Jag tänkte (igen) på alla mina Facebookvänner som jag haft något med. Som jag hoppats på. Som jag varit första sexpartnern för (okej de är numera bara en enda då). Som jag gråtit i famnen på, som fått veta mina hemligheter och undersökt mina gömslen, som jag slickat i mig, som tackat ja och nej till mig, som lämnat mig för andra, som jag lämnat för att det var tid (inte så många. Kan det vara ett?!). Som jag bekänt min kärlek till, som jag skrivit noveller om, som jag stickat halsdukar till...som jag smsat med mitt i natten, som jag skrivit brev med...
Jag har enorma mängder kärlek och hopp inom mig och just nu funderar jag febrilt på vad jag ska ändra på för att kanske kanske någon gång kunna lyckas med något.
Jag borde i alla fall:
vara trevligare
mer social
mindre självcentrerad
mest på topp
mindre i dalen
coolare än så här
definitivt skaffa ett liv
som i
att ha ett meningsfullt jobb
och kanske en färdig examen
lite mer intellektuell approach
intressen
smak
finess
mindre rädd
mer levnadsglad
intressantare
fast kan man bli det eller är det nåt man föds till?
jag borde också helt säkert bli snyggare (i brist på att ever kunna bli yngre)
ha stil liksom
eller i alla fall några snyggare paltor
eller lösögonfransar och smink kanske
vara in the top of my shit liksom
snällare
omtänksammare
sa jag coolare?
Om jag vore allt det här skulle jag säkert levt lycklig i ALLA. Precis alla mina dagar happily ever after. Amen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment