Att fylla sitt liv med ett och ett annat.

Jag tänker att NU får det vara slut på tindrandet. Efter min senaste, asslitsamma relation tänkte att nu ska jag INTE nätdejta. Jag ska satsa på att vistas bland folk, träffa nya, göra roliga saker och allt det där. Men sen kom pandemin och där gick den planen i stöpet. Istället hängde jag på Happypancake, Tinder och OKC i ett år på ett ungefär. Samtidigt när det var ändå sköknt att finnas därute så tar det också så jäkla mycket tid och för såna som jag, som lätt går upp i känslolimningen, är det ju förödande också. För det sätter sig i hoppets högborg, i nattsömnen, i allt jag gör och tänker. Under det här året så har de intressanta varit: i våras en som visade sig vara pappa på min fd plastdotters nya klass. Så eh, nej. Little too much and too soon. Sen var det A, som hade ett rimmande namn, i somras. Vi var nog båda "upp i limningen"- typer och hamnade i evighetslånga chattar när han jobabde natt, bytte en massa musik med varandra (två asnajsa playlists är vad som blev kvar). Samtidigt så träffade jag irl hans asexuella vän (visste inte att de var vänner) och jag tror att det var kanske det som gjorde att det totalt bara dog liksom. Sen var det en annan A, vi sågs samma dag han hade reggat sitt Tinderkonto, nån vecka efter att han flyttat från radhuset och en relation som härstammade från 90-talet med två tonårsbarn. Han hade ju inte ens hängt taklampan än, liksom. Vi hade faktiskt den mesta episka dejten i mannaminne, även fast romantiken lyste med sin frånvaro. Vi åt gelato och satt i gräset utanför glasstsället, cyklade till stranden för kvällsdopp och picnic. Gick på krogen och drack öl och hängde i en korsning i en timme och pratade om allt och inget. Vi sågs en gång till, också en fin dejt med cykeltur till en annan sjö och sen satt vi på en bänk vid Skogskyrkogården till stjärnorna tändes och vi blev djupfrysta. Men den gången var det liksom mer uppenbart att han verkligen inte var redo för någonting alls. Sen träffade jag P som påminde mig om vilka jag spanade in som tonåring (brukar kalla dem för konstskolekillar, vilket ju definitivt stämmer in på honom) och jag kände hela paletten av känslor. Vi hade matchats natten mot söndagen och jag tänkte att ah, typiskt, han är en till som inte säger något. Men nästa morgon var vi båda uppe tidigt och han skrev att han gärna skulle dansa med mig i köket. Och vi chattade bort söndagsmorgonen och kom varandra nära. Han var i Sverige bara tillfälligt i ett par månader och jobbade långa dagar, så vi stämde träff för fredagen. Och vi sågs vid Hornstull och gick och drack ett par öl. Han gick fint och såg ut som en pojke, förutom då medelålders trötthet runt ögonen. Och vi pratade och jag kände mig levande och intressant och fick honom att skratta och efter att krogen stängt gick vi upp mot Hornsgatan och han kysste mig och vi hånglade på gatan i kanske en timme. Sen tog vi fyran till Fridhemsplan, så vi båda kunde ta tuben därifrån och hånglade på bussen också. Och vi fantasierade om tågresor i Centralasien och jag kände mig rätt så kär. Men men. Måndagen kom och han gjorde slut med mig, "något kändes inte helt rätt" och så kan det vara, förstås. Jag kände att han inte borde ha avgjort det efter en, ganska så lyckad gång. Men OM vi skulle ha startat något, vilket elände. Att bo i olika länder under en pandemi. Som om jag inte fått nog av att bo i olika länder ändå. Det som var lite roligt var att han bor i samma stad som mitt ex M (för längelänge sen), så jag har redan liksom varit i en avståndsrelation till samma ställe vid Rehn. Men P och jag följer varandra på Instagram och gillar nog varandra än. Och nu är det här J-eländet här än. Jag tänkte att jag inte ska stalka honom, bara låta hans Twitterflöde att vara. Men men, kolalde nyss och blev så ledsen. Av ingen annan anledning än av den, att ja, jag tycker att vi kunde ha tagit den här chansen. Nu. Oavsett dålig tajming, provat ett tag i alla fall, sett vad det kan bli. '

Total eclipse of the heart.

