Sign'o'the times

Är ju i fall ett att tja, jag som inte går ut så mycket har nu stött på inte mindre än tre upptagna män som stöter på mig på lika många månader. Och nu är det inte frågan om några typer som är helt living on the edge eller har flyttat ut...utan ansvarsfulla pappor i långa relationer som blir lite onyktra och vill hålla handen lite och som skulle gärna nåt mer men det går nog inte. Och nej, vet du vad, det går verkligen inte! Jag menar, jag vill inte vara en homebreakers ursäkt (skilj dig först så snackar, nä jag menar hånglar sen). Men jag ser inte heller vad det finns där fär mig? Har min eviga singelhet gett mig statuset som a) någon det är synd om b) som kanske ligger med nästan vem som helst för att hon nog blivit desperat c) because I'm a man and I can. Jag vet inte. Men i vilket fall så ska jag nog ta med mig en frågeformulär nästa gång innan jag flirtar med en - till synes - ensamstående pappa på fest.

 

Broken promise land.

Det är så orättvist, varför är de upptagna, de livskrisande, de nyskilda, de förvirrade...varför är de min lott?

Jag har vetat länge att han gillar mig, han. Vi ses inte så ofta, men alltid på en gemensam väns fester. Men vad ska jag säga? Gift. Ganska framgångsrik. Evig sökare, seems to be. I en lång relation, två barn. I natt sa han fina saker och kysste mig i håret, ja han är lång, när vi sa adjö och kramade mig lite extra och rörde mig när vi dansade. Och jag gick från festen och han gick med mig, för innan dess hade han öppnat hjärtat lite på glänt. Han tyckte jag var så hel. Och vacker. Är jag? På vissa sätt är jag nog det. Hel. I alla fall om man tittar utifrån. Jag verkar inte bry mig om statusjakt eller pengar eller utseende eller något av det där som de flesta andra kvinnor är besatta av. För det som nästan dödat mig har gjort mig stark och klarsynt och det är helt, helgjutet. Jag har nog en del inre kvalitéer helt enkelt. Men samtidigt, jag är så lätt söndertrasad och osäker och bär ett tungt bagage av banala rädslor. Fast det kanske alla gör, mer eller mindre. Men jag ska låta rodnaden på kinderna vara kvar. Uppskatta det, att någon tycker så fint om mig. Och vältra i min singelidentitet, att vi kunde stå där vid Gullmarsplan och krama varandra och gå armarna om varandra en stund. Helt oskyldigt. Från min sida. Men med den skillanden att han åker hem till sig, till sin fru och sina barn till sin bostadsrätt och till vad vet jag som rör sig i hans huvud? Jag till min röriga hyresrätt, till mitt hem som jag inte delat med någon annan än dottern på nästan....14½ år. Och fast jag kanske vill det där, att vara med någon och vakna med den och gå igenom livskriser med den...så kan jag inte låta bli att njuta av mig och mitt också. Jag tänker att jag vill segla på de sju haven, jag vill blir Greenpeaceaktivist, jag vill vara fri, jag vill söka efter meningen i nån ashram och jag vill lära mig spanska och jag vill lifta till nordpolen eller kanske till sydpolen. Och till allt det där behöver jag ingen man. Och att i själva verket, en man kanske skulle vara i vägen för allt det där.

Anytime will do. Not anymore.

Halva sommaren gick jag och tänkte på vårens on och off skägg. Frustrerad, arg, hoppandes, sökandes, anklagandes (mest på mig själv). Och på den andra halvan av sommaren gick det liksom över och känslan av att vi skulle hitta på varandra till hösten, vara tajmade och redo att mötas äntligen gick över. Tills han hörde av sig en natt, när jag först hört av mig, av en anledning. En riktig en. Och sa att om vi inte skulle ta och ses. Och jag bara att ja det vill jag! Tills jag vaknade mitt i natten, den natten, och var arg. Jättearg. Han som inte hört av sig på hela sommaren, månader hade gått och nu skulel vi ses som om inget hade hänt? Jag var rasande, kokande och till slut somnade jag och nästa dag bestämde jag att visst kan vi ses. Kanske kul? Kanske bra att träffas liksom ändå. Och så gjorde vi det och detvar trevligt och han tände ljus i dammig ljusstake och lagade soppa och drog sig i mustachen och vi pratade och hade det trevligt. Jag hade, i alla fall. Och jag som hade tänkt att nu ska jag inte känna nåt sånt gjorde det ändå och det var väl fan att jag gjorde det. För han hade ju träffat nån annan kom det fram och det är väl precis det som alltid händer. Och några dagar krisade jag över det och kände att nu måste jag kasta de här drömmarna. Och de där också. Kände mig arg och besviken. På mig själv. Kände mig svag och utnyttjad och skämdes som en hund över att jag lät mig själv att hoppas. Och kände mig samtidigt som en Fenix ur askan för nu kan jag planera precis det jag vill och kanske finns det helt annat som jag är ämnad åt?

