Söderpappor.

En gång var jag lite kär i en söderpappa. Det gick över det där. Och jag är inte så säker på nu längre om jag nu skulle egentligen orka med en sån där söderpappa. En sån där som hejar på Bajen och hänger i baren och som delar lokal med andra kulturarbetare och det är vitmålat där och i nåt hörn står en sjuttiotalssoffa som en ironisk kommentar här, nu, i samtiden. Macen står uppradade på borden och är vita och aluminiumfärgade och tunna och linjerna är renodlade. Och alla är intressanta och järn har de i elden. Mycket och många intressanta järn.

Egentligen borde jag väl känna mig hemma där, i sånt där. Egentligen borde jag väl också dela lokal och arbeta med något viktigt och bejaka minst ett tusen nördiga intressen. Men jag orkar inte. Någonstans har jag en låga och den lågan tycker att endast det Sanna och Det Riktiga är Gott Nog. Och att de där söderpapporna, och de kvinnliga diton, de sysslar med en massa pseudoverksamheter. Tidskrifter som vi skulle kunna vara utan. Musikstycken som inte hörs av så många och uppskattas av änne färre. Och jag känner mig skamsen för att jag tycker så och rationaliserar ännu mer. Att jag i en sån stor grad verkar identifiera mig med verklighetens folk.

Tycker att det ska kännas och göras och inte bara snackas så jävla mycket. Och med den här inställningen vet jag att någon sådann där söderpappa lär det verkligen inte bli för min del. Inte med det här föraktet som blandas ihop med självömkan av att inte vara en sådan själv.