yeah but no but yeah but no but.

Jag fick ett kärleksbrev häromdagen. Inte den sortens som jag önskat mig men dock ett kärleksbrev. Fast hur går det ihop, att det kärleksbrev jag får är från någon som varken vill eller tänker älska mig, men gör det på något sätt ändå. Så pass mycket att han inte vill skypa med mig, för då är han rädd att han ska känna "så" igen. Att han ska känna "det" och dras tillbaka till mig och det vill han inte.

För, antar jag, för att det finns någon annan och han har bestämt att han inte vill känna som han känner för mig. Och att han har bestämt att det är inte nog och det kanske det inte är, vad vet jag. Men nu är det mer än en månad sen vi hörde varandras röster och såg varandras ansikten och han är fortfarande där fast han var den som inte ville? Märkligt och så också något jag faktiskt inte vet ett skit om. Jag har varit Den Lämnade så många gånger nu att jag knappt minns våndan av att göra slut. Hur det känns att vara den första att bestämma sig. Plus att det var med min mest långvariga boyfriend någonsin. Och jag var 21. Inte ens det tror jag, kanske fortfarande 20 år bara. Så det var ett tag sen. Erfarenhet har jag inte, bara att vara den oälskade av de älskande. Bara den som banne mig aldrig har rätt, den som måste ge upp fast jag vill ha mer. Och vilka mejl jag skriver till honom. Alla är en kilometer långa. Vilka känslobroderier. Vilka dråpliga skämt. Vilka formuleringar jag får till!

Och så klart, en del av mig är sådan. Så är det ju. En del av mig vill göra det svårt för honom...jag vill ge mitt allt jag vill veta att han ska veta allt. Och jag vet att någonstans så är det så, jag gör det svårt för honom att släppa. Det är svårt när någon som han ändå tycker om blöder så för hans skull. Tycker han är så fin. Vilket han ju är, minus några kvalitéer som inte var så charmiga. Men jag kände mig så trygg i hans famn. Jag tyckte om hans hår och skägg och hans ögon när dom tittade på mig. Och samtidigt är han helt jävla overklig!