Och efter allt detta har vi kommunicerat mer än på månader. Inte riktigt så att han fattat min poäng eller jag helt och hållet hans. Men det känns bättre nu och jag vill inte längre. Jag har redan rört mig vidare i mina tankar och planer. Jag hade redan suckat sista sucken av det här och känt mig redo att röra mig hit och dit ensam eller själv eller hur man nu säger. Jag är full av planer och ensamheten känns inte så hård längre. Kanske inte för att G skrev ett meddelande från sitt Zenställe. Skickade en tanke och kanske ett tecken på att jag ska minnas hur det ska kännas när det känns.

Sommardröm.

Det blev väl inte direkt någon summer of love, men en del ensamma kvällsdipp i sjön i månsken. En del drömmar. En del planer. En fin resa blev det, och en till ännu finare.

På den andra fina resan träffade jag någon som rörde mig instant. Jag bara såg honom och vi såg varann och något hände, fast ändå inte så mycket. Hans leende i mörkret, en kall kväll. Och jag var som en glöd och undrade vem är du? Vi höll varandra i handen och kysstes. Sen gjorde vi det en gång till en annan dag och sen var det damm och en massa människor. Swirl. Försvann. Men en vecka senare var vi på samma ställe samtidigt och han skrev att men fan, var är du? Jag kommer och hämtar dig så tar vi och äter frukost. En kvart senare, i flipfloptofflor, glasögon som jag inte sett förr, brun, stark, skäggig, nyklippt, i svart hyrbil med automatväxel, tutut utanför min kompis hus. Svett, men gottluktande, leende. Det där leendet! Den där blicken med de där ögonen. Och jag satte mig i bilen och det kändes bara som att det var fred, att sitta där. Sitta där och samtala. Han hade ena benet uppe, jag hade ena benet uppe. Hans röst var mycket ljusare än jag mindes. Men fin. Hans existensiella sökande mer synligt än jag hade trott. Men fint det med. Och vi körde till hans favoritdiner i Berkeley. Meal Ticket. Satt mittemot varandra. Tittade på varandra i ögonen på varandra mycket och åt var sin omelett med potatis och sallad och drack två och en halv koppar kaffe var. Pratade om livet. Om musiken och magin. Om resor hit och dit. Han har varit överallt. Jag på vissa ställen. Vi pratade om att vara i nuet och det var där vi var. Jag sa att du har ett så bra leende och du tittade på mig och log och sa att du med. Och vi log och var inte ens generade, bara två världsvana inte så unga som lät stunden vara som den var. Och du visade mig en japansk rökelse för 500 dollar på parkeringsplatsen som du fått en vän och vi luktade på den tillsammans och när du skulle ställa tillbaka den i asken tapapde du den och hittade den igen, i två bitar på asfalten, halvt under bilen. Och jag tänkte att typiskt var, vilken läxa i alltings förgänglighet att tappa en dyr sak som ändå ska bara bli rök och aska. Allt detta hände innan det kom fram att det finns visst en flickvän. Och efter det, efter det kändes det ändå som att det var okej. Vi hittade varandra, vi såg varandra, vi tog den stunden som bjöds på och tog den båda två och på allvar på något sätt och nu flyger mejlen och en liten tanke fram och tillbaka ibland. Och varenda gång det kommer en från dig känns det som att någon gudomlig kraft strör glitter och ett leende på mig. Precis som den där första, andra och tredje gången. Och jag känner inte att jag förväntar mig något speciellt. Att det är, som det är. Men att jag blir nog inte förvånad om vi möts igen, någonstans, någon dag.

Såpa.

Ja, det doftar såpa och jag vill dröja mig kvar i vardagsrummet ett tag, äntligen lite mindre dammigt, lite mer beboeligt. Jag är helt enkelt inte så bra på att bo ensam, även fast jag övat hur länge som helst. Städar för sällan, kliar mig i skrevet vid matbordet, låter soppåsen börja lukta (ja det är ju kanske fem meter till sopnedkastet...) får beslutsångest fast det inte finns någon att kompromissa med, pratar för mig själv. Och ingen romans i sikte här inte. Gjorde en kort återvändo till nätdejtingsvärlden och den första match som bjöds på var mannen, skäggiga M som jag verkligen hoppades på i våras. Kände bara bottenlöshet, liksom, till vilken nytta hänger jag ut mig själv här? Med sötaste leendet, wittiesta texten, roligaste försäljningsargumenten...de enda jag lyckas håva in är ju ändå inte intresserade, egentligen. Och jag kan inte undvika att bli just det, intresserad. Och det blir så hudlöst det hela. Man ska inte vara needy, men jag känner bara att nu har jag fan varit ihop med mig själv så länge att jag både vill och behöver och vad fan är det för fel på det? Kontakten med skäggiga M har varit tillräckligt för att liksom...inte glömma bort helt. Och desto mer irriterad jag bli på mig själv och dumma dumma universum som gör på detta viset! Dessutom så frågade jag EN GÅNG TILL om vi inte skulle hänga och gjorde det på ett sött, uppfinningsrikt och inte så needy sätt och vad gör han, inte svarar. Alltså snubbar jag hittar är så jäkla bäst.

Lyssnat också på den ypperliga serien Dating i P1 och ja, förutom att jag försökt ragga upp seriens producent på nätet för nåt år sen (och sen ett år senare blev min kollega och visade sig vara inte riktigt nåt för mig ändå...) så har den varit ganska vettig. Jag har inget emot nätdejting, träffat så många trevliga roliga vänner genom det. Men jag känner bara att...den tiden får vara förbi nu. För mig är det så lätt att skriva och det gäller så många andra också. Men jag vill för fan ha köttsliga möten som baseras på nån sorts naturligt urval. Att man ser nåt hos nån och sen vill man bara veta mer. Men kanske trillar jag dit igen, när jag väl känner mig mogen för att orka igen, ge romansfronten ett försök.

Annars har det bara varit jobb och en hel del roligheter. Jag har äntligen lyckats att få till lite konstruktiv sommarhäng, cyklat massor, haft det som jag brukar ha det. Mellan hopp och förtvivlan. Och jag undrar om jag borde åka hem till S&A ikväll och tälta i deras trädgård? Det var lite grann planen, men samtidigt så kommer A hem imorgon och det betyder att jag har ett schema att anpassa mig till och palla liksom. Jag undrar också om jag borde göra ett stort hål på bankkontot och åka till Burning Man, bara så där? Det vore så himla kul, tror jag, men...jag är ju även moder och snart utan jobb. I betydelsen att det finns ställen att stoppa pengarna även fast jag inte bränner dom på att åka över Atlanten och in i öknen och festa med hippies i en vecka. 

Send me a postcard darling.

Jag sov hela förmiddagen idag, så skönt och så välbehövligt. När jag somnat om efter det obligatoriska morgonvaknandet drömde jag att jag fick ett vykort med posten, ja, från honom. Jag undrar om jag borde berätta det? Kanske någon gång. I vilket fall, texten var ett par rader som löpte längs den nedre kanten av kortet och den var så otydlig, riktiga kråkor, att jag knappt kunde läsa vad det stod. Men nära hans namn så såg jag att det var fastsytt några paljetter, gröna och genomskinliga. Handsydda av honom alltså. Och när jag vände på kortet så var den plötsligt helt otrolig på framsidan- fullt med paljettbroderier, detaljer i tyg som var som en bok med bokstäver i (men kunde inte läsa vad det stod, inte vad jag minns i alla fall). Kortet var skickat till fel adress, så den hade dröjt på vägen och varit lite varstans. Så vacker och utsökt, utflippad, men obegriplig och till fel adress... 

Hello mello.

Det är en rak nedförsbacke just nu. Av bara farten. Jag har jobbat så mycket att jag vet knappt vad jag heter. Jag har längtat så mycket att jag snart inte orkar med eller mer (och det är väl lika bra det). Sommaren är typ här och kanske lugnar livet ned sig en aning då, som tidigare? Jag hoppas. Jag hoppas att jag kan snart vara min egen best friend igen och inte längta och längta och längta...det är så himla jobbigt att inte vara till freds med det som är. Men jag tänkte på en sak, när jag läste Mats Jonssons "Mats Kamp" så skrev han om det där "eviga samtalet", den fasen i relationen när man pratar och pratar och börjar fylla i varandras meningar och vill se samma filmer, diskuterar precis allt och bondar samman. Skapar ett "vi" som både tycker samma och inte alla gånger, men att man vet allt det där. Lär känna varandra.

Tja, den här vårens melodi har väl varit den att jag de facto längtar så mycket efter det eviga samtalet att jag pratar för mig själv när jag inte kan sova. Det kan man verkligen kalla det eviga samtalet. Jag frågar- jag svarar, jag tycker, jag tycker även annat. Jag har argument, ja det har jag också. Jag börjar bli bra på det! Alla dessa singelår har nog gjort mig till en fullständig partner för mig själv. Jag tycker bara det är så synd, att det var så det blev. Skulle nog gärna haffat nån som stannade och hade ett evigt samtal med och krisår och bebisar som blir till små barn som blir till tonåringar. Skulle gärna torkat bort någon annans smulor från bordet, skulle gärna handlat huvudvärkstabletter för den som tycker jag är pest och pina men som ändå ville stanna. Jag känner att den här sistaminuten-längtan av att nu plötsligt få till allt som jag redan längtat efter i tjugo år...vilket skämt! What are the odds? Vårens vackraste par ögon med skägg har avvecklat sig medan jag försökt hålla honom kvar. Men till vilket pris? Att jag är ledsen över att det inte blev vi, för jag skulle kunnat bli riktigt duktigt förälskad. Och att jag varit på väg att bli det så mycket att jag nog nästan varit där. I alla fall tillräckligt för att gråta med jämna mellanrum över all the loves that never were. Jag är också ledsen att för allt det väcker när ytterligare en inte vill och när den där ytterligare är bättre än alla de andra tillsammans. Och jag dissikerar mina fel och brister, avregisterar mig från dejtingsajten för att slippa förnedringen av att träffa en till...och lovar heligt, dyrt, ännu heligare att nästa gång, om det blir en sån, nästa gång måste det bli någon som ränner efter mig. Också.

Nu tillbaka till Mellosoffan i mysbyxor och med ett par säckar tvätt som ska sorteras. Life is live!

Really?

En sak borde jag aldrig. aldrig aldrig göra. Som jag alltid, alltid alltid gör. Stalkar...fast inget hemskt men tittar igenom bilder på Fb eller flickr och gör slutsatser. Och oavsett vad det är för flirt så är slutsatsen den samma- den här människan är totally over my league. Oavsett hur hen är, så är det ju alltid någon som är för snygg, som faktiskt har ett liv (ja det har ju inte jag, som bekant), som har intressen, kunskaper, förmågor...

Jag antar att det här är det någon forskare hade kommit fram till, att Facebook gör människor ledsna. I normala fall inte mig inte, jag gillar du att se och höra vad folk gör och fast mina kompisar gör jättecoola saker på löpande band unnar jag det dem, men spanar jag på någon som jag gillar vandrar jag mycket snabbt jämförelsens väg. Och den är inte fruktbar, överhuvudtaget. Jag menar, de är ju människor allihopa! Och vad skiljer dem från mina vänner som jag inte är avundsjuk på som jag kan umgås med utan att avlida av komplex? Inte mycket. Förutom mina romantiska förhoppningar...och att fundera på det här får mig bara att tycka att jag det lutar mot naturligt urval. Man ska fan bli intresserad, få till det tillräckligt snabbt, innan det komplicerade sätter in. Innan man hinner fundera på leagues och sånt. 

Vårkänslor...

som manifesterar sig på lite olika sätt. Igår pratade jag med min chef på telefon, en chef som jag förvisso verkligen gillar (men han rä äldre än min mamma!) och så råkade jag säga "puss" till honom. Bestämde mig för att låtsas som ingenting...för pinsamt att börja ens go there liksom.

För det andra, träffade en annan kollega som jag också gillar, förvisso. Men han är otroligt gift och dessutom lite fyrkantig i sitt sätt, så det skulle ju ändå inte funka mellan oss (men trevlig är han). Jag sa att "vilken snygg kopp du har", vilket den var. Röd och genomskinlig. Men han hörde nog kropp, för högröd var ansiktsfärgen och han började dra i sin tröja. Och om sanningen ska fram, han har snygg kropp, tränar kampsport eller nåt sånt.

Hur som, det var vårkänslor så det räcker. Jag ska försöka hålla käften och bara hålla mina fingers crossed för jag är i desperat, desperat behov av romance.

Hurts like bullets.

Jag var precis tvungen att kasta en hel hög kondomer- expiring 05 2012. Ett sorgligt tecken på hur himla lite jag har legat på sistone, och ett tecken på att jag faktiskt haft en del oskyddat sex med dem som det nu blivit av. Jag som är helt emot det, tagit medvetna risker. Och att den senaste, som jag nog hoppades (och har så svårt att sluta hoppas på) en del på låg jag inte med överhuvudtaget. Och nu undrar varför INTE DET!? Jag ville jättemycket, och jag ville inte alls. Men jag vet att jag vill mer än bara lite. Och nu när det är som det är, är det väl lika bra. Jag tror att om vi legat med varandra skulle förändrat något, det var complicated liksom i luften. Och jag känner ju mitt brustna lilla hjärta för väl och på våren hoppas den så det spricker långt utanför, innanför. Den hoppas och vill så mycket att jag inte kan sova och att jag lätt gråter och tänker all the loves that never were.

