Hello mello.

Det är en rak nedförsbacke just nu. Av bara farten. Jag har jobbat så mycket att jag vet knappt vad jag heter. Jag har längtat så mycket att jag snart inte orkar med eller mer (och det är väl lika bra det). Sommaren är typ här och kanske lugnar livet ned sig en aning då, som tidigare? Jag hoppas. Jag hoppas att jag kan snart vara min egen best friend igen och inte längta och längta och längta...det är så himla jobbigt att inte vara till freds med det som är. Men jag tänkte på en sak, när jag läste Mats Jonssons "Mats Kamp" så skrev han om det där "eviga samtalet", den fasen i relationen när man pratar och pratar och börjar fylla i varandras meningar och vill se samma filmer, diskuterar precis allt och bondar samman. Skapar ett "vi" som både tycker samma och inte alla gånger, men att man vet allt det där. Lär känna varandra.

Tja, den här vårens melodi har väl varit den att jag de facto längtar så mycket efter det eviga samtalet att jag pratar för mig själv när jag inte kan sova. Det kan man verkligen kalla det eviga samtalet. Jag frågar- jag svarar, jag tycker, jag tycker även annat. Jag har argument, ja det har jag också. Jag börjar bli bra på det! Alla dessa singelår har nog gjort mig till en fullständig partner för mig själv. Jag tycker bara det är så synd, att det var så det blev. Skulle nog gärna haffat nån som stannade och hade ett evigt samtal med och krisår och bebisar som blir till små barn som blir till tonåringar. Skulle gärna torkat bort någon annans smulor från bordet, skulle gärna handlat huvudvärkstabletter för den som tycker jag är pest och pina men som ändå ville stanna. Jag känner att den här sistaminuten-längtan av att nu plötsligt få till allt som jag redan längtat efter i tjugo år...vilket skämt! What are the odds? Vårens vackraste par ögon med skägg har avvecklat sig medan jag försökt hålla honom kvar. Men till vilket pris? Att jag är ledsen över att det inte blev vi, för jag skulle kunnat bli riktigt duktigt förälskad. Och att jag varit på väg att bli det så mycket att jag nog nästan varit där. I alla fall tillräckligt för att gråta med jämna mellanrum över all the loves that never were. Jag är också ledsen att för allt det väcker när ytterligare en inte vill och när den där ytterligare är bättre än alla de andra tillsammans. Och jag dissikerar mina fel och brister, avregisterar mig från dejtingsajten för att slippa förnedringen av att träffa en till...och lovar heligt, dyrt, ännu heligare att nästa gång, om det blir en sån, nästa gång måste det bli någon som ränner efter mig. Också.

Nu tillbaka till Mellosoffan i mysbyxor och med ett par säckar tvätt som ska sorteras. Life is live!

Really?

En sak borde jag aldrig. aldrig aldrig göra. Som jag alltid, alltid alltid gör. Stalkar...fast inget hemskt men tittar igenom bilder på Fb eller flickr och gör slutsatser. Och oavsett vad det är för flirt så är slutsatsen den samma- den här människan är totally over my league. Oavsett hur hen är, så är det ju alltid någon som är för snygg, som faktiskt har ett liv (ja det har ju inte jag, som bekant), som har intressen, kunskaper, förmågor...

Jag antar att det här är det någon forskare hade kommit fram till, att Facebook gör människor ledsna. I normala fall inte mig inte, jag gillar du att se och höra vad folk gör och fast mina kompisar gör jättecoola saker på löpande band unnar jag det dem, men spanar jag på någon som jag gillar vandrar jag mycket snabbt jämförelsens väg. Och den är inte fruktbar, överhuvudtaget. Jag menar, de är ju människor allihopa! Och vad skiljer dem från mina vänner som jag inte är avundsjuk på som jag kan umgås med utan att avlida av komplex? Inte mycket. Förutom mina romantiska förhoppningar...och att fundera på det här får mig bara att tycka att jag det lutar mot naturligt urval. Man ska fan bli intresserad, få till det tillräckligt snabbt, innan det komplicerade sätter in. Innan man hinner fundera på leagues och sånt. 

Vårkänslor...

som manifesterar sig på lite olika sätt. Igår pratade jag med min chef på telefon, en chef som jag förvisso verkligen gillar (men han rä äldre än min mamma!) och så råkade jag säga "puss" till honom. Bestämde mig för att låtsas som ingenting...för pinsamt att börja ens go there liksom.

För det andra, träffade en annan kollega som jag också gillar, förvisso. Men han är otroligt gift och dessutom lite fyrkantig i sitt sätt, så det skulle ju ändå inte funka mellan oss (men trevlig är han). Jag sa att "vilken snygg kopp du har", vilket den var. Röd och genomskinlig. Men han hörde nog kropp, för högröd var ansiktsfärgen och han började dra i sin tröja. Och om sanningen ska fram, han har snygg kropp, tränar kampsport eller nåt sånt.

