Julen

närmar sig, ute är det vitt vitt vitt. Som i en saga, eller i alla fall romantisk komedi. Med jultema. Jag limmade på klassens snyggaste pappa på skolavslutningen igår. Han är tyvärr väldigt upptagen, men ouch så söt. Som socker. Eller i vilket fall, en sån där som skulle kunna fungera som modell för en karaktär i en romcom. Jawohl. Söt och intressant. Den second-snyggaste pappan ändrade precis sin Facebookstatus till "single". Att gilla det vore ju fräckt, men han verkar vara så rädd av sig att det nog inte är någon vidare idé.

Vi åkte Djurgårdsfärja i skymningen, traskade till Rosendal i knarrande snö, drömde om borgerliga miljöer medan vi gick förbi alla vackra, ståndsmässiga villor med snitsiga detaljer. Väl på Rosendal var det teater Sláva, med sina slaviska sånger och eld och snö...fantastiskt fint. Och det känns bra, att inte behöva kramas med någon på sådana tillställningar. En 12-åring duger finfint som sällskap. Vi värmde bastun efter att ha kommit hem. Känns bra att vara skrubbad, ren, singel, fri.

Nytt

Ah, äntligen kunde jag sova. Bara jag och den mjuka, söta katten böjd som en ostbåge, med tassen över ögonen. Ute är det skimrande vitt, soligt, lite lagom kallt. Det känns bra att vara själv, väldigt bra. Ibland är jag kanske nöjd med lite väl för lite, men med mig själv...känns det bara bra. Hur lite jag än åstadkommer så tycker jag nog mig själv ändå.

Det jobbigaste med att vara med andra, med sådana som man eventuellt vill något mer med än bara basics är ju att gissa till sig tankar och stämningar. För sådant kan man ju, jag i alla fall, efter ett antal år som åskådare. Och det jobbiga är ju att ha rätt...och inte alls fel. Och det jobbiga är också, att om man själv förberett sig till ett liv med en lite större tolerans och acceptans, en lite större öppenhet- så har de andra ju inte kommit ens i närheten. Jag försöker ha någon sorts prioriteringssystem. Tänka efter VAD som är viktigt hos den andra för mig. Det perfekta är så svårt att hitta, det defekta jättelätt att se. Motstånd är lättare att bejaka än något annat och dissandet av andra ligger väl ganska lätt till hands, egentligen.

Jag tror till exempel att 65-milsmannen tycker jag är för naiv, lite trivial, lite för positiv. Vilken tur att jag känner mitt eget register bättre än så. Men man tar ju fram olika egenskaper i olika sammanhang. Knepet är väl egentligen att prova bejaka nya saker bredvid de gamla. Lite grann som när man börjar tänka normbrytande i allmnähet. Då kan man komma lite längre, med acceptans istället av gamla, ironiska monstermönster och stentuffa ytan. Så om jag ska träffa någon att vara med någon dag, då är det nog bäst att den personen uppskattar just det hos mig. Och inte tar det för naivitet, trivialitet, blåögdhet eller ens flummighet. För kärlek är nog styrka och kärlek har jag massor att ge.

Sweetest thing

Vilken tid, vilken dag.

Vilken lång paus jag haft. Har haft overload av jobb och då blir det sådär med att skriva här, eller någon annanstans. Inte så jag inte tänkt på det, att skriva.

65-milsmannen var här och det var en blandad vecka. Vi hamnade i en konflikt deluxe en sen kväll. Intressen drev oss isär och min nästan överjordiskt starka förmåga av att känna mig sårad gjorde sig påmind. Hur svårt är det egentligen att inte ha konflikter? Ganska svårt tydligen. Behövs inte så mycket, för att trampa mig på tårna. Det behövs för all del inte mycket heller för att jag ska förlåta, glömma och nästan i alla fall lyckas gå vidare efter det som var sårande och gjorde ont. Det vet jag sedan innan också, inte så att jag vänder andra kinden till, men nästan.

Undrar om jag inte borde gå på träningsläger, för att kunna säga nej nej nej, dra åt helvete och sätta lite gränser någon gång? Undrar när grundpålarna hamras ned i leran, av att svälja, förstå, acceptera? Är det bara dumt, eller är det fina, mänskliga egenskaper allihopa? Jag vet inte. Men fortsättning lär följa.