Eller snarare förtvivlar jag mig över vad det är jag inte har och varför inte det. Par hand i hand känns otroligt avlägset. Villor med bilar på infarten och studsmattor på gräsmattan är som från en annan planet. Kanske min brors planet. Där man träffar någon, håller fast, skaffar barn, en bil, sen en lite dyrare en, en lägenhet, sen ett hus...livet rör sig i cirklar kring de älskade egna. Det är bröllops, dagis, skolfoton på hyllan. Det är mor och farföräldrar på besök, bröder, systrar, vänner som har det så. Och vad ska jag klaga för, mitt liv har kärlekar också. Jag har trots allt barn. Ett friskt, underbart fint flickebarn som alltid kommer att fylla mitt hjärta med mer kärlek än det känns möjligt att ha. Men...allt det där, om att det finns kanske plats för liksom fler. Det är nu ju det vore dags. Livmodern värker en gång i månaden och vill ha någon där, tror jag. Mina händer vill hålla om, min kropp vill älska. Jag vill ligga i sängen och kittla någon på morgonen, jag med. Jag vill vara rätt, fel, dum, snäll igen och att det får vara bra så, imperfektion. Men jag vet samtidigt att allt det där innebär risker. Risker för brustna hjärtan, risker för att tro på löften som rinner ut i sanden. Och jag vet nästan att jag verkligen inte klarar av det och därför kan jag inte, tro på det. För att jag kanske varit för naiv, trott för mycket på den godartade verkligheten. Gett för mycket, fått förmodligen för lite. Varit en för osannolik version av mig själv. Vet jag ens vem jag är? Tveksamt. Fast det är nog ganska utbrett det där, att inte riktigt veta. Men en sak i alla fall är bra med den här våren, det har väl gått fem månader sedan S och nu så tycker jag faktiskt att tja, det var han och inte jag. Jag tycker bara lite synd om honom och undrar vad fick mig falla så handlöst in love. Han tyckte jag var så otillräcklig och har det med mig att göra? So what att han tyckte det? Ytterligare en buckla på självförtroendet på "vad andra tycker om mig"- kontot dödar mig inte. Tänk på all MYCKET värre skit du har hört! (vill jag säga till mig själv). Och jag vill inte ens go there. Tänka på all skit jag har fått höra, och så gör jag det ändå. Allt jag fått höra: om hur ful jag är, hur dum, hur otroligt ointelligent, hur jävla mycket tonåring (när jag borde vara vuxen), hur jävla mycket käring (när jag borde varit ungdomligare). Hur korkad, oansvarig, slarvig...vilka fula kläder jag har, vilka dumma tankar, vilka fåniga drömmar, vilka dåliga språkkunskaper (ja, vanligt). Jag vill inte ens tänka på att M hotade mig till livet några gånger, bara för allt ovanstående. Jag vill inte ens tänka på att han slog mig vid två tillfällen och att jag inte fixade att anmäla det. Och jag tänker mycket trött på de tre unga män som försökte släpa mig till sin bil en mycket kall decembernatt när jag var 15 år gammal och våldta mig. Fast jag blev inte dödad av M. Jag blev inte våldtagen av de tre, för jag kan faktiskt försvara mig själv, kosta vad det kosta vill.

Jag vill tänka på att trots allt detta. Trots alla tack men nej tack, trots all verklig, djup skit så lever jag. Jag kan skratta, älska, bli förälskad, drömma, inte ge upp, överleva, sjunga, arbeta, göra gott (ibland). Att jag har hopp och fantasi och armar och ben och huvud och vilja- fast det är så många som försökt att ta ner mig! Det är något jag borde tänka på, svajiga löredagskvällar som denna.

And I said baby, baby, baby ooo-oh.

Alltså jag är fan helt störd. Den bästa lösningen är nog att helt enkelt åka bort någonstans där det är vinter när det är vår här. Jag står inte ut! Det är inte pollen men det är så jobbig, våldsam längtan att jag verkligen går under lite i taget. Och alla våren som går, nej ush alltså. Finns det någon stor sten som jag skulle kunna gömma mig under i en månad eller två?

He's not that into you pt3

Ja asså...

Jag har gjort något slags personligt rekord i att INTE höra av mig. Heja heja heja mig! Nästa steg är att ta bort honom som vän på fejan för han kommer ju inte höra av sig ändå någonsin mer och varför skulle han? In no time at all kommer han dejta hundra tusen snygga trevliga intressanta och vad har jag? Inget har jag. Och vill jag se hans (ifs fina) ansikte där i något hörn? Vill jag bli påmind av honom och genom honom av alla andra som passerat som det inte blivit nåt med fast jag önskat så att det kunde hända någon gång kanske? Kommer jag inte bara hoppas på att det vore något ändå? Kommer jag inte att önska att det kanske kanske skulle ändra sig? Att han skulle höra av sig och jag skulle bli orimligt glad? Att han skulle dejta hundra tusen och sen skulle det bara vara jag kvar? Och vi skulle happily ever after...? HErregud jag lever i en fantasivärld.

Alltså jag måste vara bra desperat när jag författar dessa rader. Fy fan. Fast mest desperat är jag för en sak, jag skulle verkligen vilja ha barn igen. Att hålla i en liten en, en gång till. Ta sig tid att njuta av den tiden. Nosa på en bebiskind och sova med en svettig ettåring.

Förutom att vara komplett orealistisk så är jag för närvarande också världsrekordsinnehavaren i sömnlöshet. Och vår-oro som får hela kroppen på spänn och gör allting skört. Särskilt mig, inside and out.

He's not that into you pt2.

