Sex and the city.

Äntligen, en ledig dag. Efter mycket arbetslöshet och depression kommer för mycket arbete och för lite tid att grubbla. Men nu ligger jag på soffan, efter en frukost med bovetegröt, äpple, mango, färskpressad apelsinjuice, yoghurt och DN. Så nu ligger jag här och kollar på Sex and the city- någon sorts träningsläger för att komma ihåg att därute finns det kvinns som raggar och lever livet. Och om relationskompromisser som får den mest sugna att tappa lusten för att commit med någon, någonsin.

Näväl. Ikväll tänkte jag gå ut, med den tyska tjejen med konservativ manssmak. Få se vad vi hittar out there!

En härlig ny generation män!

Ibland känns det som att det finns hopp för mänskligheten. Ibland känns det som om det finns många vettiga här, i Sverige i allmänhet och omkring mig i synnerhet. Andra gånger drabbar flashbacks av allt det där som borde vara historia mig, personligen. Mitt ex som skriker hemska förolämpningar i vredesmod. Hemska mot mig i synnerhet och faktiskt alla kvinnor, eller människor för den delen i allmänhet.

Under veckan som gick jobbade jag på en skola med ganska små barn, och där fanns det en pojke som körde igenom samma spektra av hotelser, könsbaserat förtryck i ord och handling som jag fått stå ut med tidigare, dock med lite äldre män inblandade. Det kändes skakande och det kändes hemskt att veta att hans föräldrar just skilt sig och att när jag frågade honom var han lärt sig att kalla någon för jävla käring så sa han att det brukar pappa säga. Håhå, jaja.

Söndag i sängen.

Vaknade klockan åtta med rejäl ekonomisk ångest och så lite allmän ångest på det över sakernas tillstånd. Igår städade jag i alla fall men inte verkade det hjälpa. Och igår kväll innan jag somnade kom jag på något klyftigt att skriva här, men det har jag glömt och då var jag för trött. För att skriva.

Häromdagen tänkte jag i alla fal lite på vilka jag spanar och hur himla tydligt det är hur jag mår just då. Sen är ju inte allting yta direkt, de flesta ha sitt inre asplöv och den brukar skaka fram så småningom.

Fast just nu spanar jag inte på någon och det var väl typiskt, och en riktigt bra bild över hur otroligt in the top of my shit jag verkligen är. Surfade in på det senaste spanets (som verkligen fick mig drömma och dregla och det var i somras!) Facebooksida och suckade lite, för i somras hade jag tydligen självförtroende nog att spana på en doer. Och jo, nu har jag självförtroende att spana på ingenting. Bara tanken på att dejta någon och behöva gå igenom sociala elddop och prata om vad jobbar du med, jaha, nähä. Nej, jag skulle inte klara det. Skulle behöva dejta en riktigt slok som verkligen inte brydde sig i så fall.

För jag och K pratade om slokar häromdagen. Hon hade träffat sitt long gone ex, poeten, på en uppläsning. Hon hade känt sig för tillfället uppiggad av att ha varit ihop med en sån mogen, inkännande och rolig- och på alla sätt och vis - normal man. Ingen slok.

Nåväl. Min ständiga känsla av att vara helt fel gör inte sakerna gå mer rätt. Nu ska jag morgonsurfa på Platsbanken och se om det skulle finnas något att söka på.

Fan.

Jag bråkade med mitt ex. Han ville låna pengar av mig och jag orkar inte ens gå in på detaljer, men jag blev så otroligt ledsen och kände mig så provocerad att det nästan inte går att föreställa sig.

Sen pratade jag med 65-milsmannen på msn och något kom fram, i mig, som jag helst inte vill ta i med tång. Eller ens med tvång. Något som kräver att jag puppar och puppar och sen kan det där lösas upp, och jag kan känna mig lite mer balanserad igen. Ibland hopar det sig, det som skapar ångest och för inget gott med sig. Och ibland är det lätt att bryta löften och pakten med sig själv. Alldeles för lätt och alldeles för jobbiga äro konsekvenserna.

Jag borde städa lite i mitt kök. Det har grott igen helt och imorgon ska jag upp skittidigt, ett nytt jobb tre dagar den här veckan.

Orka!

Orka inget. No no no-november har hittills lyckats bara dra musten ur resten. Jag bökade runt i mitt förråd en stund i alla fall och hittade den ena tapetrullen jag tänkt ska eventuellt pigga upp hemmet med. Men orka. Och vete katten. Önskar jag hade någon att fråga om råd. önskar att någon skulle orka tillsätta vatten i klisterpulvret.

Men vissa önskningar slår in i alla fall, just när jag började känna botten med söndagsensamheten ringde T, min bästis i utlandet och så ringde mamma också. Så jättesuperensamt blev det inte, men ändå lite. Det är tyst och elementen här i huset hummar son tusan. Aldrig riktigt tyst, men tyst nog. Inget skrammel från grannarna når hit eller så. Bara något jag borde fylla ut...och ingen musik känns insipirerande nog och te borde jag väl koka, men helst borde någon annan göra det så det skulle smaka godare.

Jag har några vänner på Facebook som konverserar så gulligt med sina partners genom sina statusuppdateringar. M lagar middag och T tycker det är gott och M tycker att det var gulligt att T tyckte det och så vidare. Mest facebookvänliga relationen har dock mitt ex med sin fru. Här deras statusuppdatering från igår.

ex status: "I don't have a uterus...feels unfair sometimes! Don't even get me started on breastfeeding!"
Yesterday at 23:45 via Twitter · Comment · Like

fru: likes this.

ex: I do have a beard!
Yesterday at 23:46

fru: Very true! You also have a penis, with hard-ons and everything... sometimes i wish I knew what the feel like. Also, being a man, you can get away with aging and chubbiness. It may not be having life inside of you, but it's not all bad either.

As for BFing, it's nothing that a breast pump and a good SNS can't fix. :)
Yesterday at 23:49

fru: (meager consolation?)
Yesterday at 23:50

ex: But getting away with stuff being a man is dictated by society and oppression rather than being a biological imperative.
Yesterday at 23:52

ex: Also meager consolation
Yesterday at 23:53

ex: Haha I beat you to it...
Yesterday at 23:54

fru: Yeah... you're right. NOw, let's stop facebooking on the couch, turn our laptops off and go to bed, love.
Yesterday at 23:54

fru: (I love you and fuck you!)
Yesterday at 23:54

ex: You cheating, looking at my screen...
Yesterday at 23:54

ex: I love you too!! Go brush your teeth now...(she's cheating again)
Yesterday at 23:55

fru: let me see you turn off your computer first. also, I'm carrying life inside of me, I get to cheat.

(haha, cheap shot)
Yesterday at 23:56

ex: Fine!
Yesterday at 23:57

Och inte utan mindrevärdskomplex.

Jag har svårt att tro att jag kommer att få den där uppskattningen som jag vill och behöver för att vara som jag är. Med en golvbajsande gammal katt och röra hemma, ännu värre röra inne i huvudet, inget speciellt att komma med, högst varierande karriär och så det som jag har att komma med i långa loppet kanske inte är så himla charmigt, enkelt, komplicerat eller klokt det heller.

Däremot fungerar jag bra - och är även känd som rebound-flickvännen. Med mig kommer man (en man alltså) lätt över diverse problem i livet. Till exempel kommer man över sina ex. Jag fixar att peppa peppa i allt från sviktande självkänsla och slokande snopp till karriärens lågvattenmärken. Jag är jättebra på upplyftande presenter, ibland i alla fall och vill jämt ha sex. Men vill inte min partner det så kan jag stå ut utan också. Trots att jag tjänar nästan inget, har jag alltid pengar och jag vill alltid hitta på något kul. Jag skulle kunna vara relationernas dromedar. Kan vandra genom öken, behöver bara vatten för att överleva och inte ens det särskilt ofta.

Fast det där med rebound är väl mitt eget fel, jag brukar alltid säga till mig själv, eller i alla fall skriva i min dagbok att det var banne mig sista gången det här jag lappade ihop någon. Att jag kanske, efter allt jag varit med om, verkligen borde undvika snubbar som helt uppenbarligen inte är över sitt ex. Eller som har varit separerade för kort tid för att det skulle ens verka sannolikt. Eller som helt uppenbarligen inte har fattat ens grundläggande skillnaden mellan förälskelse och kärlek. För jag är en jättebra övergångsgrej. Inte riktigt just DIN typ, men lös nog för att träffa dig och få dig att tro på livet igen, lite grann. Och sen Händer Det. I alla fall oftast. Det kommer en underbar kvinna, en fantastisk kvinna. En superintelligent, klok, lagom svår, intressant kvinna. En kvinna att dela liv med, gifta sig med (okej jag vill ju verkligen ändå inte bli gift), skaffa barn med och leva livet med. Och det är den kvinnan som jag kanske borde bli för att få kamma hem något mer än att vara den där mellansåsen.

Och när jag börjar tänka så här, ter det sig bara mer och mer övertydligt att jag måste Bli Något Bra för att kamma hem den uppmärksamheten som jag vill ha och behöver. Fär att jag ska bli den där andra kvinnan och någon annan bli Miss Rebound. Det är då jag känner att fan, femårsplan hit nu- eller kanske TIOårsplan! Jag ska ägna ALL min energi för att bli något bra. Något nytt. (det är då jag bestämmer mig för hundrande gången att plugga till läkare). Under tiden hinner jag ju inte ens ägna mig åt killar ute efter rebound (bra för mig) och EFTER är jag helt nöjd med mig själv och det vet väl alla, att den som är nöjd med sig själv lockar till sig andra, som är precis lika nöjda med sig själva.

Här en annan med lite önskemål på sin egenskapslista.

Fast inte tårar utan lite skratt.

Smack The Pony - Dating Agency Videos - 1 - The most amazing bloopers are here

Lördagsmys.

Jag är så patetisk och mitt liv ännu mer så. Idag var veckans enda arbetsdag. 13 timmar och så nästan 4 timmar resor på det. Att jag fortfarande sitter här uppe på soffan och skriver är väl bara ännu mer patetiskt.

Igår kväll fick jag mens och det är tyvärr inte månadens gladaste dag, eller sällan är. Och så sover jag inte nån bra heller då, så i morse, kanske efter fyra timmars ytterst bristfällig sömn- mina ögon röda och svullna i ett glåmigt, stockholmsvitt ansikte. Efter två snooze hade jag fem minuter på mig att ta på kläderna och hinna ut ur dörren och bussen skulle jag ta och klockan var sex över sju när den gick. Nu är det kvart över midnatt och jag kom nyss hem. Bajslukten var bedövande och katten av jamandet att döma mycket ensam. Men hennes korv på köksgolvet gjorde mig inte välvilligt inställd till att kela med henne alls. Nu sitter hon på mattan och jag sitter på soffan. Hon tittar bort jag tittar hit. Jag hoppas inte hon gömt korvar någon annanstans, för jag orkar inte med. Torka mer.

Nattliga regnvåta gator gör mig inte glad, alls. Jag vet inte vad det är som händer, men måste jag stå på en ensam busshållplats på natten och gatorna är blöta och bilarna kör fort. Så börjar jag gråta. Och även om jag inte låter mig själv det alla gånger, beror ju lite på hur länge jag ska vänta på bussen liksom, så hinner alla världens orättvisor ikapp mig och allt tungt samlas innanför bröstbenet och jag vill bara ha en kram och kanske kanske impa på någon, någon gång. Bara lite grann. Att någon skulle skicka mig en tanke just då, utan att jag ber om det och utan att jag motpresterar skulle inte vara fel utan helt rätt.

Jag gråter inte.

Det det har bara regnat på mitt ansikte....

Mansideal.

I somras hängde jag lite med en tysk tjej. Hon var jämngammal med mig, i mitten av de trettio. Singel likaså, men utan barn. Men med ett bra jobb och många många naiva, ganska konservativa drömmar Om Vuxenlivet intakta.

Vi fikade och ölade i varma Sommarstockholm och jag pekade ut svenska kändisar som strosade förbi med sina tajta jeans på has, hatten på sned och occasionally barnvagnar som tillbehör. Jag pekade ut av ren välvilja, för min tyska kompis är en komplett swedofil och på allvar funderar på att flytta hit, och helst till Stockholm. Och eftersom hon jobbar inom filmbranschen (tyska kriminalgrejer för teve. Ja, jag veeet!) så är det väl kul för henne att se hur himla laid back Söderkändisar kan vara. Inga solariebrännor och glansiga BMW:s.

