Hjärtsnörp.

Att det alltid ska vara knippat med hjärtklapp och lätt ångest det där med att bli kär. Varför kan det inte bara kännas så himla skönt och bra och tillitsfullt? Vad måste man göra för att fixa känna så? Ingen emotional rush-hour- bara lugn och ro och lita på att tiden tar hand om det mesta. Så skulle jag vilja ha det så.

Ja, vad var det jag sa?

Distraktion.

Om man vill ge den andra och sig själv some space. Vad gör man då?

Jag har några förslag:

- Lyssnar på en hel skiva med "The incredible Bongo Band"
- Sorterar bland foton på datorn
- Stickar
- Umgås med en kär vän från förr och tittar på "Dumpa honom" På TV4 så att det extra plågsamt mycket tid på grund av alla reklampauser och nyheter (ok Berlusconi avgick så nyheterna kom ju väl till pass just den här gången).
- Läser alla mejl som sänts en gång för alla och befinner sig mellan analys och verkligen inte-analys.
-Sover gott kanske? Medan det kliar i fingrarna och hela kroppen av längtan.

The longer the waiting the sweeter the kiss?

Beroendeproblematik.

Jag har lite svårt att inte bli beroende. Om jag väl får bekräftelse från någon så vill jag ha det hela tiden. Får jag mejl så vill jag att de fortsätter att strömma in. Får jag kyssar vill jag att de ska bli fler. Får jag ett lillfinger så kan det hända att jag inte kan motstå att vilja ha hela handen. Och det är så fult det där, med att vara beroende av någon och att vilja ha mer än de flesta och det känns ju som ett dåligt omen det. Även fast man får höra det som är tvärtom så ändå...jag önskar att det fanns band som jag kunde lägga på mig och bli lite mer behärskad och mer lite lagom. Mystisk och åtråvärd och inte så utlämnande inte så himla beroende. Att det skulle vara jag som var beroendeframkallande och inte tvärtom. Ända sedan jag blev intresserad av dig intresserar jag mig för ingenting annat. Mycket innehåll blev plötsligt utan. Fast det har inte bara med dig att göra det där, utan att med det att jag blir påmind om att det är innehållslöst att leva ensam. Det finns helt enkelt ingen ann reflektera med. Det finns ingen annans kalla fötter att värma och inga gemensamma projekt. Och visst trivs jag som det är också, men vad det är tråkigt, för jävla tråkigt och inget slut finns det i sikte. En kandidat i ett långtbortaland, visserligen en fin en. Men for real? Kommer han göra uppoffringar för mig? Skulle jag inte behöva någon som skulle vilja det, kunna tänka sig det? Ja, så är det. Så nu ska jag komma ihåg- jag ska verkligen komma ihåg att kompromisser är en tvåpartslösning. Bara för att det nästan alltid varit jag som uppoffrat behöver det inte betyda det. Att det är det som är kompromissen.

Som är...

...att tillbringa nätterna vaken, titta på varandra flera tusen kilometer från varandra. Titta och skratta och prata undra och jag har inte kalla fötter, det får han ibland. Inte jag. Men jag undrar ändå hur det ska gå och bestämmer mig att inte tänka på det att om det är, om det blir så löser det sig nu och i framtiden. Och jag tänker på att någon gång måste man våga att älska och att bli älskad och den gången kan vara inne nu. Det kan vara kärlekens tidevarv som börjar nu idag igår förra veckan.

Den kan vara en stund, det kan vara så länge att vi kan bada i vattenfall och cykla i regnet och elda och älska och bli uttråkade och gamla och förälskade igen och känna varandras humör ut och in. Jag kanske kan lära dig att simma och du kan lära mig mura och vi kan lära varandra att älska. Kanske det kanske. Det kanske faller som ett korthus, men det får tiden visa.

Just nu är det bara S, S, S som upptar min kropp och min vakna tid och av den vakna tiden har jag mycket för jag är kär, förälskad. Han är där han är och när han berättade om sina kalla fötter blev jag ledsen och kände att jag inte dög och sen blev jag arg och på krigsstigen och hällde ut mitt hjärta precis framför honom och det hjälpte. Jag kom över den där känslan, av att inte räcka till tänkte att jag vet ju inte vad han vill ha men att jag vill ha någon som kan hantera mig som jag är som tar chansen om jag ger honom den. Chansen att bli min, chansen att vara nära mitt hjärta. Vara min vän och känna äran av att få bli insläppt. Och han tyckte ännu mer om mig. Han uppskattar min känsliga galna själ som inte vet hut och inte kan vara lagom. Och han bor i ett pepparkakshus och jag undrar hur det låter där omkring, hur det ser ut mittemot och hur ljuset faller in och om det knarrar i golven under när man går. Om det var mig han tänkte på när han byggde det där stora huset själv. Om det är med mig han ska skratta med livet ut. Det händer ibland att så blir det, så blir livet. Plötsligt står det någon där objuden och ändå välkommen och jag undrar alla möjliga tänkbara sätt att svetsa ihop två världar. Men det jag vet är att det inte är första gången i världshistorien. Även förr har ålder, kontinenter, hela världar stått emellan och det har gått ändå. Och det kanske bara händer andra, eller så händer det mig också en dag. Den här dagen.

Galenskap.

Eller också närmar den sig inte.

Men medan världen funderar, hur det ska gå kan en lyssna på musik.