Jag tänkte (igen) på alla mina Facebookvänner som jag haft något med. Som jag hoppats på. Som jag varit första sexpartnern för (okej de är numera bara en enda då). Som jag gråtit i famnen på, som fått veta mina hemligheter och undersökt mina gömslen, som jag slickat i mig, som tackat ja och nej till mig, som lämnat mig för andra, som jag lämnat för att det var tid (inte så många. Kan det vara ett?!). Som jag bekänt min kärlek till, som jag skrivit noveller om, som jag stickat halsdukar till...som jag smsat med mitt i natten, som jag skrivit brev med...

Jag har enorma mängder kärlek och hopp inom mig och just nu funderar jag febrilt på vad jag ska ändra på för att kanske kanske någon gång kunna lyckas med något.

Jag borde i alla fall:

vara trevligare
mer social
mindre självcentrerad
mest på topp
mindre i dalen
coolare än så här
definitivt skaffa ett liv
som i
att ha ett meningsfullt jobb
och kanske en färdig examen
lite mer intellektuell approach
intressen
smak
finess
mindre rädd
mer levnadsglad
intressantare
fast kan man bli det eller är det nåt man föds till?
jag borde också helt säkert bli snyggare (i brist på att ever kunna bli yngre)
ha stil liksom
eller i alla fall några snyggare paltor
eller lösögonfransar och smink kanske
vara in the top of my shit liksom
snällare
omtänksammare
sa jag coolare?

Om jag vore allt det här skulle jag säkert levt lycklig i ALLA. Precis alla mina dagar happily ever after. Amen.

He's just not that into you!

Gsus. Har jag inte varit där förr? Svar: ja, ja, ja, ja, ja, ja, jaaaaa (och så några gånger till).

Jag är så trött på känslan av att bli över, så trött på att vara den som är nästan bra och framförallt så är jag extremt less och trött på att hoppas om och om och om igen! Helt otroligt vad mycket hopp det finns kvar i mig efter alla som lämnat mig i senare eller tidigare skede. Den här gången tänkte jag- nu är jag stark och nu tar jag kommandot. Jag berättar hur det är och på det sättet rensar fisken och bordet och blottar min egen sårbarhet. Men vad hjälpte det? Jag visste ju redan hur det är. Inte kär, för nyskild, vill knulla runt. Efter det några återfall av att höra av mig och föreslå saker (nej han kunde inte just då, fast det var goda skäl liksom) är det nu officiellt slut på det. Han sa att jo, ja, nej, kanske, vem vet. Men jag vet att jag behöver någon som vet. Någon som vet att det är jag, eller är nyfiken nog för att använda sitt tangenbord för att skriva till mig. Någon som kan ringa och ask me out. Någon som kan konsten att smsa. Någon som tänker på något kul och vill gå på det med mig. Så det så. Och urk vad det tog emot att skriva det här. För slutsatsen är...att he's not that into you.

Vuxenlivet.

Lyssnade på P1 imorse, om ungdomar som fastnar mellan ungdomen och bävan inför att ta klivet in i vuxenlivet. Undrar lite grann om jag kanske är drabbad? Ändå är jag nu nästan 38 år gammal, men ändå med en fot kvar i det där som inte är så ansvarstagande och inte så långsiktigt. Känns som i alla fall, att det där har jag haft och vad synd den är om alla oss som hade PROBLEM innan problemen hade namn och när problemen var lathet och annat. Inte problem, på riktigt.

Kanske inte konstigt att jag funderar, är mitt i min mest arbetslösa vecka på länge och oron inför precis allt kommer med den och den kommer med våren. Dessutom har jag träffat SAMMA snubbe flera gånger och idag när jag pratade med K så sa hon att han är väl intresserad av dig? Det trodde jag inte. Varför skulle någon bryta mönstret? Och såklart någon kanske vill och kan någon dag, men liksom gaah! Alla kan ju alltid få någon bättre, intressantare, vissa fall deppigare, andra fall gladare. Eller introvertare, extrovertare, smartare, mer karriärinriktade, yngre, allt som oftast. Men någon gång är det kanske min tur?

I feel it all.

Jag var och såg Feist förra veckan. Bara en vecka sedan var det, med en kille som dök upp ur ingenstans. Nästan i alla fall, ur ingenstans. Det var fint, konserten var mer magiskt otroligt bra än fin och fin var den. Kalla Stockholm var fint med fullmåne minus en dag var fint det med och jag kände mig så nervös i sällskap av honom. Mer rädd för att bli sårad (för att det lilla hjärtat knappt hunnit läka) mer rädd för att få känslor som inte blir besvarade. Och mer pessimistisk med det där, samtidigt som det inte går att sluta hoppas. Människa, ta dig samman! Min dotter sa någon gång att "tja det blir ju ändå inget" om någon flirt jag hade. Och det hade hon rätt i. Men en dag vill jag tro att det visst kan bli något. Och jag är så rädd för att den dagen kommer alldeles för snart och så rädd för att det ska inte gå, igen. Men fasiken, get rich or die trying. Jag gillar honom även fast vi är två bambisar på isen som kanske inte bär eller som kanske inte ens är is och har issues, en hel bunt båda två. Men men...det som blir, blir. Jag måste släppa taget om viljan och det där. Eller kanske av att tänka. Kanske bara känna, fast det kan jag inte. Ibland är jag bara känslor men vill så sluta med det. Eller vill jag?