Ah jag misstänker att jag redan skrivit nåt med det som rubrik. Är väl mer eller mindre konstant, det där. Att det händer för en som är för snabb med sina känslor, som ger bort för mycket, som hoppas på massor och alltid slutar det på samma sätt. Men hoppet, den dör inte ändå. J "gjorde slut" i måndags. Om man nu kan göra slut när man inte är ihop. När hela relationen varit en vild galopp i fantasin, i känslorna, i tankarna. Jag har känt mig orimligt ledsen över det, redan innan, för såklart såg jag det att komma. Eller orimlig och orimlig. Vem bestämmer det? Jag med mina förväntningar som får Himalayas att blekna i jämförelse kanske får man vara lite orimlig, ändå. Det var bara det att han fick mig att känna mig så bra och fin. Uppskattad. Varm. Det var underbart att få sola i det, att sola under hans strålar. Jag har längtat efter det så, att träffa någon som ser mig och vill se mig. Någon som skulle låta mig att vara jag. Och jag vet att med honom var det så. Och förutom det, att jag tyckte om att sola under hans strålar så tyckte jag mycket om honom. Eller tycker, är väl i gränslandet av att bara glömma och gömma undan. Men hans värme och ja, utan att gå in på detaljer, allt, fick mig att känna så mycket. Men solklart kunde det ju inte bli, han är ju knappt separerad och jag som någon borde veta att det är en nogo-zone. Well, har i för sig ett flertalet ex som lyckats att gå vidare till något seriöst direkt efter mig, i vissa fall håller det än. Men de är nog mer ett undantag än regeln. Jag tänkte att jag kände igen det här på något sätt och kom idag på vad det var. Det finns en kille, A, som jag träffade på en fotokurs när jag var 16. Han gick första året på universitet och hade ingen aning om att jag var yngre (vilket var ju något jag hemlighhöll hårt). Jag föll för hans mjuka, ljusa sätt. Hans varma leende och allt. Jag önskade intensivt att vi skulle stöta på varandra nånstans, han hyrde övervåningen i ett hus ganska nära där jag bodde, liksom på väg hem från stan. Jag spanade, spejade. Och någon månad senare träffades vi i en bar. Minns inte längre vad stället hette, eller vem jag var där med. Jag såg äldre ut och kom in på många ställen, bland annat där. Och jag minns vad jag hade på mig- en svart blus med knappar och krage som hade en spetsdel överst. Och jag raggade upp honom. Vi gick hem till honom och jag minns fortfarande hur det luktade, hur han luktade. Gammalt, lite fuktigt hus. Kanske någon tvättmedel med parfym, fast inte så stark sådan. Det var mysigt, träpanel tror jag. Och jag minns att han tyckte mina ben var stickiga, jag hade väl rakat benen, men inte på ett tag, så det var liksom tredagarsstubbkänslan på dem. Och vi hade sex, eller älskade med varandra. Jag minns inget av det. Men vi älskade och jag var ju kär i honom redan och sen berättade han att han inte gjort det innan, jag var hans första. Efter det här så var jag redo för vad som helst, jag ville ha honom, men han trodde att jag var någon slags vamp och för cool för honom. Han blev ihop med en tjej som mitt ex också varit förtjust i. En kort tjej med superstora ögon och jättelångt hår och en grå duffel, om jag inte minns fel, som var väldigt tystlåten. Men någonstans där stickade jag en halsduk till honom, är ganska säker på det. Och skickade det med posten, för att skicka saker med posten fast man bodde i samma stad var något man gjorde på den tiden. Och han hade nog ingen telefon, tror jag, för han kom och hälsade på hos mig. Jag bodde ju hos mina föräldrar. Och mitt rum var stökig och av någon anledning så såg han min ansökan till ett konstläger (som jag kom in på, tror han sökte också) och där stod mitt födelseår. Och jag minns hans chockade min. Alltså, shit jag var nog bara 15 då, för det lägret var sommaren jag fyllt 16. Fattar ju nu att han inte ville träffa mig på grund av det, heller. Men känslan med honom påminde mig om den med J. Att det är någon som är så varm, mjuk, uppskattande, bra rakt igenom. Jag och A stötte på varandra nån gång i Helsingfors några år senare, på nån konsert. Och det var jättetrevligt. Vi är vänner med varandra på Facebook och han är gift sedan länge och jag tror att han är fortfarande lika trevlig och bra. Och många gånger har jag tänkt att varför kunde jag inte träffa någon sådan, genomtrevlig och bra. Få allt det jag önskade? Inte den här gången heller.