För det första så älskade hon Stockholm. - Så mycket vatten och så mycket rent! Jämfört med Ruhr-området är ju många ställen paradis i för sig. Men så undrade hon, liksom, hon sa att jag vet att jag inte är den snyggaste tjejen i världen, eller ens på gatan. Men inga män tittar på mig! Är det så det är här? Jag sa att det är ju så det är, här. Om man tittar så tittar man subtilt och ägnar sig inte åt ögon- och ansiktsgymnastik i stil med "klä av med blicken"- eller ens något i närheten. En ganska surmulen och nästan obemärkt titt kan duga som en "hon där ser väl okej ut", så är det så. Eller, jag har ingen aning, egentligen.

Sen fortsatte hon sina svensk-observationer med att berömma de svenska männen.

"Here in Sweden you can see som many men with kids! It is good, really good. In Germany if you see a man taking care of his kids you'll know that he is a kind of man that doesen't know what to do with his life". Och så berättade hon om sin föredetta som var en sån där modern, tysk man som inte visste vad han skulle med sitt liv till. Deprimerad också. Deprimerad som i depression. Men beredd att ta hand om hemmet och barnen om de skulle gifta sig (verkar ju vara en grej där i Deutschland, att giftermål ingår). Hon var tvungen att göra slut, för en man utan egna drömmar och målsättningar i livet var ju skjutsiken mer än vad hon kunde stå ut med. Och så jag vet inte vad hon egentligen baserade sin bild av tyska män som är hemma med sina barn på. Hon tyckte i alla fall att de tyckte om att gå i för mycket hemstickat och att de kunde ju gott tjäna lite pengar istället. Och vad vet jag. Men klart är i alla fall att i Tyskland är familjeförhållanderna ofta ganska ojämlika och många kvinnor stannar hemma efter ungarna kommit, oavsett utbildningsnivån. För dagisar funkar inte helt som här och för att det förväntas av dem också. Tyska fruntimmer alltså.

Och stackars, stackars tyska hemstickade papps som vill ta en brejk från produktionshjulet och jäsa hemma i mjukbyxor och utan framtidsdrömmar. Om jag nu ville ha fler barn, vilket inte känns så jätterelevant, så skulle jag kunna tänka mig att importera en sån i såna fall. Bara för den allmänna jämlikhetens skull.

Lägesrapport från soffan.

Nästan allt går på tomgång just nu, undrar varför inget jobb ringer tillbaks till mig och varför jag har så svårt att få upp den. Entusiasmen. Ligger på soffan och lyssnar på P1. Har börjat nattuggla och unna mig generösa sovmorgnar och allra bäst sover jag om jag slumrar till förmiddagens program och hänger någorlunda med i radioföljetongen. För sömn behöver jag helt klart. Men utenätter eller hångelnätter skulle passa så mycket bättre, än ensamma hemmanätter. Kanske.

Fast nu har jag ju som bekant inte varit ensam, mitt ex har ju varit här hela veckan nästan. Och det var väl kul, roligare att inte vara helt själv. Och definitivt roligare än att vara ihop. För när man släpper förväntningarna, sänker kraven, låter alla blommor blomma och framförallt inte ägnar sig åt intimt umgänge, som så ofta komplicerar precis allting. Så blir detta allting så mycket enklare. Och så finns det fördelen av att kunna gnälla och retas ganska mycket, för vi känner varandra ganska väl ändå.

Nu är det bara jag och katten kvar och Människor och tro i köket och så några ord, ganska få och ganska lågmält sagda som värmer mig sedan igår.

Ensam hemma.

Jag och katten ligger i sängen, såhär, mitt på ljusan dag. Jag är sjuk, förkyld. Inte svinet tror jag inte. Men hängighet och så är jag hungrig, men för lat för att undersöka vad jag kunde äta. Benen är trötta och mitt ex bor för tillfället här. Just nu är han på jobbet, i morse hörde jag ljud, klumpiga ljud i köket och lampor som tändes och alla mandariner var uppätna från fruktskålen. Och igår kväll skulle vi prata om Saker, och så är det. Att när man pratar om Saker med mitt ex så flyr han lätt och säger att han inte har nån lust. Och säger man att det brukar han ju säga att han inte har nån lust och undra när han kanske har...så säger han att han visst har lust. Att prata om saker. Och så pratar man en stund och han är besvärad och känner sig ifrågasatt. Och det var ju inte meningen alls.

