Vuxenlivet.

Lyssnade på P1 imorse, om ungdomar som fastnar mellan ungdomen och bävan inför att ta klivet in i vuxenlivet. Undrar lite grann om jag kanske är drabbad? Ändå är jag nu nästan 38 år gammal, men ändå med en fot kvar i det där som inte är så ansvarstagande och inte så långsiktigt. Känns som i alla fall, att det där har jag haft och vad synd den är om alla oss som hade PROBLEM innan problemen hade namn och när problemen var lathet och annat. Inte problem, på riktigt.

Kanske inte konstigt att jag funderar, är mitt i min mest arbetslösa vecka på länge och oron inför precis allt kommer med den och den kommer med våren. Dessutom har jag träffat SAMMA snubbe flera gånger och idag när jag pratade med K så sa hon att han är väl intresserad av dig? Det trodde jag inte. Varför skulle någon bryta mönstret? Och såklart någon kanske vill och kan någon dag, men liksom gaah! Alla kan ju alltid få någon bättre, intressantare, vissa fall deppigare, andra fall gladare. Eller introvertare, extrovertare, smartare, mer karriärinriktade, yngre, allt som oftast. Men någon gång är det kanske min tur?