Kärlekskneget

Jag har deltagit i ett par samtal med MÄN om kärlekskneget, lite sprunget ur de massiva reaktionerna på årets säsong av Gift vid första ögonkastet. Ikväll var det ett samtal igen och vi snackade i smågrupper- bland annat om hur man uttrycker känslor i en relation. Och ja, hur gör man det? Jag tänker att jag är skitbra på att uttrycka mina känslor och till en viss del stämmer det. Men jag är nog inte alltid lika bra på att uttrycka när det känns ensamt och visset, när jag känner mig osäker och oälskad, osedd och olyssnad på. Och i min senaste relation, som var en lång, kommunikationsmässig haveri blev jag en som förklarade saker en miljon gånger. Känslor, beteenden, önskningar. Och han höll med, men inget hände ju någonsin. Och jag blev tidvis passiv-aggressiv i mitt sätt att vara, men tänker att det var mest för att jag inte vågade bli arg. Inte så att han var något hot mot mig, men för att vi helt enkelt inte kunde bråka. När han blev arg så blev han jättearg och inte kunde besinna sig överhuvudtaget. Och att bli sams igen verkade aldrig bli, att ett bråk alltid blev ett sår som inte kunde läka. Och inte heller är jag lika kunnig när det kommer till att inte vara förstådd och lyssnad på, inte till den grad att det blir någon förändring i den andres beteende heller. Men, jag hoppas att allt detta kommer att förändras, inte av sig självt, men genom medvetna strategier och genom att lägga tid att connecta känslomässigt och att prata om saker. Och så måste det banne mig att bli nästa gång. Jag kommer inte att nöja mig med mindre. Tanken att jag och J ska träffas imorgon. Jag ber till min ateistgud att det blir så. Och jag tror att han är lite rädd, jag med. Samtidigt finns det nog inget att vara rädd för, vi får väl ta det som det kommer. En second first date? Jag tror vi båda har galopperat ganska så vilt under de gångna veckorna när vi inte har setts och under den här sista tiden när vi inte heller hörts lika mycket. Galopperat vilt i våra tankar, känslor, innersta önskningar. Men jag tror ändå på mötet. Inte så att vi inte kan prata med varandra, men jag tror att jag behöver det där med öga mot öga, se på tilliten i ögat. För att känna på attraktionen, vara i det irrationella, vara i kroppen, vara i mötet. Och jag tror det blir fint. Jag vill inte bli bortrationaliserat i tankar. Och jag vet att vi har verkligen en möjlighet att utbyta djupa känslor och tankar med varandra, ser framemot mer av det. Mer av allt. Och jag skulle vilja messa honom nu och säga det, men känner samtidigt att äh, jag kanske kan vänta. Men min kropp och knopp saknar honom med oanad kraft.

Ocoolhetens högborg

Jag älskar på något sätt mina hormoner. Livet som kvinna är inte i alla fall så tråkigt under 40 år av ens liv, eller så. Den månatliga kåtheten, osäkerheten, tvivlet, hungern, hudproblemen, gråtigheten, grötigheten, bråkigheten kryddat med mer tvivel och ännu fler tvivelaktiga beslut. Jag menar, har läst massor om anknytningsteori, men ibland undrar jag om inte alla mina issues egentligen bara är PMS?

Through the Fire

Tinderägg

 Well, i helgen var det dags att träffa J. 

Vi hade kommit fram till att åka på en utflykt ihop (skulle jag inte gjort om vi inte pratat så mycket i telefon och att det resulterat i ett förtroende och intuitiv känsla av att det blir nog bra. oavsett). Han skulle komma och hämta mig, platsen var en där varken han eller jag varit tidigare. Så spännande! Lika spännande som min allra första nätdejt någonsin (då hade jag förväntningar i storleken av Grönland- men eftersom det handlade om 2002 hade knappt någon ens bild på sig själv då och killen som var så perfekt på pappret bjöd tyvärr på personkemi som nådde till någon slags köldrekord. Vi var verkligen inte varandras typ, alls. Vilket då kändes som en enorm slöseri på goda förutsättningar...men de finns ju alltid fler fiskar i havet).

Hur som helst, nu visste jag ju ändå en del av J och vi hade sett varandra i väldigt vardagliga omständigheter under vår Tinderfejstajm, så jag visste att han kunde ju inte vara lika opassande (sorry, not sorry- ful och ostilig) som den där dejten för 19 år sedan. Men om vi skulle gilla varandra irl kan man ju ändå inte veta liksom. Eller om det kanske skulle vara pinsamt ensidigt, eller hur det skulle gå. 

Men där stod han, strax efter tolv, i solen, utanför mig, vid sin svarta Saab. Och ringde mig och jag såg honom från fönstret och han såg snäll och snygg ut och mitt hjärta och kanske framförallt hjärna pustade ut. Och jag gick ner. Vi kramade snabbt och nervöst av varandra och jag försökte aktivt tänka på att inte prata för mycket (tur att jag hade varnat honom ändå...). Jag såg att hans hand skakade lite, men helt uppenbarligen hanterade vi nervositeten lite olika, men det var ju ändå bra att jag fick snacka av mig och han lyssnade (samt körde rätt! vilken bedrift).

Vår utflykt, upp på ett berg (med möjlighet till gratisloppishoarding på vägen dit, herregud) och alla timmar efter den var en helt underbar Tinderägg. Jag berättade att jag hade tänkt att lägga ned kontakten (för egentligen var det där att han fortfarande bodde med sitt ex så emot mina principer) flera gånger, men att min intuition ville inte det. Och det var bra det. Sjukt bra jobbat, intuitionen! Vad den nu baserar sig på, men jag har liksom inte connectat med någon på det här sättet innan och den känslan fanns där redan innan vi ens dealade med något av de tyngre ämnen som vi sen kom in på.

 Inte så att det saknats connection med folk som jag har träffat eller blivit ihop med (fast oftast har det nog faktiskt inte gjort det, inte på riktigt. Det har funnits saker som kanske mest kan klassas som wishful thinking och saker som jag låtit bli att berätta), men den här gången har jag ansträngt mig för att försöka vara så sann som möjligt och förväntat mig samma tillbaks. Och det funkade!

Känner mig fortfarande helt uppfylld av allt fint och trots att vi lovat varandra coolhet så...hoppas jag att coolheten kan tjäna snarare än sänka. Lusten att hänga på Tinder har i alla fall helt försvunnit och lusten av att nosa bakom en fin persons öra har tillkommit. Till hundra procent, eller mer.

Och hur mycket jag än vill ha det principiellt jättecoolt, så är det ändå helt emot min praktik. 

 

 Sedan kommunikationen med R började haverera ägnade mig åt lite self care. Vet inte ens om self care var uppfunnet när jag sist skrev i den här bloggen- men nu är det något jag ägnar mig åt regelbundet. Men jag gjorde följande: började svajpa lite mer generöst på Tinder, kollade igenom alla sex säsonger av Sex and The City medan jag gjorde knipövningar och läste en bok om kärlek för personer med otrygg ambivalent anknytning. 

Det var rätt intressant att se om hela SATC, har ju säkert sett i stort sett varenda avsnitt, men att se allt i ett sträck gav mer insikt i hur vissa (av de mer varaktiga) relationer utvecklas under tiden. Och det mest trösterika- lovande (och mindre lovande) snubbar kommer och går, men aldrig någonsin bryter någon av de fyra ihop fullständigt, så som man själv gör. Och det bästa- snart kommer det någon ny idiot som det är något fel på. De är religiösa, de vill snacka för dirty i sängen, de har komplex, de kommer innan de hinner stoppa in den, de är självgoda, de är för osäkra och så vidare. Och att invaggas i detta, i kombination med att svajpa mer generöst på Tinder fick mig att matcha med lite fler. 

Så. En av dessa "nya" matcher har nu utvecklats till något mer flirtigt och nu när jag ändå är insnöad på anknytningsteori försöker jag använda alla nya knep för att inte haka mig helt upp på honom. Men den här nya mannen, J, är intressant. Han var den första jag provade Tinders videochatt med. Och anledningen till det (istället av att bara träffas, som jag föredrar) var att han...eh...är inte separerad än. 

Vi tinderfejstajmade för ett par veckor sedan och nu, om två dagar flyttar hans sambo ut. En del av mig är realist och känner att "vafan håller jag på med, HAN HAR INTE ENS SEPARERAT ÄN". Varför skulle jag vilja träffa en som vill ha överlappning? Och en del av mig känner värme, nyfikenhet. Gillar hans fejs. Hans ord. Känner sig responsiv till hans flört. Till att han gillar mitt namn. Till att vi skickar rolig musik till varandra.  Till att vi overshearade en del saker häromkvällen som i sin tur väckte så mycket inom mig, som jag verkligen ska låta bli av oversheara här. Till att han säger att jag skulle gilla hans trädgård och växthus. Det skulle jag säkert. Och jag är förväntansfull och skräckslagen inför vår dejt. När det nu ska ske. Jag har bara sagt att jag vill att han blir singel och hinner landa lite först. (Vilket ju känns som ett riktigt understatement till ett minimumkrav).

När vi tinderfejstajmade var han "ute och joggade". Jag råkade vara i tvättstugan, det var sent på kvällen och mina ögon var trötta. Men jag screenshottade oss där och då, för jag tänkte att OM vi skulle bli ett vi (snacka om händelserna i förväg...) så har jag dokumenterat stunden när vi sågs för första gången. Jag är en sån sann romantiker.

I vilket fall- det här med starka känslor och viljan av att bonda järnet verkar ha med mitt anknytningsmönster att göra. Så jag försöker spä ut den här känslan. Tog kontakt med en snubbe som har återvänt till Sthlm efter ett par år och frågade om han ville ta en kaffe, så den dejten, min airbag, kommer def att ske innan jag träffar J. Och innan dess, innan dess ska jag göra ännu fler övningar ur boken Tryggare i Kärlek- en handbok för dig med otrygg ambivalent anknytning. 

 Den eviga singeln är tillbaka!

Många år av relation och nu två som singel vet man ju faktiskt aldrig hur det ska gå. Tinder har hänt sedan sist jag var singel, annars är väl allt som det brukar. Tajmingen är allt.

Dejtingåret inleddes med en, som bokade om och bokade om tills vi tog en kylig promenad genom stan med kommunikationssvårigheter deluxe. Jag kan inte dejta folk som pratar grov skånska, det bara går inte. Och någon som har svårt för snabbpratanade mumlare ska nog inte dejta mig.

Snart efter det träffade jag en kille, R, som råkade precis ha insjuknat i corona, så det dröjde ett tag innan vi kunde ses. Vi messade varje dag, om ditt och datt. Det var otvunget, nyfiket, trevligt, flirtigt och sen när det väl blev dags att ses var det inte ens särskilt pirrigt, bara lite. Han väntade på mig utanför Folkuniversitetet en sen kväll i februari och vi coronakramades med alla vinterkläder på och vi promenerade (med en kaffepaus tills fiket stängde) genom kvällen och nästan natten till Skanstull. Vi pratade, skojade och skrattade. Och när vi tagit var sin tunnelbana messade han mig "jag ville inte skiljas åt". Jag ville inte heller det. Men jag var glad att jag gjorde det, för det kändes härligt at ha något att se framemot, att ses igen liksom. Vi messade lite mer på tunnelbanan och på väg hem och när jag kommit hem ringde han och vi pratade tills det var så sent och vi båda helt färdiga. 

