Ensamheten.

Såg på en film igår, i serien Dox på SVT. Om den finske mannen och sauna. Det var en orgie i hjärtsmärta som bara kan komma ur den finske mannen när man är naken, med en tyst lyssnare i en annan finsk man bredvid sig på laven. Här kan du hitta den. Det var en fin film och jag känner mig ganska skakig inför operation imorgon. Har ju aldrig varit med på maken, verkligen inte. Försöker intala mig att det kommer att gå bra och är innerligt tacksam och glad över att en vän följer med dit med mig och sen hem med sjuktransport. Jag får ju inte vara själv efter narkosen. Och gissa om jag grät, när en man i gårdagens film, som förlorat sitt barn, sa att det värsta som finns är ju att vara ensam. Ja ja ja, det är det! Människor behöver varandra. De med djupa ensamhetskänslor, även fast de är sociala och framgångsrika är ju de som tar sitt liv. Vi andra ensamma trevar efter sällskap, söker efter mening i samvaron med andra. Så gud vad jag håller med! Kan ju inte vara meningen att vara ensam dag efter dag, vecka efter vecka. Till och med år efter år. Så skönt i alla fall att jag hade någon att fråga följa med mig dit. Idag ska jag städa här hemma, handla så jag har mat sen. Lär ju inte må så mycket bättre på direkten...men kan inte låta bli att tänka på vad som kan gå fel! Jag hoppas inget, för jag är verkligen beredd att bli bättre. Bättre med knät, bättre som människa. Mindre ensam, mer framgångsrik. Mer givmild. Mer tillåtande. Mindre sträng. Mer nyfiken. Mer lyssnande!

September.

Den är här. Jag tycker mest synd om mig just nu, väntar på att vårdapparaten ska vridas några varv så det blir min tur att bli som vanligt igen.

Jag tycker synd om mig själv för allt som inte blev gjort den här sommaren. All solbränna längs LÅngholmens vatten som inte blev av. Några kul konserter som det skulle ha varit roligt att gå på och spana. Lite mer energi och många fler cykelturer. Och sommarmissnöjet utmynnar förstås till allt det som inte har blivit gjort i livet. Allt som känns för sent (vilket det sällan är, bara karriären som balettdansare och det har jag ju aldrig velat bli) och allt som en skulle kunna förverkligas (men hur? Pengar, tid...andra variabler som känns som så små hinder- när man de facto lever i ett fritt land). Men någonstans har jag fastnat på vägen. Vissa kanske gör det, andra går bara framåt. Jag med, men jag verkar inte ha det rätta drivet eller den rätta turen med mig. Och haha, något som spelat en stor roll i mitt liv de senaste åren: Facebook. Inte har mitt relationsstatus förändrats en enda gång medan jag varit medlem sedan 2007.

I början var jag förkrossad, så himla förälskad i M. Han ville ju inte ha mig, som bekant. Och egentligen, lika bra jag slapp. Någon så psykiskt skör och med alla dessa självutplånande drag som bara skvallrar om en extrem egocentrism skulle verkligen inte passat. Men jag gillade honom ändå. Ett hemskt bra exemplar på det att man inte alltid kan välja vem man känner för och varför.

Hmm vilka har det varit efter det som varit nästan på riktigt? Jag har haft extremt lite sex de senaste åren. Jag har haft några span men ingen har det blivit något med. Senaste gången jag hånglade var FÖRRA sommaren. Alltså det måste bli en ändring på det här! Inte helt överraskande har jag anmält mig som en praktikkund hos en som ska bli coach. Jag tror ju egentligen inte på det där men liksom, läget är desperat! Jag vill förändra något- det mesta kanske. I alla fall få ett mer tillfredställande liv utan att behöver slita ihjäl mig. Jag skulle så behöva lite pepp och någon som tänker åt mig för mina tankar kretsar runt runt.