The End. Borde det väl vara dags för nu.

Alltså, I was begging for it! Och så fick jag det, trots att han ville vara kärleksfull och öm och ångrade sig så att han uttryckt sig så klantigt. Fast ingen rök utan eld...så är det ju. Men han ångrade i alla fall "not enough" och önskade han sagt det annorlunda. Jag var visst tillräcklig (fast för tusan, det vet jag ju. Jag är nog mer än tillräckligt för någon som han). Han sa att han ville träffa någon introvert. Vad kul att han kom på det nu! Jag vill också det. Eller vad fan vet jag. Men jag tror det. Det är ju det lite mer reflekterande som intresserar mig, inte ett till tåg liksom.

Nå väl. Jag vill skriva något spydigt och sårat tillbaka. Jag skulle vilja gnida något salt i hans sår, förutom att han inga sår har. Så jag tror inte det hjälper, om jag skulle det. Förmodligen gör det mig starkare att inte...att låta bli och hålla tyst nu äntligen. Jag har ju en dagbok att fylla, jag har den här bloggen. Jag har K och många andra som kan lyssna och trösta. Jag behöver inte honom. Han får inte min tid. Inte mitt hjärta. Och fast det är han som tackar nej så måste jag vända till det att det är JAG som inte vill ha honom. Heja heja. Bara jobba på!