Trött på män.

Av många anledningar, inte bara för att de som jag vill ha inte vill ha mig. Men jag har kollat på SVT:s serie Våra vänners liv. Fyra män i min ålder som någon skribent klassade som "de som aldrig sa hora". Tja, vanliga, moderna svenska män. En blir lämnad av sin fru och tvingas till en förortssvartkontrakt och varannanveckaliv med sin dotter som han förvisso älskar, men relationen till henne hanterar han lite sådär. På kuppen blir han kär i den lätt manipulativa kollegan Lotta. En karaktär som man direkt fattar inte är BRA för Pontus.

En annan blir förförd av en rik, äldre kvinna som först kör med riktigt toyboyiga fasoner på den motvillige David, men visar sig sedan vara gift. David ber henne att välja men hon vill ju inte välja bort sin Buster och sin position som toppchef. En, den som är min favorit, poppisläraren Olle, spelat av den alltid lika snygge Shanti Roney blir njursjuk och tvingad att ta kontakt med sin pappa som han brutit med för länge sedan. Och så har vi den alltför enfaldiga misslyckade journalisten, numera killfröken på dagis, Mats.

Alltså det här är killar som man träffar i Sverige idag och alla är väl jättegulliga. men så vilseledda, för lätt manipulerade, för omogna. Är det så män är? Nä. Om så så vill jag ingen ha. Jag vill ha den vassaste kniven i lådan. problemet med den här, ganska ambitiösa tidsskildringen är att den inte lyckats skildra en enda man som tar ansvar! Det måste väl finnas karriärpappor som inte behöver bli överköra av sitt ex i fråga om barn när de separerar. Som minns födelsedagar, hämttider och kan pynta ett barnkalas. Killar som har varit kära förr, innan en miljardär skänker romantiska gåvor och tar en på stavgångspromenad?

Tråkigt att det som skulle kunnat vara en bild av moderna, lite mer jämställda tiden istället lämnar oss med fumliga män mellan 30 och 40. Nä.

Men det händer ju ingenting.

Senaste veckorna har jag försökt att aktivera mig lite. Tänkt att nu ska det bli medborgare av mig. Slutade med ett partimöte där andelen manliga deltagare visserligen var högt, men ingen väckte mitt intresse. Eller ju kanske han som var där med sin gravida flickvän och deras politiskt korrekt klädda treåring. Han var snygg och utstrålade jämställdhet. Det tycker jag om. Dock hade han inget skägg, minus. Stort minus! Tyckte om den kvinnliga riksdagsledamoten också, men hon nämnde någon sambo. Typiskt mig, de enda intressanta tjejerna är straighta.

Mina lediga helger har jag jobbat, mina alldeles för ensamma dagar har jag dagdrömt om diverse kandidater och funderat på att skriva manus för en teveserie. Lite som mitt liv, fast roligare. Kanske sorgligare också. Kanske skulle den kunna handla om en ensamstående mamma i trettiofemårsåldern som nätdejtar och känner sig ensam. fast på ett roligt sätt kanske. Jag har i alla fall träffat en hel del personer som skulle kunna vara grunden till en riktigt gediget material för allehanda internetdejtingens bottenschackt.

I vilket fall, nu när jag kollat på den där nya SVT-serien om krisande män så har jag återigen fallit för Shanti Roney. Var tvungen att gräva fram både Shanti-bilder samt några Shanti-parodier från Mammas nya Kille.

En sak är i alla fall säker, blir min teveserie av ska Shanti spela snubben som jag är hemskt kär i men tror jag inte kan få. Men till slut, eftersom det ändå ska vara lite bättre än vad verklige livet är, kommer jag att få honom. Jag ska nog sova lite. Och fortsätta smida planer för min teveserie imorgon. Shanti får ta och odla sexy skägg för den här rollen.