Visst låter det som början på en romans? Den blev dock väldigt kortvarig. Vi sågs efter två dagar igen och under tiden hade han hunnit freaka om att "vi har nog olika förväntningar". Well, förväntningar hade vi inte ens hunnit prata om. Mina förväntningar var väl mest nånstans mellan "Don't wanna meet your momma, just wanna make you comma" och att vara öppen för att se vad det skulle kunna bli. Snubben var ju helt nyskild, förstås. 

Hur som fast forward- efter en till dejt en tilltagande communication breakdown (men, med flirtiga inslag då och då) från hans sida (samt något stressigt/tidskrävande som hänt- antagligen relaterat till hans familj) spolade den förut så varma, roliga, omtänksamma R mig på sms. Jag hade messat honom att jag är ju samma M som han messade med en månad varje dag liksom, att han får gärna höra av sig när/om han pallar och vill. Svaret var i kyligaste slaget- jag hade blivit nedprioriterad (hans faktiska ord) och att han därför inte hört av sig och att i fortsättningen kommer han att orka höra av sig ännu mindre. Personligen skulle jag har föredragit något i stil med "det var fint, men jag pallar inte" varit bättre.  Men kanske är det så, herrens år 2021 i Stockholm blir man nedprioriterad tills man inte längre finns med på "To do list".

Sign'o'the times

Är ju i fall ett att tja, jag som inte går ut så mycket har nu stött på inte mindre än tre upptagna män som stöter på mig på lika många månader. Och nu är det inte frågan om några typer som är helt living on the edge eller har flyttat ut...utan ansvarsfulla pappor i långa relationer som blir lite onyktra och vill hålla handen lite och som skulle gärna nåt mer men det går nog inte. Och nej, vet du vad, det går verkligen inte! Jag menar, jag vill inte vara en homebreakers ursäkt (skilj dig först så snackar, nä jag menar hånglar sen). Men jag ser inte heller vad det finns där fär mig? Har min eviga singelhet gett mig statuset som a) någon det är synd om b) som kanske ligger med nästan vem som helst för att hon nog blivit desperat c) because I'm a man and I can. Jag vet inte. Men i vilket fall så ska jag nog ta med mig en frågeformulär nästa gång innan jag flirtar med en - till synes - ensamstående pappa på fest.

 

Broken promise land.

Det är så orättvist, varför är de upptagna, de livskrisande, de nyskilda, de förvirrade...varför är de min lott?

Jag har vetat länge att han gillar mig, han. Vi ses inte så ofta, men alltid på en gemensam väns fester. Men vad ska jag säga? Gift. Ganska framgångsrik. Evig sökare, seems to be. I en lång relation, två barn. I natt sa han fina saker och kysste mig i håret, ja han är lång, när vi sa adjö och kramade mig lite extra och rörde mig när vi dansade. Och jag gick från festen och han gick med mig, för innan dess hade han öppnat hjärtat lite på glänt. Han tyckte jag var så hel. Och vacker. Är jag? På vissa sätt är jag nog det. Hel. I alla fall om man tittar utifrån. Jag verkar inte bry mig om statusjakt eller pengar eller utseende eller något av det där som de flesta andra kvinnor är besatta av. För det som nästan dödat mig har gjort mig stark och klarsynt och det är helt, helgjutet. Jag har nog en del inre kvalitéer helt enkelt. Men samtidigt, jag är så lätt söndertrasad och osäker och bär ett tungt bagage av banala rädslor. Fast det kanske alla gör, mer eller mindre. Men jag ska låta rodnaden på kinderna vara kvar. Uppskatta det, att någon tycker så fint om mig. Och vältra i min singelidentitet, att vi kunde stå där vid Gullmarsplan och krama varandra och gå armarna om varandra en stund. Helt oskyldigt. Från min sida. Men med den skillanden att han åker hem till sig, till sin fru och sina barn till sin bostadsrätt och till vad vet jag som rör sig i hans huvud? Jag till min röriga hyresrätt, till mitt hem som jag inte delat med någon annan än dottern på nästan....14½ år. Och fast jag kanske vill det där, att vara med någon och vakna med den och gå igenom livskriser med den...så kan jag inte låta bli att njuta av mig och mitt också. Jag tänker att jag vill segla på de sju haven, jag vill blir Greenpeaceaktivist, jag vill vara fri, jag vill söka efter meningen i nån ashram och jag vill lära mig spanska och jag vill lifta till nordpolen eller kanske till sydpolen. Och till allt det där behöver jag ingen man. Och att i själva verket, en man kanske skulle vara i vägen för allt det där.

Anytime will do. Not anymore.

