Urspårat var ordet. Jag har som bekant skrivit mejl så långa att knappt ens jag själv orkar läsa dem. Men det gör tydligen han. Jag är ändå glad på något sätt att vår kontakt fortsätter men nu känns det ju som att han gett mig hopp och jag har sagt att jag inte alls fiskar. Vilket jag inte heller har gjort, verkligen inte. Men han måste ändå akta sig för jag fixar ju inte en omgång till. Och jag vet inte om jag vill det heller. Kanske? Jag har inte vågat titta på bilder av honom på ett tag nu. Bättre att älska, lid och glömma?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment