På västfronten intet nytt.

Jag jobbar på ett gruppboende ibland. Ibland ofta, som nu. Ibland sover jag där över natten och på helgmorgonen går jag in till en som ska ha sin medicin och sover oftast än när jag går in.

Och det är så mysigt att sitta där på någons sängkant och vara nära en sömndrucken kropp. Det där intima, att vakna bredvid någon och kunna vara hur nära som helst. Det måste nog vara det skönaste finaste.

Inget att rapportera.

Det händer ju absolut ingenting i livet just nu och på singelfronten i synnerhet händer det absolut ännu mindre. Jag försöker låta bli att tänka på, ja du vet vem. Att tänka leder ingen vart, men kanske, om jag vågar frågar jag honom ut nån gång snart igen.

Jobbade med snygga J (lite förvirrande, men säkert 85% av alla som jag blir intresserad av heter något med J. Resten nåt med N) häromdagen. Han är så snäll, trevlig, het som öken en solig dag. Och hans flickvän skulle säkert få tio av tio på alla fronter. Vältränad och snygg och med mycket positiv utstrålning.

Jag märkte i alla fall att denne J inte alls är egentligt något för mig. Först gillade jag honom som tusan, men efter lite yta skrapats är han lite för oanalytisk och opolitisk. Han hade i alla fall kommit på att det kanske VAR det att Mona Sahlin är kvinna, som gör att det finns ett sånt stort motstånd mot henne. Jaha, nå väl. Kanske är det för mycket att förvänta en 30-årig snubbe på en omfattande feministisk analys. Men sån är jag, that's what turns me on.

Jaha.

Jag haft en sån där helensam kväll. Printade ut fina kort till de nygifta och tillverkade ett fint kuvert av metrokartan för NYC, för dit ska de på bröllopsresa. Jag hade även massor av tips att dela med mig. Inget fel på NYC, men när man är där två gånger helt själv hinner en se en hel del. Gå gata upp och ned. Det blir liksom lite lite med livsjuteri, mer någon sorts rastlöshet som driver med en. Hit och dit. Det är kul ju, att vara en betraktare. Men skulle nog tippa att det ändå kan vara roligt att komma hem och vara två som varit med om något.

Och jag försöker intensivt att inte tänka på den senaste i raden av männen i mitt liv som jag tydligen inte kan få. Eller vad vet jag. Om att kunna få eller inte. Jag försöker i alla fall inte tänka på honom. Inte tänka på att när jag sitter vid köksbordet så tittar jag ditåt. Att jag har ansiktet vänt mot mitt eget mecka. Den snyggaste, sötaste, roligaste skäggiga MacGuy singelpappan med passande värderingar och vacker röst som jag vet. Som jag dessutom dansat tryckare med. Och ditåt är det bara några kilometer. Kanske knappt tre.

Och jag träffade Karin på tunnelbanan idag, som bor där nära. Eller här nära är det ju också. Hon och hennes kille skulle till Paris över helgen. Weekendresa.

Och jag tänkte på Cecilia som Karin jobbar med och som jag pluggade med förr i tiden. Och jag tänker på när Cecilia berättade om sitt bröllop när de kryssade på Djurgårdsfjärden hela bröllopssällskapet och åt chokladdoppade jordgubbar och sippade champagne till. Innan de skulle på nån herrgård nånstans för att äta flerarätters och hålla tal och det där. Gud vad gott. Så nu är jag sugen på choklad och i att halsa skumpa. Skulle vilja bli lite full liksom. Odräglig och tycka lite synd om mig själv och vakna bakfull och för sent för att kunna ägna mig åt det jag borde. Planera mina framtida studier, min framtida karriär och i att söka jobb. Istället slinker det ned helat andra tankar mellan alla dessa borden och måsten. Innerst inne drömmer jag massor av en ny stjärnfamilj (och sen känner jag mig direkt helt uppgiven av bara tanken) och stjärnögda småbarn som väcker en skittidigt och kommer med vardagen. Och andra stjärnögda som snart växer upp och blir stora. Självklara människor i livet. Vill jag ha mer av.

Nå väl. Nu är det sent. Den där sorgen, den där besvikelsen över att jag inte kan vara liiiite bättre, liiiiite mer passande avger tomhet. Men vafan. Whatever. Alla dessa kärlekssånger. Sällan om oss som aldrig får nåt.

Medelåldern.

När man är 36½ så är man egentligen lite medelålders. Det är bara så svårt att fatta det, för vi lever som tonåringar på många sätt. Går ut och tar en öl för sista slantarna. Spionerar på varandra på Facebook. Diggar de grånande skäggen och hårfästet som flyttar på sig.För alternativen som ser bätter ut än så börjar bli ganska få. Fast än pratar om nya band och väntar fortfarande på att arbetslivet ska börja.

Snuvigt värre.

Förstås blev jag förkyld. Förkyld och upprymd. Både desperat för att alltid vara så nära, men aldrig där. Och i full färd med att försöka fengshuia mitt liv lite. Kanske kan man släppa in något och någon ny, när man förbereder plats för det?

Så trött på mina svårigheter att orka slänga och sortera. Få skärpa mig. Och kom tänka på en rolig låt som Asha Ali spelade på en konsert i somras, från sin nyaste platta.

I see you.

Gloomy sunday.

Alltså söndagar är inte vidare nån favoritdag för mig. Aldrig varit. Inte i alla fall dessa tider. Efter den roliga festen och all härlig dans känns det tomt och blasé och alla andra har välsäkertnågon.

Och tja, det som jag har att glädjas åt idag, är min kropp mot en mjuk manskropp och titta i ett par fantastiska ögon. Fan jag vill inet känna så här! jag violl vara cool och inget spelar nån roll för det blir som det blir. Men fan. Det här är så deprimerande. Han sitter väl kanske hos sig. Eller snarkar på soffan med kläderna på. Och det är bara ett par-tre kilometer härifrån. Jag står inte ut.

Bröllop.

Jag har precis kommit hem från ett. Jag har dansat tryckare med en Kapten Haddock och pratat blockpolitik och varit lite full och lite nykter och tuggat i mig minimalt med kyckling i nån Libanesisk röra. Aj, aj, aj.

H som gifte sig har en vän, Kapten Haddock, som jag pratade med länge på hans födelsedagsfest för ett par år sen. Då var Haddocken i en relation, som för mig tedde dig så otrolihgt idealisk. Han Är en ansvarstagande pappa med otroligt bra värderingar. Som utstrålar lugn och är så snygg som jag tycker är liksom lämpligt.

Vi stötte på varandra på en nätdejtingsida för ett par månader sedan och först kände jag liksom kanske kanske, tänk om han vore intresserad. Tänk! Men sen kändes det inte riktigt så. Att han var det. Men vi har hållit lite kontakt och idag när vi sågs där vid lokalen, innan brudparet anlänt hittade vi varandra direkt och pratade och skojade och stod lite nära varandra. Han hade en sammetskavaj och det kan jag nästan inte motstå. Vill bara stryka mig emot och försvinna i den och aldrig avlägsnas.

Vi dansade i alla fall. Massor. Och han drog mig till en tryckare. Jag har inte varit nära någon på länge. Det kändes helt underbart. Hans mjuka mage, hand på min rygg och hans mjuka skägg och att han sjöng i mitt öra. Det spelar ingen roll att det inte blev hångel eller mer, den dansen gjorde mig så otroligt lycklig.