Halva sommaren gick jag och tänkte på vårens on och off skägg. Frustrerad, arg, hoppandes, sökandes, anklagandes (mest på mig själv). Och på den andra halvan av sommaren gick det liksom över och känslan av att vi skulle hitta på varandra till hösten, vara tajmade och redo att mötas äntligen gick över. Tills han hörde av sig en natt, när jag först hört av mig, av en anledning. En riktig en. Och sa att om vi inte skulle ta och ses. Och jag bara att ja det vill jag! Tills jag vaknade mitt i natten, den natten, och var arg. Jättearg. Han som inte hört av sig på hela sommaren, månader hade gått och nu skulel vi ses som om inget hade hänt? Jag var rasande, kokande och till slut somnade jag och nästa dag bestämde jag att visst kan vi ses. Kanske kul? Kanske bra att träffas liksom ändå. Och så gjorde vi det och detvar trevligt och han tände ljus i dammig ljusstake och lagade soppa och drog sig i mustachen och vi pratade och hade det trevligt. Jag hade, i alla fall. Och jag som hade tänkt att nu ska jag inte känna nåt sånt gjorde det ändå och det var väl fan att jag gjorde det. För han hade ju träffat nån annan kom det fram och det är väl precis det som alltid händer. Och några dagar krisade jag över det och kände att nu måste jag kasta de här drömmarna. Och de där också. Kände mig arg och besviken. På mig själv. Kände mig svag och utnyttjad och skämdes som en hund över att jag lät mig själv att hoppas. Och kände mig samtidigt som en Fenix ur askan för nu kan jag planera precis det jag vill och kanske finns det helt annat som jag är ämnad åt?

Och efter allt detta har vi kommunicerat mer än på månader. Inte riktigt så att han fattat min poäng eller jag helt och hållet hans. Men det känns bättre nu och jag vill inte längre. Jag har redan rört mig vidare i mina tankar och planer. Jag hade redan suckat sista sucken av det här och känt mig redo att röra mig hit och dit ensam eller själv eller hur man nu säger. Jag är full av planer och ensamheten känns inte så hård längre. Kanske inte för att G skrev ett meddelande från sitt Zenställe. Skickade en tanke och kanske ett tecken på att jag ska minnas hur det ska kännas när det känns.

Sommardröm.

Det blev väl inte direkt någon summer of love, men en del ensamma kvällsdipp i sjön i månsken. En del drömmar. En del planer. En fin resa blev det, och en till ännu finare.

På den andra fina resan träffade jag någon som rörde mig instant. Jag bara såg honom och vi såg varann och något hände, fast ändå inte så mycket. Hans leende i mörkret, en kall kväll. Och jag var som en glöd och undrade vem är du? Vi höll varandra i handen och kysstes. Sen gjorde vi det en gång till en annan dag och sen var det damm och en massa människor. Swirl. Försvann. Men en vecka senare var vi på samma ställe samtidigt och han skrev att men fan, var är du? Jag kommer och hämtar dig så tar vi och äter frukost. En kvart senare, i flipfloptofflor, glasögon som jag inte sett förr, brun, stark, skäggig, nyklippt, i svart hyrbil med automatväxel, tutut utanför min kompis hus. Svett, men gottluktande, leende. Det där leendet! Den där blicken med de där ögonen. Och jag satte mig i bilen och det kändes bara som att det var fred, att sitta där. Sitta där och samtala. Han hade ena benet uppe, jag hade ena benet uppe. Hans röst var mycket ljusare än jag mindes. Men fin. Hans existensiella sökande mer synligt än jag hade trott. Men fint det med. Och vi körde till hans favoritdiner i Berkeley. Meal Ticket. Satt mittemot varandra. Tittade på varandra i ögonen på varandra mycket och åt var sin omelett med potatis och sallad och drack två och en halv koppar kaffe var. Pratade om livet. Om musiken och magin. Om resor hit och dit. Han har varit överallt. Jag på vissa ställen. Vi pratade om att vara i nuet och det var där vi var. Jag sa att du har ett så bra leende och du tittade på mig och log och sa att du med. Och vi log och var inte ens generade, bara två världsvana inte så unga som lät stunden vara som den var. Och du visade mig en japansk rökelse för 500 dollar på parkeringsplatsen som du fått en vän och vi luktade på den tillsammans och när du skulle ställa tillbaka den i asken tapapde du den och hittade den igen, i två bitar på asfalten, halvt under bilen. Och jag tänkte att typiskt var, vilken läxa i alltings förgänglighet att tappa en dyr sak som ändå ska bara bli rök och aska. Allt detta hände innan det kom fram att det finns visst en flickvän. Och efter det, efter det kändes det ändå som att det var okej. Vi hittade varandra, vi såg varandra, vi tog den stunden som bjöds på och tog den båda två och på allvar på något sätt och nu flyger mejlen och en liten tanke fram och tillbaka ibland. Och varenda gång det kommer en från dig känns det som att någon gudomlig kraft strör glitter och ett leende på mig. Precis som den där första, andra och tredje gången. Och jag känner inte att jag förväntar mig något speciellt. Att det är, som det är. Men att jag blir nog inte förvånad om vi möts igen, någonstans, någon dag.

Såpa.

