Det är så orättvist, varför är de upptagna, de livskrisande, de nyskilda, de förvirrade...varför är de min lott?
Jag har vetat länge att han gillar mig, han. Vi ses inte så ofta, men alltid på en gemensam väns fester. Men vad ska jag säga? Gift. Ganska framgångsrik. Evig sökare, seems to be. I en lång relation, två barn. I natt sa han fina saker och kysste mig i håret, ja han är lång, när vi sa adjö och kramade mig lite extra och rörde mig när vi dansade. Och jag gick från festen och han gick med mig, för innan dess hade han öppnat hjärtat lite på glänt. Han tyckte jag var så hel. Och vacker. Är jag? På vissa sätt är jag nog det. Hel. I alla fall om man tittar utifrån. Jag verkar inte bry mig om statusjakt eller pengar eller utseende eller något av det där som de flesta andra kvinnor är besatta av. För det som nästan dödat mig har gjort mig stark och klarsynt och det är helt, helgjutet. Jag har nog en del inre kvalitéer helt enkelt. Men samtidigt, jag är så lätt söndertrasad och osäker och bär ett tungt bagage av banala rädslor. Fast det kanske alla gör, mer eller mindre. Men jag ska låta rodnaden på kinderna vara kvar. Uppskatta det, att någon tycker så fint om mig. Och vältra i min singelidentitet, att vi kunde stå där vid Gullmarsplan och krama varandra och gå armarna om varandra en stund. Helt oskyldigt. Från min sida. Men med den skillanden att han åker hem till sig, till sin fru och sina barn till sin bostadsrätt och till vad vet jag som rör sig i hans huvud? Jag till min röriga hyresrätt, till mitt hem som jag inte delat med någon annan än dottern på nästan....14½ år. Och fast jag kanske vill det där, att vara med någon och vakna med den och gå igenom livskriser med den...så kan jag inte låta bli att njuta av mig och mitt också. Jag tänker att jag vill segla på de sju haven, jag vill blir Greenpeaceaktivist, jag vill vara fri, jag vill söka efter meningen i nån ashram och jag vill lära mig spanska och jag vill lifta till nordpolen eller kanske till sydpolen. Och till allt det där behöver jag ingen man. Och att i själva verket, en man kanske skulle vara i vägen för allt det där.
No comments:
Post a Comment