Vuxenlivet.

Lyssnade på P1 imorse, om ungdomar som fastnar mellan ungdomen och bävan inför att ta klivet in i vuxenlivet. Undrar lite grann om jag kanske är drabbad? Ändå är jag nu nästan 38 år gammal, men ändå med en fot kvar i det där som inte är så ansvarstagande och inte så långsiktigt. Känns som i alla fall, att det där har jag haft och vad synd den är om alla oss som hade PROBLEM innan problemen hade namn och när problemen var lathet och annat. Inte problem, på riktigt.

Kanske inte konstigt att jag funderar, är mitt i min mest arbetslösa vecka på länge och oron inför precis allt kommer med den och den kommer med våren. Dessutom har jag träffat SAMMA snubbe flera gånger och idag när jag pratade med K så sa hon att han är väl intresserad av dig? Det trodde jag inte. Varför skulle någon bryta mönstret? Och såklart någon kanske vill och kan någon dag, men liksom gaah! Alla kan ju alltid få någon bättre, intressantare, vissa fall deppigare, andra fall gladare. Eller introvertare, extrovertare, smartare, mer karriärinriktade, yngre, allt som oftast. Men någon gång är det kanske min tur?

I feel it all.

Jag var och såg Feist förra veckan. Bara en vecka sedan var det, med en kille som dök upp ur ingenstans. Nästan i alla fall, ur ingenstans. Det var fint, konserten var mer magiskt otroligt bra än fin och fin var den. Kalla Stockholm var fint med fullmåne minus en dag var fint det med och jag kände mig så nervös i sällskap av honom. Mer rädd för att bli sårad (för att det lilla hjärtat knappt hunnit läka) mer rädd för att få känslor som inte blir besvarade. Och mer pessimistisk med det där, samtidigt som det inte går att sluta hoppas. Människa, ta dig samman! Min dotter sa någon gång att "tja det blir ju ändå inget" om någon flirt jag hade. Och det hade hon rätt i. Men en dag vill jag tro att det visst kan bli något. Och jag är så rädd för att den dagen kommer alldeles för snart och så rädd för att det ska inte gå, igen. Men fasiken, get rich or die trying. Jag gillar honom även fast vi är två bambisar på isen som kanske inte bär eller som kanske inte ens är is och har issues, en hel bunt båda två. Men men...det som blir, blir. Jag måste släppa taget om viljan och det där. Eller kanske av att tänka. Kanske bara känna, fast det kan jag inte. Ibland är jag bara känslor men vill så sluta med det. Eller vill jag?