Anytime will do. Not anymore.

Halva sommaren gick jag och tänkte på vårens on och off skägg. Frustrerad, arg, hoppandes, sökandes, anklagandes (mest på mig själv). Och på den andra halvan av sommaren gick det liksom över och känslan av att vi skulle hitta på varandra till hösten, vara tajmade och redo att mötas äntligen gick över. Tills han hörde av sig en natt, när jag först hört av mig, av en anledning. En riktig en. Och sa att om vi inte skulle ta och ses. Och jag bara att ja det vill jag! Tills jag vaknade mitt i natten, den natten, och var arg. Jättearg. Han som inte hört av sig på hela sommaren, månader hade gått och nu skulel vi ses som om inget hade hänt? Jag var rasande, kokande och till slut somnade jag och nästa dag bestämde jag att visst kan vi ses. Kanske kul? Kanske bra att träffas liksom ändå. Och så gjorde vi det och detvar trevligt och han tände ljus i dammig ljusstake och lagade soppa och drog sig i mustachen och vi pratade och hade det trevligt. Jag hade, i alla fall. Och jag som hade tänkt att nu ska jag inte känna nåt sånt gjorde det ändå och det var väl fan att jag gjorde det. För han hade ju träffat nån annan kom det fram och det är väl precis det som alltid händer. Och några dagar krisade jag över det och kände att nu måste jag kasta de här drömmarna. Och de där också. Kände mig arg och besviken. På mig själv. Kände mig svag och utnyttjad och skämdes som en hund över att jag lät mig själv att hoppas. Och kände mig samtidigt som en Fenix ur askan för nu kan jag planera precis det jag vill och kanske finns det helt annat som jag är ämnad åt?

Och efter allt detta har vi kommunicerat mer än på månader. Inte riktigt så att han fattat min poäng eller jag helt och hållet hans. Men det känns bättre nu och jag vill inte längre. Jag har redan rört mig vidare i mina tankar och planer. Jag hade redan suckat sista sucken av det här och känt mig redo att röra mig hit och dit ensam eller själv eller hur man nu säger. Jag är full av planer och ensamheten känns inte så hård längre. Kanske inte för att G skrev ett meddelande från sitt Zenställe. Skickade en tanke och kanske ett tecken på att jag ska minnas hur det ska kännas när det känns.

Hello mello.

Det är en rak nedförsbacke just nu. Av bara farten. Jag har jobbat så mycket att jag vet knappt vad jag heter. Jag har längtat så mycket att jag snart inte orkar med eller mer (och det är väl lika bra det). Sommaren är typ här och kanske lugnar livet ned sig en aning då, som tidigare? Jag hoppas. Jag hoppas att jag kan snart vara min egen best friend igen och inte längta och längta och längta...det är så himla jobbigt att inte vara till freds med det som är. Men jag tänkte på en sak, när jag läste Mats Jonssons "Mats Kamp" så skrev han om det där "eviga samtalet", den fasen i relationen när man pratar och pratar och börjar fylla i varandras meningar och vill se samma filmer, diskuterar precis allt och bondar samman. Skapar ett "vi" som både tycker samma och inte alla gånger, men att man vet allt det där. Lär känna varandra.

Tja, den här vårens melodi har väl varit den att jag de facto längtar så mycket efter det eviga samtalet att jag pratar för mig själv när jag inte kan sova. Det kan man verkligen kalla det eviga samtalet. Jag frågar- jag svarar, jag tycker, jag tycker även annat. Jag har argument, ja det har jag också. Jag börjar bli bra på det! Alla dessa singelår har nog gjort mig till en fullständig partner för mig själv. Jag tycker bara det är så synd, att det var så det blev. Skulle nog gärna haffat nån som stannade och hade ett evigt samtal med och krisår och bebisar som blir till små barn som blir till tonåringar. Skulle gärna torkat bort någon annans smulor från bordet, skulle gärna handlat huvudvärkstabletter för den som tycker jag är pest och pina men som ändå ville stanna. Jag känner att den här sistaminuten-längtan av att nu plötsligt få till allt som jag redan längtat efter i tjugo år...vilket skämt! What are the odds? Vårens vackraste par ögon med skägg har avvecklat sig medan jag försökt hålla honom kvar. Men till vilket pris? Att jag är ledsen över att det inte blev vi, för jag skulle kunnat bli riktigt duktigt förälskad. Och att jag varit på väg att bli det så mycket att jag nog nästan varit där. I alla fall tillräckligt för att gråta med jämna mellanrum över all the loves that never were. Jag är också ledsen att för allt det väcker när ytterligare en inte vill och när den där ytterligare är bättre än alla de andra tillsammans. Och jag dissikerar mina fel och brister, avregisterar mig från dejtingsajten för att slippa förnedringen av att träffa en till...och lovar heligt, dyrt, ännu heligare att nästa gång, om det blir en sån, nästa gång måste det bli någon som ränner efter mig. Också.

Nu tillbaka till Mellosoffan i mysbyxor och med ett par säckar tvätt som ska sorteras. Life is live!

I feel it all.

Jag var och såg Feist förra veckan. Bara en vecka sedan var det, med en kille som dök upp ur ingenstans. Nästan i alla fall, ur ingenstans. Det var fint, konserten var mer magiskt otroligt bra än fin och fin var den. Kalla Stockholm var fint med fullmåne minus en dag var fint det med och jag kände mig så nervös i sällskap av honom. Mer rädd för att bli sårad (för att det lilla hjärtat knappt hunnit läka) mer rädd för att få känslor som inte blir besvarade. Och mer pessimistisk med det där, samtidigt som det inte går att sluta hoppas. Människa, ta dig samman! Min dotter sa någon gång att "tja det blir ju ändå inget" om någon flirt jag hade. Och det hade hon rätt i. Men en dag vill jag tro att det visst kan bli något. Och jag är så rädd för att den dagen kommer alldeles för snart och så rädd för att det ska inte gå, igen. Men fasiken, get rich or die trying. Jag gillar honom även fast vi är två bambisar på isen som kanske inte bär eller som kanske inte ens är is och har issues, en hel bunt båda två. Men men...det som blir, blir. Jag måste släppa taget om viljan och det där. Eller kanske av att tänka. Kanske bara känna, fast det kan jag inte. Ibland är jag bara känslor men vill så sluta med det. Eller vill jag?