Konstnären.

Ibland kastar livet om. För min del så fick jag immediate hots för en konstnär. Inte egentligen för att han kanske är så speciell just han. Men han representerar något som jag så längtar efter. Bor vackert vackert, nära naturen med kajaken runt knuten och målning som heltidssysselsättning. Och jag blir så inspirerad och känner att ja, det här vill jag också! Och när man träffar på folk som gör det de vill, det de kan så känner jag också att det är möjligt för mig med. Så jag köpte en kamera idag, nästa vecka kommer den och då har jag möjligheten att utvecklas inom en grej i alla fall. Och om jag inte vore så feg skulle jag länka till hans konstblogg nu. Otroligt vackra, magiska målningar.

Part time lover?

Tydligen går det bättre och bättre för mig nu. Jag lyckades spontanspana på en snubbe på tbanan idag som var så sjukt snygg. Lite väl hipster men ah så söt. Så söt att jag övervägde i att strunta i att jag inte sovit mer än några trötta timmar, att jag just var på väg från jobbet som startade halv fem på morgonen och att mitt inte-färga-håret-experimenmt resulterat i en grå kalufs (som jag panikfärgade ikväll, mörkbrunt). Så nu funderar jag seriöst att börja åka till Konstfack och fika där för att spana på alla snygga konstnärer som befinner sig här vid samma linje...och även om budskapet kanske inte riktigt passar mig, så kan jag inte få den här låten ur huvudet!

The End. Borde det väl vara dags för nu.

Alltså, I was begging for it! Och så fick jag det, trots att han ville vara kärleksfull och öm och ångrade sig så att han uttryckt sig så klantigt. Fast ingen rök utan eld...så är det ju. Men han ångrade i alla fall "not enough" och önskade han sagt det annorlunda. Jag var visst tillräcklig (fast för tusan, det vet jag ju. Jag är nog mer än tillräckligt för någon som han). Han sa att han ville träffa någon introvert. Vad kul att han kom på det nu! Jag vill också det. Eller vad fan vet jag. Men jag tror det. Det är ju det lite mer reflekterande som intresserar mig, inte ett till tåg liksom.

Nå väl. Jag vill skriva något spydigt och sårat tillbaka. Jag skulle vilja gnida något salt i hans sår, förutom att han inga sår har. Så jag tror inte det hjälper, om jag skulle det. Förmodligen gör det mig starkare att inte...att låta bli och hålla tyst nu äntligen. Jag har ju en dagbok att fylla, jag har den här bloggen. Jag har K och många andra som kan lyssna och trösta. Jag behöver inte honom. Han får inte min tid. Inte mitt hjärta. Och fast det är han som tackar nej så måste jag vända till det att det är JAG som inte vill ha honom. Heja heja. Bara jobba på!

Du är så jee jee, wow wow!

Jag kom på en sak. Nämligen att det finns en del män som tycker att jag är så himla bra. Nu senast, HAN, S. Jag hällde ut mitt hjärta och ville få nån sorts reaktion- hans reaktion var ett varsamt kärleksbrev. Han tappade sin kamera och det han saknade mest var bilderna på mig. Och att vad konstigt att någon som är så himla underbar inte fattar att hon är så vacker även på utsidan och bla bla bla. Jag kände mig förnärmad. Såklart jag vill vara vacker, vad det nu än är. Men vill jag vara ett fjuttigt minne på en digital skärm? Något att titta på? Nej verkligen inte. Jag vill ju vara HÄR- närvarande. Älskad. Uppskattad. Underbar. I verkligheten. Jag tror att han ville stryka mig medhårs. Han ville slicka sina egna sår och det enda jag vill veta är ju varför ville du inte ha mig då?

Och jag är så rädd för att svaret är...för att det finns någon som är så mycket smartare, roligare, underfundigare, passande...och att allt jag var för honom var ett vackert ansikte som föll i just hans smak. Och jag önskar att det det vore lätt att tro att jag verkligen var den snyggaste tjejen han någonsin dejtat (yeah right- men med hans egna ord- även fast man skulle säga det många gånger så måste det ju vara sant någon gång. Typ. Nästa gång då). Men som sagt, jag vill ju ha någon som säger saker som dessa till mig utan avsikter med att krydda dessa med ett adjö i nästa mening. Och jag vill flytta. Och jag vill ha barn. Och jag vill ha ett jobb. Många ha ha ha!

Shining like a sun?

