Sign'o'the times

Är ju i fall ett att tja, jag som inte går ut så mycket har nu stött på inte mindre än tre upptagna män som stöter på mig på lika många månader. Och nu är det inte frågan om några typer som är helt living on the edge eller har flyttat ut...utan ansvarsfulla pappor i långa relationer som blir lite onyktra och vill hålla handen lite och som skulle gärna nåt mer men det går nog inte. Och nej, vet du vad, det går verkligen inte! Jag menar, jag vill inte vara en homebreakers ursäkt (skilj dig först så snackar, nä jag menar hånglar sen). Men jag ser inte heller vad det finns där fär mig? Har min eviga singelhet gett mig statuset som a) någon det är synd om b) som kanske ligger med nästan vem som helst för att hon nog blivit desperat c) because I'm a man and I can. Jag vet inte. Men i vilket fall så ska jag nog ta med mig en frågeformulär nästa gång innan jag flirtar med en - till synes - ensamstående pappa på fest.

 

Broken promise land.

Det är så orättvist, varför är de upptagna, de livskrisande, de nyskilda, de förvirrade...varför är de min lott?

Jag har vetat länge att han gillar mig, han. Vi ses inte så ofta, men alltid på en gemensam väns fester. Men vad ska jag säga? Gift. Ganska framgångsrik. Evig sökare, seems to be. I en lång relation, två barn. I natt sa han fina saker och kysste mig i håret, ja han är lång, när vi sa adjö och kramade mig lite extra och rörde mig när vi dansade. Och jag gick från festen och han gick med mig, för innan dess hade han öppnat hjärtat lite på glänt. Han tyckte jag var så hel. Och vacker. Är jag? På vissa sätt är jag nog det. Hel. I alla fall om man tittar utifrån. Jag verkar inte bry mig om statusjakt eller pengar eller utseende eller något av det där som de flesta andra kvinnor är besatta av. För det som nästan dödat mig har gjort mig stark och klarsynt och det är helt, helgjutet. Jag har nog en del inre kvalitéer helt enkelt. Men samtidigt, jag är så lätt söndertrasad och osäker och bär ett tungt bagage av banala rädslor. Fast det kanske alla gör, mer eller mindre. Men jag ska låta rodnaden på kinderna vara kvar. Uppskatta det, att någon tycker så fint om mig. Och vältra i min singelidentitet, att vi kunde stå där vid Gullmarsplan och krama varandra och gå armarna om varandra en stund. Helt oskyldigt. Från min sida. Men med den skillanden att han åker hem till sig, till sin fru och sina barn till sin bostadsrätt och till vad vet jag som rör sig i hans huvud? Jag till min röriga hyresrätt, till mitt hem som jag inte delat med någon annan än dottern på nästan....14½ år. Och fast jag kanske vill det där, att vara med någon och vakna med den och gå igenom livskriser med den...så kan jag inte låta bli att njuta av mig och mitt också. Jag tänker att jag vill segla på de sju haven, jag vill blir Greenpeaceaktivist, jag vill vara fri, jag vill söka efter meningen i nån ashram och jag vill lära mig spanska och jag vill lifta till nordpolen eller kanske till sydpolen. Och till allt det där behöver jag ingen man. Och att i själva verket, en man kanske skulle vara i vägen för allt det där.