Midnattstvätt

Av någon anledning är jag alltid som mest aktiv på kvällen och natten. Som om det tog hela dagen att vakna och sen när jag väl vaknat ska det göras som aldrig förr.

Det var att tag sedan, kära blogg. Har varit jobb, har haft gäster. Och just nu sussar mitt lilla solsken och återvänder till skolan och sin far imorgon.

Min väns vän tipsade om en kille, en kompis till henne, som också nätdejtar. Det här var i december någon gång. Jag skrev till honom- trots att jag inte gillar att jämnåriga män inte kan sträcka sig till att söka någon upp till sin egen ålder, utan tvångsmässigt stannar ett år lägre...men han kunde tänka sig att göra ett undantag, tydligen.

Vi chattade och pratade, eller chattade alltså och kom fram till intressanta saker. "Intressant" tänkte jag. "Intressant!" sade han. Vi sa vi skulle ses när han kom till Stockholm för jullov hos sin mor, att vi skulle göra oss tid och träffas och det skulle väl vara kul. Javisst! Men sen hände det oundvikliga, när lite avstånd och nätdejting är inblandat....vi började prata för mycket och för ingående virtuellt. Det ska man inte göra! Ajabaja. Med ord kommer sällan känslan av att oj vad vi har mycket gemensamt- det är få möten förunnat. Men med alla dessa ord kom känslan av att fasiken, vilken dryg jävel!

Först diskuterade vi film och han hade väl ett ganska blandat, men artsy smak. Som jag på ett ungefär. Men sen så tyckte han att min favoritfilm- Me and You and Everyone we know är superpretentiös och "det står jag för". Och jag tyckte att nej, den är bra och inte alls pretentiös. Den beskriver vardagen och tidsandan med perfektion. Och inte kunde han unna mig det, att ens överväga omvärdera sin opinion. Utan skrev att "Ok, jag kan tolerera att du gillar den". Tolerera? Eh - jag som trodde vi skulle ligga! Men det är så avtändande, att någon ska "tolerera" min favoritfilm. Jag som kan tolerera så mycket mer, av bara farten. Som slutat med att leta efter någon perfekt utan förlikat mig med att ett och ett annat får man väl helt säkert leva med.

Våra chatt fortsatte i samma anda, jag kände mig lite murken till mods efter att ha blivit tolererat på det där sättet. Tills han fällde en till kommentar som MÅNGA män använder och som jag misstycker, oavsett hur himla snällt och uppskattande det var menat. Och det handlar då om ordet "godkänt". Jag ska inte ens gå in i detaljer om vad han kunde tänka sig att stämpla som just det. Men mitt intresse började dala, men ändå, en liten gnutta hopp om att få ligga fanns kvar.

Så till slut bytte vi nummer. Han sa att hans telefon kanske var lite kass. Jag ringde, den var inte på. Jag skickade sms, men fick inget svar. Han skulle ut och träffa Stockholmskompisar och vi skulle höras i vilken spricka i planeringen jag skulle rymmas. Kvart i tolv på natten smsade han. Jag satt i kökssoffan och lyssnade på P1 och stickade (jag har stickat galet mycket den här vintern, som besatt!). "Jag är lite dragen och funderar på att dra hemåt". Jag svarade med att ja ok, suss sött och vi hörs. Och han svarade med "Om du inte har ett bättre förslag..?".

Jag kände att jag verkligen inte hade det. En full, främmande man som eventuellt godkänner och tolererar mig, innan vi ens setts...nä. Det meddelade jag rätt så varsamt. Och sa också att syns gärna en annan dag. Men den dagen kommer nog aldrig.

Och jag känner att en konstnär till kattallergiker från Göteborg kanske ändå inte skulle ha någon plats i mitt liv, just nu.