på ett tag, så det var liksom tredagarsstubbkänslan på dem. Och vi hade sex, eller älskade med varandra. Jag minns inget av det. Men vi älskade och jag var ju kär i honom redan och sen berättade han att han inte gjort det innan, jag var hans första. Efter det här så var jag redo för vad som helst, jag ville ha honom, men han trodde att jag var någon slags vamp och för cool för honom. Han blev ihop med en tjej som mitt ex också varit förtjust i. En kort tjej med superstora ögon och jättelångt hår och en grå duffel, om jag inte minns fel, som var väldigt tystlåten. Men någonstans där stickade jag en halsduk till honom, är ganska säker på det. Och skickade det med posten, för att skicka saker med posten fast man bodde i samma stad var något man gjorde på den tiden. Och han hade nog ingen telefon, tror jag, för han kom och hälsade på hos mig. Jag bodde ju hos mina föräldrar. Och mitt rum var stökig och av någon anledning så såg han min ansökan till ett konstläger (som jag kom in på, tror han sökte också) och där stod mitt födelseår. Och jag minns hans chockade min. Alltså, shit jag var nog bara 15 då, för det lägret var sommaren jag fyllt 16. Fattar ju nu att han inte ville träffa mig på grund av det, heller. Men känslan med honom påminde mig om den med J. Att det är någon som är så varm, mjuk, uppskattande, bra rakt igenom. Jag och A stötte på varandra nån gång i Helsingfors några år senare, på nån konsert. Och det var jättetrevligt. Vi är vänner med varandra på Facebook och han är gift sedan länge och jag tror att han är fortfarande lika trevlig och bra. Och många gånger har jag tänkt att varför kunde jag inte träffa någon sådan, genomtrevlig och bra. Få allt det jag önskade? Inte den här gången heller.

Kärlekskneget

Jag har deltagit i ett par samtal med MÄN om kärlekskneget, lite sprunget ur de massiva reaktionerna på årets säsong av Gift vid första ögonkastet. Ikväll var det ett samtal igen och vi snackade i smågrupper- bland annat om hur man uttrycker känslor i en relation. Och ja, hur gör man det? Jag tänker att jag är skitbra på att uttrycka mina känslor och till en viss del stämmer det. Men jag är nog inte alltid lika bra på att uttrycka när det känns ensamt och visset, när jag känner mig osäker och oälskad, osedd och olyssnad på. Och i min senaste relation, som var en lång, kommunikationsmässig haveri blev jag en som förklarade saker en miljon gånger. Känslor, beteenden, önskningar. Och han höll med, men inget hände ju någonsin. Och jag blev tidvis passiv-aggressiv i mitt sätt att vara, men tänker att det var mest för att jag inte vågade bli arg. Inte så att han var något hot mot mig, men för att vi helt enkelt inte kunde bråka. När han blev arg så blev han jättearg och inte kunde besinna sig överhuvudtaget. Och att bli sams igen verkade aldrig bli, att ett bråk alltid blev ett sår som inte kunde läka. Och inte heller är jag lika kunnig när det kommer till att inte vara förstådd och lyssnad på, inte till den grad att det blir någon förändring i den andres beteende heller. Men, jag hoppas att allt detta kommer att förändras, inte av sig självt, men genom medvetna strategier och genom att lägga tid att connecta känslomässigt och att prata om saker. Och så måste det banne mig att bli nästa gång. Jag kommer inte att nöja mig med mindre. Tanken att jag och J ska träffas imorgon. Jag ber till min ateistgud att det blir så. Och jag tror att han är lite rädd, jag med. Samtidigt finns det nog inget att vara rädd för, vi får väl ta det som det kommer. En second first date? Jag tror vi båda har galopperat ganska så vilt under de gångna veckorna när vi inte har setts och under den här sista tiden när vi inte heller hörts lika mycket. Galopperat vilt i våra tankar, känslor, innersta önskningar. Men jag tror ändå på mötet. Inte så att vi inte kan prata med varandra, men jag tror att jag behöver det där med öga mot öga, se på tilliten i ögat. För att känna på attraktionen, vara i det irrationella, vara i kroppen, vara i mötet. Och jag tror det blir fint. Jag vill inte bli bortrationaliserat i tankar. Och jag vet att vi har verkligen en möjlighet att utbyta djupa känslor och tankar med varandra, ser framemot mer av det. Mer av allt. Och jag skulle vilja messa honom nu och säga det, men känner samtidigt att äh, jag kanske kan vänta. Men min kropp och knopp saknar honom med oanad kraft.

Ocoolhetens högborg

Jag älskar på något sätt mina hormoner. Livet som kvinna är inte i alla fall så tråkigt under 40 år av ens liv, eller så. Den månatliga kåtheten, osäkerheten, tvivlet, hungern, hudproblemen, gråtigheten, grötigheten, bråkigheten kryddat med mer tvivel och ännu fler tvivelaktiga beslut. Jag menar, har läst massor om anknytningsteori, men ibland undrar jag om inte alla mina issues egentligen bara är PMS?

