Det blev väl inte direkt någon summer of love, men en del ensamma kvällsdipp i sjön i månsken. En del drömmar. En del planer. En fin resa blev det, och en till ännu finare.
På den andra fina resan träffade jag någon som rörde mig instant. Jag bara såg honom och vi såg varann och något hände, fast ändå inte så mycket. Hans leende i mörkret, en kall kväll. Och jag var som en glöd och undrade vem är du? Vi höll varandra i handen och kysstes. Sen gjorde vi det en gång till en annan dag och sen var det damm och en massa människor. Swirl. Försvann. Men en vecka senare var vi på samma ställe samtidigt och han skrev att men fan, var är du? Jag kommer och hämtar dig så tar vi och äter frukost. En kvart senare, i flipfloptofflor, glasögon som jag inte sett förr, brun, stark, skäggig, nyklippt, i svart hyrbil med automatväxel, tutut utanför min kompis hus. Svett, men gottluktande, leende. Det där leendet! Den där blicken med de där ögonen. Och jag satte mig i bilen och det kändes bara som att det var fred, att sitta där. Sitta där och samtala. Han hade ena benet uppe, jag hade ena benet uppe. Hans röst var mycket ljusare än jag mindes. Men fin. Hans existensiella sökande mer synligt än jag hade trott. Men fint det med. Och vi körde till hans favoritdiner i Berkeley. Meal Ticket. Satt mittemot varandra. Tittade på varandra i ögonen på varandra mycket och åt var sin omelett med potatis och sallad och drack två och en halv koppar kaffe var. Pratade om livet. Om musiken och magin. Om resor hit och dit. Han har varit överallt. Jag på vissa ställen. Vi pratade om att vara i nuet och det var där vi var. Jag sa att du har ett så bra leende och du tittade på mig och log och sa att du med. Och vi log och var inte ens generade, bara två världsvana inte så unga som lät stunden vara som den var. Och du visade mig en japansk rökelse för 500 dollar på parkeringsplatsen som du fått en vän och vi luktade på den tillsammans och när du skulle ställa tillbaka den i asken tapapde du den och hittade den igen, i två bitar på asfalten, halvt under bilen. Och jag tänkte att typiskt var, vilken läxa i alltings förgänglighet att tappa en dyr sak som ändå ska bara bli rök och aska. Allt detta hände innan det kom fram att det finns visst en flickvän. Och efter det, efter det kändes det ändå som att det var okej. Vi hittade varandra, vi såg varandra, vi tog den stunden som bjöds på och tog den båda två och på allvar på något sätt och nu flyger mejlen och en liten tanke fram och tillbaka ibland. Och varenda gång det kommer en från dig känns det som att någon gudomlig kraft strör glitter och ett leende på mig. Precis som den där första, andra och tredje gången. Och jag känner inte att jag förväntar mig något speciellt. Att det är, som det är. Men att jag blir nog inte förvånad om vi möts igen, någonstans, någon dag.
