Men det händer ju ingenting.

Senaste veckorna har jag försökt att aktivera mig lite. Tänkt att nu ska det bli medborgare av mig. Slutade med ett partimöte där andelen manliga deltagare visserligen var högt, men ingen väckte mitt intresse. Eller ju kanske han som var där med sin gravida flickvän och deras politiskt korrekt klädda treåring. Han var snygg och utstrålade jämställdhet. Det tycker jag om. Dock hade han inget skägg, minus. Stort minus! Tyckte om den kvinnliga riksdagsledamoten också, men hon nämnde någon sambo. Typiskt mig, de enda intressanta tjejerna är straighta.

Mina lediga helger har jag jobbat, mina alldeles för ensamma dagar har jag dagdrömt om diverse kandidater och funderat på att skriva manus för en teveserie. Lite som mitt liv, fast roligare. Kanske sorgligare också. Kanske skulle den kunna handla om en ensamstående mamma i trettiofemårsåldern som nätdejtar och känner sig ensam. fast på ett roligt sätt kanske. Jag har i alla fall träffat en hel del personer som skulle kunna vara grunden till en riktigt gediget material för allehanda internetdejtingens bottenschackt.

I vilket fall, nu när jag kollat på den där nya SVT-serien om krisande män så har jag återigen fallit för Shanti Roney. Var tvungen att gräva fram både Shanti-bilder samt några Shanti-parodier från Mammas nya Kille.

En sak är i alla fall säker, blir min teveserie av ska Shanti spela snubben som jag är hemskt kär i men tror jag inte kan få. Men till slut, eftersom det ändå ska vara lite bättre än vad verklige livet är, kommer jag att få honom. Jag ska nog sova lite. Och fortsätta smida planer för min teveserie imorgon. Shanti får ta och odla sexy skägg för den här rollen.

Röster.

Det bara är så, det är röster som är viktiga för mig. Det är röster jag verkligen kan gå igång på.

Så häromdagen pratade jag och den där 65-mil-away-nätflamman i telefon. Trots knastrig linje, ett uns blygsel och lite fniss gick det bra. Röster gillades och det blev en bra feeling. Imorgon kommer han hit och jag är väl mellan hopp och förtvivlan och hägg och syren. Fast mest har jag väl bestämt mig att jag ska inte ägna mig åt något som är för komplicerat. Frågan är bara, var går gränsen till komplicerat?

Men jag hoppas att iron sharpens iron och att vi kommer överens. Jag har en massa te, och en del vin hemma och lite jobb inbokat. Så vi borde väl vara ok? Gud vad jag hoppas på det. Har ingen lust att hamna i hans "hemskaste dejterna"- hall of fame. Och hoppas inte han på något sätt platsar där hos mig heller.