Urspårat var ordet. Jag har som bekant skrivit mejl så långa att knappt ens jag själv orkar läsa dem. Men det gör tydligen han. Jag är ändå glad på något sätt att vår kontakt fortsätter men nu känns det ju som att han gett mig hopp och jag har sagt att jag inte alls fiskar. Vilket jag inte heller har gjort, verkligen inte. Men han måste ändå akta sig för jag fixar ju inte en omgång till. Och jag vet inte om jag vill det heller. Kanske? Jag har inte vågat titta på bilder av honom på ett tag nu. Bättre att älska, lid och glömma?

I will survive. För det gör jag hela tiden.

yeah but no but yeah but no but.

Jag fick ett kärleksbrev häromdagen. Inte den sortens som jag önskat mig men dock ett kärleksbrev. Fast hur går det ihop, att det kärleksbrev jag får är från någon som varken vill eller tänker älska mig, men gör det på något sätt ändå. Så pass mycket att han inte vill skypa med mig, för då är han rädd att han ska känna "så" igen. Att han ska känna "det" och dras tillbaka till mig och det vill han inte.

För, antar jag, för att det finns någon annan och han har bestämt att han inte vill känna som han känner för mig. Och att han har bestämt att det är inte nog och det kanske det inte är, vad vet jag. Men nu är det mer än en månad sen vi hörde varandras röster och såg varandras ansikten och han är fortfarande där fast han var den som inte ville? Märkligt och så också något jag faktiskt inte vet ett skit om. Jag har varit Den Lämnade så många gånger nu att jag knappt minns våndan av att göra slut. Hur det känns att vara den första att bestämma sig. Plus att det var med min mest långvariga boyfriend någonsin. Och jag var 21. Inte ens det tror jag, kanske fortfarande 20 år bara. Så det var ett tag sen. Erfarenhet har jag inte, bara att vara den oälskade av de älskande. Bara den som banne mig aldrig har rätt, den som måste ge upp fast jag vill ha mer. Och vilka mejl jag skriver till honom. Alla är en kilometer långa. Vilka känslobroderier. Vilka dråpliga skämt. Vilka formuleringar jag får till!

Och så klart, en del av mig är sådan. Så är det ju. En del av mig vill göra det svårt för honom...jag vill ge mitt allt jag vill veta att han ska veta allt. Och jag vet att någonstans så är det så, jag gör det svårt för honom att släppa. Det är svårt när någon som han ändå tycker om blöder så för hans skull. Tycker han är så fin. Vilket han ju är, minus några kvalitéer som inte var så charmiga. Men jag kände mig så trygg i hans famn. Jag tyckte om hans hår och skägg och hans ögon när dom tittade på mig. Och samtidigt är han helt jävla overklig!

Distraktion pt II

Jag har jäkligt svårt att hålla tankarna i styr. Smider planer. Och planer är inte bra, när det händer bara. Det är det. Men planer? Nej. Det är inget för mig, egentligen. Och ändå planerar jag, bara att säga Gott Nytt År. Visa hur stark jag är (när jag i själva verket gråter 15 gånger om dagen och bara lyssnar på min Back to Black-playlist). Och ute var det så halt att det inte gick att promenera. Och det var för mycket underkylt regn för att ens fundera på att gråta i regnet.

I need you more than I want you.

And I want you for all the time.

Tja, Gott Nytt år! 2012 är här. I all sin härlighet. Undrar om inte Mayorna missade med ett år, för slutet på 2011 var i alla fall i djävligaste laget. För mig.

Så det året som kommer välkomnar jag, verkligen. Med öppna armar. Jag hoppas att jag kan sluta gråta snart. Jag hoppas också jag kan lita på män (ja visst, som kollektiv och i allmänhet) igen. Allt som glimmar är inte guld. Så är det bara, om sanningen ska fram. Det är väl det att saker ska söndras, allt som är too good to be true är ju det också och även det mesta som glimmar, glimmar den på riktigt?

På gårdagens fest fanns det tre par som knappt kunde hålla sig från varandra. Det var liksom "get a room"-varning på det hela. Och jag som hade tänkt att det skulle vara stimmigt och jag skulle bli lite full fick inte i mig mer än två glas vin och en och en halv med bubbel. Resan hem med nyårsnattens tunnelbana var vidrig. Ett 20+ par stod bredvid mig, killen med en kompis. De var alla fulla, killen med den otroligt snygga tjejen sa något fel och hon flyttade sig längre bort. Han fick ångestattack och grät. Tårarna trillade nedför kinderna och hans vän försökte trösta honom. Inte med så många ord kanske, men klappandes. Killen med ångestattacken, och den otroligt snygga tjejen öppnade sig för sin kompis. Om sin inre aspergers som får honom att fatta fel och jävla tjejer ändå älskar man de där fittorna. Ja. Ändå älskar man de där fittorna. Hope for humanity? Not.

Den här låten fanns på min spellista häromdagen på jobbet. Även om jag inte direkt är ett fan av countryrock så...