Hur som, det var vårkänslor så det räcker. Jag ska försöka hålla käften och bara hålla mina fingers crossed för jag är i desperat, desperat behov av romance.

Hurts like bullets.

Jag var precis tvungen att kasta en hel hög kondomer- expiring 05 2012. Ett sorgligt tecken på hur himla lite jag har legat på sistone, och ett tecken på att jag faktiskt haft en del oskyddat sex med dem som det nu blivit av. Jag som är helt emot det, tagit medvetna risker. Och att den senaste, som jag nog hoppades (och har så svårt att sluta hoppas på) en del på låg jag inte med överhuvudtaget. Och nu undrar varför INTE DET!? Jag ville jättemycket, och jag ville inte alls. Men jag vet att jag vill mer än bara lite. Och nu när det är som det är, är det väl lika bra. Jag tror att om vi legat med varandra skulle förändrat något, det var complicated liksom i luften. Och jag känner ju mitt brustna lilla hjärta för väl och på våren hoppas den så det spricker långt utanför, innanför. Den hoppas och vill så mycket att jag inte kan sova och att jag lätt gråter och tänker all the loves that never were.

Eller snarare förtvivlar jag mig över vad det är jag inte har och varför inte det. Par hand i hand känns otroligt avlägset. Villor med bilar på infarten och studsmattor på gräsmattan är som från en annan planet. Kanske min brors planet. Där man träffar någon, håller fast, skaffar barn, en bil, sen en lite dyrare en, en lägenhet, sen ett hus...livet rör sig i cirklar kring de älskade egna. Det är bröllops, dagis, skolfoton på hyllan. Det är mor och farföräldrar på besök, bröder, systrar, vänner som har det så. Och vad ska jag klaga för, mitt liv har kärlekar också. Jag har trots allt barn. Ett friskt, underbart fint flickebarn som alltid kommer att fylla mitt hjärta med mer kärlek än det känns möjligt att ha. Men...allt det där, om att det finns kanske plats för liksom fler. Det är nu ju det vore dags. Livmodern värker en gång i månaden och vill ha någon där, tror jag. Mina händer vill hålla om, min kropp vill älska. Jag vill ligga i sängen och kittla någon på morgonen, jag med. Jag vill vara rätt, fel, dum, snäll igen och att det får vara bra så, imperfektion. Men jag vet samtidigt att allt det där innebär risker. Risker för brustna hjärtan, risker för att tro på löften som rinner ut i sanden. Och jag vet nästan att jag verkligen inte klarar av det och därför kan jag inte, tro på det. För att jag kanske varit för naiv, trott för mycket på den godartade verkligheten. Gett för mycket, fått förmodligen för lite. Varit en för osannolik version av mig själv. Vet jag ens vem jag är? Tveksamt. Fast det är nog ganska utbrett det där, att inte riktigt veta. Men en sak i alla fall är bra med den här våren, det har väl gått fem månader sedan S och nu så tycker jag faktiskt att tja, det var han och inte jag. Jag tycker bara lite synd om honom och undrar vad fick mig falla så handlöst in love. Han tyckte jag var så otillräcklig och har det med mig att göra? So what att han tyckte det? Ytterligare en buckla på självförtroendet på "vad andra tycker om mig"- kontot dödar mig inte. Tänk på all MYCKET värre skit du har hört! (vill jag säga till mig själv). Och jag vill inte ens go there. Tänka på all skit jag har fått höra, och så gör jag det ändå. Allt jag fått höra: om hur ful jag är, hur dum, hur otroligt ointelligent, hur jävla mycket tonåring (när jag borde vara vuxen), hur jävla mycket käring (när jag borde varit ungdomligare). Hur korkad, oansvarig, slarvig...vilka fula kläder jag har, vilka dumma tankar, vilka fåniga drömmar, vilka dåliga språkkunskaper (ja, vanligt). Jag vill inte ens tänka på att M hotade mig till livet några gånger, bara för allt ovanstående. Jag vill inte ens tänka på att han slog mig vid två tillfällen och att jag inte fixade att anmäla det. Och jag tänker mycket trött på de tre unga män som försökte släpa mig till sin bil en mycket kall decembernatt när jag var 15 år gammal och våldta mig. Fast jag blev inte dödad av M. Jag blev inte våldtagen av de tre, för jag kan faktiskt försvara mig själv, kosta vad det kosta vill.

Jag vill tänka på att trots allt detta. Trots alla tack men nej tack, trots all verklig, djup skit så lever jag. Jag kan skratta, älska, bli förälskad, drömma, inte ge upp, överleva, sjunga, arbeta, göra gott (ibland). Att jag har hopp och fantasi och armar och ben och huvud och vilja- fast det är så många som försökt att ta ner mig! Det är något jag borde tänka på, svajiga löredagskvällar som denna.