Ja, det doftar såpa och jag vill dröja mig kvar i vardagsrummet ett tag, äntligen lite mindre dammigt, lite mer beboeligt. Jag är helt enkelt inte så bra på att bo ensam, även fast jag övat hur länge som helst. Städar för sällan, kliar mig i skrevet vid matbordet, låter soppåsen börja lukta (ja det är ju kanske fem meter till sopnedkastet...) får beslutsångest fast det inte finns någon att kompromissa med, pratar för mig själv. Och ingen romans i sikte här inte. Gjorde en kort återvändo till nätdejtingsvärlden och den första match som bjöds på var mannen, skäggiga M som jag verkligen hoppades på i våras. Kände bara bottenlöshet, liksom, till vilken nytta hänger jag ut mig själv här? Med sötaste leendet, wittiesta texten, roligaste försäljningsargumenten...de enda jag lyckas håva in är ju ändå inte intresserade, egentligen. Och jag kan inte undvika att bli just det, intresserad. Och det blir så hudlöst det hela. Man ska inte vara needy, men jag känner bara att nu har jag fan varit ihop med mig själv så länge att jag både vill och behöver och vad fan är det för fel på det? Kontakten med skäggiga M har varit tillräckligt för att liksom...inte glömma bort helt. Och desto mer irriterad jag bli på mig själv och dumma dumma universum som gör på detta viset! Dessutom så frågade jag EN GÅNG TILL om vi inte skulle hänga och gjorde det på ett sött, uppfinningsrikt och inte så needy sätt och vad gör han, inte svarar. Alltså snubbar jag hittar är så jäkla bäst.

Lyssnat också på den ypperliga serien Dating i P1 och ja, förutom att jag försökt ragga upp seriens producent på nätet för nåt år sen (och sen ett år senare blev min kollega och visade sig vara inte riktigt nåt för mig ändå...) så har den varit ganska vettig. Jag har inget emot nätdejting, träffat så många trevliga roliga vänner genom det. Men jag känner bara att...den tiden får vara förbi nu. För mig är det så lätt att skriva och det gäller så många andra också. Men jag vill för fan ha köttsliga möten som baseras på nån sorts naturligt urval. Att man ser nåt hos nån och sen vill man bara veta mer. Men kanske trillar jag dit igen, när jag väl känner mig mogen för att orka igen, ge romansfronten ett försök.

Annars har det bara varit jobb och en hel del roligheter. Jag har äntligen lyckats att få till lite konstruktiv sommarhäng, cyklat massor, haft det som jag brukar ha det. Mellan hopp och förtvivlan. Och jag undrar om jag borde åka hem till S&A ikväll och tälta i deras trädgård? Det var lite grann planen, men samtidigt så kommer A hem imorgon och det betyder att jag har ett schema att anpassa mig till och palla liksom. Jag undrar också om jag borde göra ett stort hål på bankkontot och åka till Burning Man, bara så där? Det vore så himla kul, tror jag, men...jag är ju även moder och snart utan jobb. I betydelsen att det finns ställen att stoppa pengarna även fast jag inte bränner dom på att åka över Atlanten och in i öknen och festa med hippies i en vecka. 

Send me a postcard darling.

Jag sov hela förmiddagen idag, så skönt och så välbehövligt. När jag somnat om efter det obligatoriska morgonvaknandet drömde jag att jag fick ett vykort med posten, ja, från honom. Jag undrar om jag borde berätta det? Kanske någon gång. I vilket fall, texten var ett par rader som löpte längs den nedre kanten av kortet och den var så otydlig, riktiga kråkor, att jag knappt kunde läsa vad det stod. Men nära hans namn så såg jag att det var fastsytt några paljetter, gröna och genomskinliga. Handsydda av honom alltså. Och när jag vände på kortet så var den plötsligt helt otrolig på framsidan- fullt med paljettbroderier, detaljer i tyg som var som en bok med bokstäver i (men kunde inte läsa vad det stod, inte vad jag minns i alla fall). Kortet var skickat till fel adress, så den hade dröjt på vägen och varit lite varstans. Så vacker och utsökt, utflippad, men obegriplig och till fel adress... 

Hello mello.

Det är en rak nedförsbacke just nu. Av bara farten. Jag har jobbat så mycket att jag vet knappt vad jag heter. Jag har längtat så mycket att jag snart inte orkar med eller mer (och det är väl lika bra det). Sommaren är typ här och kanske lugnar livet ned sig en aning då, som tidigare? Jag hoppas. Jag hoppas att jag kan snart vara min egen best friend igen och inte längta och längta och längta...det är så himla jobbigt att inte vara till freds med det som är. Men jag tänkte på en sak, när jag läste Mats Jonssons "Mats Kamp" så skrev han om det där "eviga samtalet", den fasen i relationen när man pratar och pratar och börjar fylla i varandras meningar och vill se samma filmer, diskuterar precis allt och bondar samman. Skapar ett "vi" som både tycker samma och inte alla gånger, men att man vet allt det där. Lär känna varandra.