Så sambo på prov, håhå jaja. Jag skulle nog i för sig gärna bo med någon, faktiskt. Men jag har en teori, att med vissa, med vissa känns samexisterandet så enkelt. Man stör sig inte på varandra, utan det finns någon slags harmoni som gör att en inte stör sig på. Hur den andra andas och lyfter koppen och klunkar och ställer disken och inte släcker lampan eller släcker den. Att det finns vissa som man kan trivas med och andra där man får sträcka på sig utanför sina egna gränser, av ingen egentlig anledning alls. För att stå ut, för att samexistera.

Me and you and everyone we know.

Jag tycker mycket om den här scenen.

Idolkväll.

Så spännande är mitt singelliv!

En febrig 12-årig hemma och mycket efterlängtat återkomst av badkarsproppen som verkligen gömt sig noga. Men nu är den tillbaka och min hud så len så len och fingrar som tio små russin. Jag hade inga lyxiga badartiklar, men tantskum med eucalyptusdoft och ett bar borstar. Och så var det, att ett bad på en fredagskväll skingrade all höstens trötthet och det som inte är nöjt. Och tolvåringen läser Okej inlindad i ett täcke på soffan och kollar på Idolresultaten...och även om jag kan sucka och stöna för att livet ibland fylls av trivialiteter och inte med det mest spännande, eller intellektuella och meningsfulla upptäckter eller mingel och nya möten...så är det här livet också och något jag ändå, mer än gärna är med om.

Istället av arrangerat äktenskap...

Inte så singel-minded.

Jag lärde känna Manish på en resa för snart två år sedan. Vi pratade ganska mycket. Allt om brödbak, politiska system, miljöfrågor till relationer och kärlek hann vi avhandla över slices of pie eller koppar av te. Jag var i efterdyningarna av en ganska så omfattande förälskelse, en sån som når ändå till överallt och gör allt trasigt eftersom det så himla sällan blir...det jag vill att det ska bli. För kemin fanns där och den där människan var bra och jag var bra och det tyckte han också och vibbarna fanns där också. Men ändå blev det inte. Vi.

I vilket fall, jag var väl trasig i hjärtat efter allt, och fortfarande inne i det också. Inlindad i trasorna. Ändå sugen på att lappa och laga och prova mig fram vid behov. Manish däremot hade lite svårt att fatta tycke för någon, det tog liksom alltid en lång tid att get attached och efter det så tog det ännu längre tid att komma till någon sorts försök att få till det. En flegmatisk raggare, men säkerligen desto mer kärleksfull när det skulle vara och bli rätt.

Vi pratade och konstaterade att i dagens globaliserade värld (han från en kontinent, jag från en annan och vi tillsammans på en tredje) och alla krav och allt som ska klaffa och kännas rätt och inte bara det men vara rätt i tiden också...att det är så himla svårt allting. Svårt att vara rätta pusselbiten på rätta stället.

Sedan dess har vi mejlat lägesrapporter till varandra på Facebook. Lite efter vi setts fick han ett jobb och blev ganska förtjust i en arbetskamrat och hade en del förhoppningar, men ack. Känslorna inte besvarade.

För att par månader sedan träffades vi igen när jag återigen åkte till Amerika. Och Manish berättade att hade gift sig. Konstigt, för han hade inte nämnt något om det. Men ja, i maj hade Manish hem till Indien på semester och gift sig med den brud som hans pappa hade hittat. Hennes kusin var gift med Manish pappas granne...och på det sättet hade detta äktenskap kunnat planeras. Innan Manish åkte hade han pratat med sin blivande fru på skype, men that was it. Ingen livs levande kontakt, men väl en artig pratstund eller två. Sedan följde dagar av bröllopsförberedelser samt alla dagar själva bröllopet tar, innan paret ens möts. Jag såg videon från när de äntligen sitter där, omgivna av massor av folk, klädda som sagofigurer i massor av glitter och guld. Han med trippelexamen från universitet på tre kontinenter och hon med masters i ekonomi från Idien. Båda såg jäkligt trötta och lite besvärade ut. Inte direkt det där "åh min lyckligaste dag"- feelingen som är mer eller mindre ett måste i västerländska bröllopsvideos.

