I need you more than I want you.

And I want you for all the time.

Tja, Gott Nytt år! 2012 är här. I all sin härlighet. Undrar om inte Mayorna missade med ett år, för slutet på 2011 var i alla fall i djävligaste laget. För mig.

Så det året som kommer välkomnar jag, verkligen. Med öppna armar. Jag hoppas att jag kan sluta gråta snart. Jag hoppas också jag kan lita på män (ja visst, som kollektiv och i allmänhet) igen. Allt som glimmar är inte guld. Så är det bara, om sanningen ska fram. Det är väl det att saker ska söndras, allt som är too good to be true är ju det också och även det mesta som glimmar, glimmar den på riktigt?

På gårdagens fest fanns det tre par som knappt kunde hålla sig från varandra. Det var liksom "get a room"-varning på det hela. Och jag som hade tänkt att det skulle vara stimmigt och jag skulle bli lite full fick inte i mig mer än två glas vin och en och en halv med bubbel. Resan hem med nyårsnattens tunnelbana var vidrig. Ett 20+ par stod bredvid mig, killen med en kompis. De var alla fulla, killen med den otroligt snygga tjejen sa något fel och hon flyttade sig längre bort. Han fick ångestattack och grät. Tårarna trillade nedför kinderna och hans vän försökte trösta honom. Inte med så många ord kanske, men klappandes. Killen med ångestattacken, och den otroligt snygga tjejen öppnade sig för sin kompis. Om sin inre aspergers som får honom att fatta fel och jävla tjejer ändå älskar man de där fittorna. Ja. Ändå älskar man de där fittorna. Hope for humanity? Not.

Den här låten fanns på min spellista häromdagen på jobbet. Även om jag inte direkt är ett fan av countryrock så...