Sign'o'the times

Är ju i fall ett att tja, jag som inte går ut så mycket har nu stött på inte mindre än tre upptagna män som stöter på mig på lika många månader. Och nu är det inte frågan om några typer som är helt living on the edge eller har flyttat ut...utan ansvarsfulla pappor i långa relationer som blir lite onyktra och vill hålla handen lite och som skulle gärna nåt mer men det går nog inte. Och nej, vet du vad, det går verkligen inte! Jag menar, jag vill inte vara en homebreakers ursäkt (skilj dig först så snackar, nä jag menar hånglar sen). Men jag ser inte heller vad det finns där fär mig? Har min eviga singelhet gett mig statuset som a) någon det är synd om b) som kanske ligger med nästan vem som helst för att hon nog blivit desperat c) because I'm a man and I can. Jag vet inte. Men i vilket fall så ska jag nog ta med mig en frågeformulär nästa gång innan jag flirtar med en - till synes - ensamstående pappa på fest.

 

Och så kommer saknaden.

Lagom just när det är dags att knyta säcken, summera 2011. Det hände i alla fall saker 2011! Mitt knä gick sönder och jag kunde inte gå på tre månader. Mitt hjärta gick sönder och jag lappar på den fast jag inte vill, jag vill bara en sak och det är att någon annans kärlek skulle komma och fylla på den med just det, kärlek. Men han vill inte! Han är inte min kärlekskirurg som vill ta på sig det. Och idag ringde jag nästan honom. Tänkte att han kanske tänkt på det där, jag skrev att jag gjorde ett graviditetstest (negativt) men att jag mådde konstigt. Borde han inte vara orolig? Eller köpte han bara att jag testade negativt, en gång? Har han haft ångest? Har han tänkt på mig? Jag tänkte på honom som tusan i morse, när jag vaknade. För första gången sen den första stora saknaden saknade jag honom och känslan av hans kropp. Hans bröstkorg, goda doft. Rynkor bakom öronen. Och hans ögon, jag tror nog inte jag någonsin varit med någon som har finare ögon. Han har verkligen det, otroligt själfulla fina ögon och det gör mig så ont att han inte vill titta på mig med dom. Det var därför jag nästan ringde. Bara för att se. Fast jag vet inte, om han skulle ha svarat. Men snarare eller senare händer det nog.

Och jag grät till frukost, som jag glömde äta. Sen skulle jag till Systemet inför morgondagen. Det var ingen kö där alls, jag som trodde det skulle vara en kilometerlång. Och jag märker att jag är på span. Där var det en snygg kille (med ring). På Konsum vandrade det en snygg kille, men han var så upptagen med sin mobil. Sen kom jag till kassan, han med. Tydligen. Och när jag fibblade med almanackor kom han och tog en almanacka han med och våra blickar möttes. Fina ögon. Han log, jag log och drog ett skämt och skulle han inte varit så himla bizzy skulle jag flörtat mer. Fast han köpte endast en oroväckande stor, fryst köttbit och så den där almanackan. Om jag skulle ha varit witty nog skulle man sagt att hej jag skriver mitt nummer i adressboken där bak så kan du ringa mig nästa år. Blink blink!