När vi sågs hade några månader hunnit passera. Äktenskapet mognade genom varma telefonlinjer och det viktigaste var ändå, att planera framtid ihop. Så småningom kunna flytta ihop och bilda familj. Unionen mellan hans och hennes familj var det som var ihopbindande, inget annat. Och lyckan och ihoppassandet var liksom sekundärt, men ändå tydligen något som kommer med tiden.

Och jag tänkte på all letande och längtande och alla hårda ord som blivit sagda och band som brutits...och alla tusentals nätdejtingsannonser och brev jag läst och författat...och var rätt glad ändå, för Manish skull som nu äntligen träffat någon att leva sitt liv med.

Och snacka om lyckligt slut!

Some like it hot, eller i Hetaste laget, är en av mina absoluta favoritfilmer. Kanske är det så att en actionkomedi med några år på nacken verkligen är min grej, men allra allra mest är det slutet som gör det. Hela filmen är förvånansvärt queer och kanske var det så, att Billy Wilder redan 1959 ville propagera för att all kärlek faktiskt är bra kärlek.

Through with love.

Om det bara vore så enkelt.

Grått och gråare än.

65-milsmannen har åkt hem. Kvar finns en mycket väldoftande handduk som hänger på kroken, på insidan av min badrumsdörr. Ska den hänga där tro, eller borde den kastas in i den gula tvättunnan? jag vet inte. Så den får hänga där ett tag till och dofta gott.

Och jag sov ut. Sov och sov och kunde knappt vakna fast klockan var redan elva och nästan tolv...å andra sidan är vädret gråare än grått. Löven nedfallna och små spikiga snöflingor i luften och vinden som är iskall.

Och det var bra att sova. Först var det nervösa nätter i våndan och tankarna av att inte duga inte funka inte kunna inte komma överens eller tycka om lite för mycket eller allt annat som man kan tänka på ensam i sin säng mitt i natten som osar komplikationer. Sen var det nätter med lite för lite sömn av helt andra anledningar. Bra mycket trevligare.

Jag har verkligen vänt skutan totalt under de de här senaste två tre singelåren. Jag ska verkligen undvika förälskelse till precis vilket pris som helst nästan. Eller måste jag bli förälskad så får det väl bli ungefär på någon som är lika verklig som min all time sexsymbolfavorit- Kapten Haddock. För nånstans är det lite sårigt i hjärtat efter alla turer. Inga mer hjärtkrosserier! Samtidigt betyder det väl också att det är aningen svårt att komma mig nära. Himla tur att det inte finns någon kö på de som skulle vilja det.

To rule my world.

Jag kan inte sova. Lyssnar på vågorna som slår mot stranden. Nattunderhållning av det lugnaste slaget på P1.

Och så den här låten, Kings of Convenience är bra som alltid.

Kicken

var tog du vägen?

Jag läste just stora delar av mitt gamla blogg här. Så mycket kraft! Mer hopp än förtvivlan, trots allt.

Det ter sig rätt övertydligt att jag är deppig 4 real nu och det är nog inte bara bristen på att dela säng med någon som gör det. Deppigheten. För senaste dagarna har 65 milsmannen legat där också, i min säng. Jag har dock haft en del jobb för att späda ut intensiteten i umgänget med, för jobb måste jag tacka ja till i nuläget.

Men det är bra. Det är bra med 65-milsmannen på det sättet att det alltid är omvälvande att komma nära någon. Eller nära, det är nog för mycket sagt. Men närma sig en annan människa. Det är omvälvande och fantastiskt när man plötsligt är där och har kontakt och det är skört som en sprakig satellitlinje från yttre rymden eller radiokanalen från andra sidan jorden där en gammal opersinspelning plötsligt hörs på en tunn tunn våglängd, mellan brus. Och man fattar att den fattar, jag fattar. Vi fattar och vi upplever något som går att dela med sig, tydligen. Någonstans når vi till varandra. Och varenda sekund av att nå till en annan människa är värd sin vikt i guld. Och inget annat betyder egentligen ingenting. Viktigaste är det där att man sträcker på hela sin existens för att nå till någon och gör det.

Den här låten (eller så är det kanske hel Markus Krunegårds produktion förresten) beksriver mitt allmänna tillstånd bäst.