And I said baby, baby, baby ooo-oh.

Alltså jag är fan helt störd. Den bästa lösningen är nog att helt enkelt åka bort någonstans där det är vinter när det är vår här. Jag står inte ut! Det är inte pollen men det är så jobbig, våldsam längtan att jag verkligen går under lite i taget. Och alla våren som går, nej ush alltså. Finns det någon stor sten som jag skulle kunna gömma mig under i en månad eller två?

He's not that into you pt3

Ja asså...

Jag har gjort något slags personligt rekord i att INTE höra av mig. Heja heja heja mig! Nästa steg är att ta bort honom som vän på fejan för han kommer ju inte höra av sig ändå någonsin mer och varför skulle han? In no time at all kommer han dejta hundra tusen snygga trevliga intressanta och vad har jag? Inget har jag. Och vill jag se hans (ifs fina) ansikte där i något hörn? Vill jag bli påmind av honom och genom honom av alla andra som passerat som det inte blivit nåt med fast jag önskat så att det kunde hända någon gång kanske? Kommer jag inte bara hoppas på att det vore något ändå? Kommer jag inte att önska att det kanske kanske skulle ändra sig? Att han skulle höra av sig och jag skulle bli orimligt glad? Att han skulle dejta hundra tusen och sen skulle det bara vara jag kvar? Och vi skulle happily ever after...? HErregud jag lever i en fantasivärld.

Alltså jag måste vara bra desperat när jag författar dessa rader. Fy fan. Fast mest desperat är jag för en sak, jag skulle verkligen vilja ha barn igen. Att hålla i en liten en, en gång till. Ta sig tid att njuta av den tiden. Nosa på en bebiskind och sova med en svettig ettåring.

Förutom att vara komplett orealistisk så är jag för närvarande också världsrekordsinnehavaren i sömnlöshet. Och vår-oro som får hela kroppen på spänn och gör allting skört. Särskilt mig, inside and out.

He's not that into you pt2.

Jag tänkte (igen) på alla mina Facebookvänner som jag haft något med. Som jag hoppats på. Som jag varit första sexpartnern för (okej de är numera bara en enda då). Som jag gråtit i famnen på, som fått veta mina hemligheter och undersökt mina gömslen, som jag slickat i mig, som tackat ja och nej till mig, som lämnat mig för andra, som jag lämnat för att det var tid (inte så många. Kan det vara ett?!). Som jag bekänt min kärlek till, som jag skrivit noveller om, som jag stickat halsdukar till...som jag smsat med mitt i natten, som jag skrivit brev med...

Jag har enorma mängder kärlek och hopp inom mig och just nu funderar jag febrilt på vad jag ska ändra på för att kanske kanske någon gång kunna lyckas med något.

Jag borde i alla fall:

vara trevligare
mer social
mindre självcentrerad
mest på topp
mindre i dalen
coolare än så här
definitivt skaffa ett liv
som i
att ha ett meningsfullt jobb
och kanske en färdig examen
lite mer intellektuell approach
intressen
smak
finess
mindre rädd
mer levnadsglad
intressantare
fast kan man bli det eller är det nåt man föds till?
jag borde också helt säkert bli snyggare (i brist på att ever kunna bli yngre)
ha stil liksom
eller i alla fall några snyggare paltor
eller lösögonfransar och smink kanske
vara in the top of my shit liksom
snällare
omtänksammare
sa jag coolare?

Om jag vore allt det här skulle jag säkert levt lycklig i ALLA. Precis alla mina dagar happily ever after. Amen.

He's just not that into you!

Gsus. Har jag inte varit där förr? Svar: ja, ja, ja, ja, ja, ja, jaaaaa (och så några gånger till).

Jag är så trött på känslan av att bli över, så trött på att vara den som är nästan bra och framförallt så är jag extremt less och trött på att hoppas om och om och om igen! Helt otroligt vad mycket hopp det finns kvar i mig efter alla som lämnat mig i senare eller tidigare skede. Den här gången tänkte jag- nu är jag stark och nu tar jag kommandot. Jag berättar hur det är och på det sättet rensar fisken och bordet och blottar min egen sårbarhet. Men vad hjälpte det? Jag visste ju redan hur det är. Inte kär, för nyskild, vill knulla runt. Efter det några återfall av att höra av mig och föreslå saker (nej han kunde inte just då, fast det var goda skäl liksom) är det nu officiellt slut på det. Han sa att jo, ja, nej, kanske, vem vet. Men jag vet att jag behöver någon som vet. Någon som vet att det är jag, eller är nyfiken nog för att använda sitt tangenbord för att skriva till mig. Någon som kan ringa och ask me out. Någon som kan konsten att smsa. Någon som tänker på något kul och vill gå på det med mig. Så det så. Och urk vad det tog emot att skriva det här. För slutsatsen är...att he's not that into you.