Through the Fire

Tinderägg

 Well, i helgen var det dags att träffa J. 

Vi hade kommit fram till att åka på en utflykt ihop (skulle jag inte gjort om vi inte pratat så mycket i telefon och att det resulterat i ett förtroende och intuitiv känsla av att det blir nog bra. oavsett). Han skulle komma och hämta mig, platsen var en där varken han eller jag varit tidigare. Så spännande! Lika spännande som min allra första nätdejt någonsin (då hade jag förväntningar i storleken av Grönland- men eftersom det handlade om 2002 hade knappt någon ens bild på sig själv då och killen som var så perfekt på pappret bjöd tyvärr på personkemi som nådde till någon slags köldrekord. Vi var verkligen inte varandras typ, alls. Vilket då kändes som en enorm slöseri på goda förutsättningar...men de finns ju alltid fler fiskar i havet).

Hur som helst, nu visste jag ju ändå en del av J och vi hade sett varandra i väldigt vardagliga omständigheter under vår Tinderfejstajm, så jag visste att han kunde ju inte vara lika opassande (sorry, not sorry- ful och ostilig) som den där dejten för 19 år sedan. Men om vi skulle gilla varandra irl kan man ju ändå inte veta liksom. Eller om det kanske skulle vara pinsamt ensidigt, eller hur det skulle gå. 

Men där stod han, strax efter tolv, i solen, utanför mig, vid sin svarta Saab. Och ringde mig och jag såg honom från fönstret och han såg snäll och snygg ut och mitt hjärta och kanske framförallt hjärna pustade ut. Och jag gick ner. Vi kramade snabbt och nervöst av varandra och jag försökte aktivt tänka på att inte prata för mycket (tur att jag hade varnat honom ändå...). Jag såg att hans hand skakade lite, men helt uppenbarligen hanterade vi nervositeten lite olika, men det var ju ändå bra att jag fick snacka av mig och han lyssnade (samt körde rätt! vilken bedrift).

Vår utflykt, upp på ett berg (med möjlighet till gratisloppishoarding på vägen dit, herregud) och alla timmar efter den var en helt underbar Tinderägg. Jag berättade att jag hade tänkt att lägga ned kontakten (för egentligen var det där att han fortfarande bodde med sitt ex så emot mina principer) flera gånger, men att min intuition ville inte det. Och det var bra det. Sjukt bra jobbat, intuitionen! Vad den nu baserar sig på, men jag har liksom inte connectat med någon på det här sättet innan och den känslan fanns där redan innan vi ens dealade med något av de tyngre ämnen som vi sen kom in på.

 Inte så att det saknats connection med folk som jag har träffat eller blivit ihop med (fast oftast har det nog faktiskt inte gjort det, inte på riktigt. Det har funnits saker som kanske mest kan klassas som wishful thinking och saker som jag låtit bli att berätta), men den här gången har jag ansträngt mig för att försöka vara så sann som möjligt och förväntat mig samma tillbaks. Och det funkade!

Känner mig fortfarande helt uppfylld av allt fint och trots att vi lovat varandra coolhet så...hoppas jag att coolheten kan tjäna snarare än sänka. Lusten att hänga på Tinder har i alla fall helt försvunnit och lusten av att nosa bakom en fin persons öra har tillkommit. Till hundra procent, eller mer.

Och hur mycket jag än vill ha det principiellt jättecoolt, så är det ändå helt emot min praktik. 

 

 Sedan kommunikationen med R började haverera ägnade mig åt lite self care. Vet inte ens om self care var uppfunnet när jag sist skrev i den här bloggen- men nu är det något jag ägnar mig åt regelbundet. Men jag gjorde följande: började svajpa lite mer generöst på Tinder, kollade igenom alla sex säsonger av Sex and The City medan jag gjorde knipövningar och läste en bok om kärlek för personer med otrygg ambivalent anknytning. 

Det var rätt intressant att se om hela SATC, har ju säkert sett i stort sett varenda avsnitt, men att se allt i ett sträck gav mer insikt i hur vissa (av de mer varaktiga) relationer utvecklas under tiden. Och det mest trösterika- lovande (och mindre lovande) snubbar kommer och går, men aldrig någonsin bryter någon av de fyra ihop fullständigt, så som man själv gör. Och det bästa- snart kommer det någon ny idiot som det är något fel på. De är religiösa, de vill snacka för dirty i sängen, de har komplex, de kommer innan de hinner stoppa in den, de är självgoda, de är för osäkra och så vidare. Och att invaggas i detta, i kombination med att svajpa mer generöst på Tinder fick mig att matcha med lite fler. 

Så. En av dessa "nya" matcher har nu utvecklats till något mer flirtigt och nu när jag ändå är insnöad på anknytningsteori försöker jag använda alla nya knep för att inte haka mig helt upp på honom. Men den här nya mannen, J, är intressant. Han var den första jag provade Tinders videochatt med. Och anledningen till det (istället av att bara träffas, som jag föredrar) var att han...eh...är inte separerad än. 

Vi tinderfejstajmade för ett par veckor sedan och nu, om två dagar flyttar hans sambo ut. En del av mig är realist och känner att "vafan håller jag på med, HAN HAR INTE ENS SEPARERAT ÄN". Varför skulle jag vilja träffa en som vill ha överlappning? Och en del av mig känner värme, nyfikenhet. Gillar hans fejs. Hans ord. Känner sig responsiv till hans flört. Till att han gillar mitt namn. Till att vi skickar rolig musik till varandra.  Till att vi overshearade en del saker häromkvällen som i sin tur väckte så mycket inom mig, som jag verkligen ska låta bli av oversheara här. Till att han säger att jag skulle gilla hans trädgård och växthus. Det skulle jag säkert. Och jag är förväntansfull och skräckslagen inför vår dejt. När det nu ska ske. Jag har bara sagt att jag vill att han blir singel och hinner landa lite först. (Vilket ju känns som ett riktigt understatement till ett minimumkrav).

När vi tinderfejstajmade var han "ute och joggade". Jag råkade vara i tvättstugan, det var sent på kvällen och mina ögon var trötta. Men jag screenshottade oss där och då, för jag tänkte att OM vi skulle bli ett vi (snacka om händelserna i förväg...) så har jag dokumenterat stunden när vi sågs för första gången. Jag är en sån sann romantiker.

I vilket fall- det här med starka känslor och viljan av att bonda järnet verkar ha med mitt anknytningsmönster att göra. Så jag försöker spä ut den här känslan. Tog kontakt med en snubbe som har återvänt till Sthlm efter ett par år och frågade om han ville ta en kaffe, så den dejten, min airbag, kommer def att ske innan jag träffar J. Och innan dess, innan dess ska jag göra ännu fler övningar ur boken Tryggare i Kärlek- en handbok för dig med otrygg ambivalent anknytning. 

 Den eviga singeln är tillbaka!

Många år av relation och nu två som singel vet man ju faktiskt aldrig hur det ska gå. Tinder har hänt sedan sist jag var singel, annars är väl allt som det brukar. Tajmingen är allt.

Dejtingåret inleddes med en, som bokade om och bokade om tills vi tog en kylig promenad genom stan med kommunikationssvårigheter deluxe. Jag kan inte dejta folk som pratar grov skånska, det bara går inte. Och någon som har svårt för snabbpratanade mumlare ska nog inte dejta mig.

Snart efter det träffade jag en kille, R, som råkade precis ha insjuknat i corona, så det dröjde ett tag innan vi kunde ses. Vi messade varje dag, om ditt och datt. Det var otvunget, nyfiket, trevligt, flirtigt och sen när det väl blev dags att ses var det inte ens särskilt pirrigt, bara lite. Han väntade på mig utanför Folkuniversitetet en sen kväll i februari och vi coronakramades med alla vinterkläder på och vi promenerade (med en kaffepaus tills fiket stängde) genom kvällen och nästan natten till Skanstull. Vi pratade, skojade och skrattade. Och när vi tagit var sin tunnelbana messade han mig "jag ville inte skiljas åt". Jag ville inte heller det. Men jag var glad att jag gjorde det, för det kändes härligt at ha något att se framemot, att ses igen liksom. Vi messade lite mer på tunnelbanan och på väg hem och när jag kommit hem ringde han och vi pratade tills det var så sent och vi båda helt färdiga. 

Visst låter det som början på en romans? Den blev dock väldigt kortvarig. Vi sågs efter två dagar igen och under tiden hade han hunnit freaka om att "vi har nog olika förväntningar". Well, förväntningar hade vi inte ens hunnit prata om. Mina förväntningar var väl mest nånstans mellan "Don't wanna meet your momma, just wanna make you comma" och att vara öppen för att se vad det skulle kunna bli. Snubben var ju helt nyskild, förstås. 

Hur som fast forward- efter en till dejt en tilltagande communication breakdown (men, med flirtiga inslag då och då) från hans sida (samt något stressigt/tidskrävande som hänt- antagligen relaterat till hans familj) spolade den förut så varma, roliga, omtänksamma R mig på sms. Jag hade messat honom att jag är ju samma M som han messade med en månad varje dag liksom, att han får gärna höra av sig när/om han pallar och vill. Svaret var i kyligaste slaget- jag hade blivit nedprioriterad (hans faktiska ord) och att han därför inte hört av sig och att i fortsättningen kommer han att orka höra av sig ännu mindre. Personligen skulle jag har föredragit något i stil med "det var fint, men jag pallar inte" varit bättre.  Men kanske är det så, herrens år 2021 i Stockholm blir man nedprioriterad tills man inte längre finns med på "To do list".