Tja, den här vårens melodi har väl varit den att jag de facto längtar så mycket efter det eviga samtalet att jag pratar för mig själv när jag inte kan sova. Det kan man verkligen kalla det eviga samtalet. Jag frågar- jag svarar, jag tycker, jag tycker även annat. Jag har argument, ja det har jag också. Jag börjar bli bra på det! Alla dessa singelår har nog gjort mig till en fullständig partner för mig själv. Jag tycker bara det är så synd, att det var så det blev. Skulle nog gärna haffat nån som stannade och hade ett evigt samtal med och krisår och bebisar som blir till små barn som blir till tonåringar. Skulle gärna torkat bort någon annans smulor från bordet, skulle gärna handlat huvudvärkstabletter för den som tycker jag är pest och pina men som ändå ville stanna. Jag känner att den här sistaminuten-längtan av att nu plötsligt få till allt som jag redan längtat efter i tjugo år...vilket skämt! What are the odds? Vårens vackraste par ögon med skägg har avvecklat sig medan jag försökt hålla honom kvar. Men till vilket pris? Att jag är ledsen över att det inte blev vi, för jag skulle kunnat bli riktigt duktigt förälskad. Och att jag varit på väg att bli det så mycket att jag nog nästan varit där. I alla fall tillräckligt för att gråta med jämna mellanrum över all the loves that never were. Jag är också ledsen att för allt det väcker när ytterligare en inte vill och när den där ytterligare är bättre än alla de andra tillsammans. Och jag dissikerar mina fel och brister, avregisterar mig från dejtingsajten för att slippa förnedringen av att träffa en till...och lovar heligt, dyrt, ännu heligare att nästa gång, om det blir en sån, nästa gång måste det bli någon som ränner efter mig. Också.

Nu tillbaka till Mellosoffan i mysbyxor och med ett par säckar tvätt som ska sorteras. Life is live!

Really?

En sak borde jag aldrig. aldrig aldrig göra. Som jag alltid, alltid alltid gör. Stalkar...fast inget hemskt men tittar igenom bilder på Fb eller flickr och gör slutsatser. Och oavsett vad det är för flirt så är slutsatsen den samma- den här människan är totally over my league. Oavsett hur hen är, så är det ju alltid någon som är för snygg, som faktiskt har ett liv (ja det har ju inte jag, som bekant), som har intressen, kunskaper, förmågor...

Jag antar att det här är det någon forskare hade kommit fram till, att Facebook gör människor ledsna. I normala fall inte mig inte, jag gillar du att se och höra vad folk gör och fast mina kompisar gör jättecoola saker på löpande band unnar jag det dem, men spanar jag på någon som jag gillar vandrar jag mycket snabbt jämförelsens väg. Och den är inte fruktbar, överhuvudtaget. Jag menar, de är ju människor allihopa! Och vad skiljer dem från mina vänner som jag inte är avundsjuk på som jag kan umgås med utan att avlida av komplex? Inte mycket. Förutom mina romantiska förhoppningar...och att fundera på det här får mig bara att tycka att jag det lutar mot naturligt urval. Man ska fan bli intresserad, få till det tillräckligt snabbt, innan det komplicerade sätter in. Innan man hinner fundera på leagues och sånt. 

Vårkänslor...

som manifesterar sig på lite olika sätt. Igår pratade jag med min chef på telefon, en chef som jag förvisso verkligen gillar (men han rä äldre än min mamma!) och så råkade jag säga "puss" till honom. Bestämde mig för att låtsas som ingenting...för pinsamt att börja ens go there liksom.

För det andra, träffade en annan kollega som jag också gillar, förvisso. Men han är otroligt gift och dessutom lite fyrkantig i sitt sätt, så det skulle ju ändå inte funka mellan oss (men trevlig är han). Jag sa att "vilken snygg kopp du har", vilket den var. Röd och genomskinlig. Men han hörde nog kropp, för högröd var ansiktsfärgen och han började dra i sin tröja. Och om sanningen ska fram, han har snygg kropp, tränar kampsport eller nåt sånt.

Hur som, det var vårkänslor så det räcker. Jag ska försöka hålla käften och bara hålla mina fingers crossed för jag är i desperat, desperat behov av romance.

Hurts like bullets.

Jag var precis tvungen att kasta en hel hög kondomer- expiring 05 2012. Ett sorgligt tecken på hur himla lite jag har legat på sistone, och ett tecken på att jag faktiskt haft en del oskyddat sex med dem som det nu blivit av. Jag som är helt emot det, tagit medvetna risker. Och att den senaste, som jag nog hoppades (och har så svårt att sluta hoppas på) en del på låg jag inte med överhuvudtaget. Och nu undrar varför INTE DET!? Jag ville jättemycket, och jag ville inte alls. Men jag vet att jag vill mer än bara lite. Och nu när det är som det är, är det väl lika bra. Jag tror att om vi legat med varandra skulle förändrat något, det var complicated liksom i luften. Och jag känner ju mitt brustna lilla hjärta för väl och på våren hoppas den så det spricker långt utanför, innanför. Den hoppas och vill så mycket att jag inte kan sova och att jag lätt gråter och tänker all the loves that never were.

Eller snarare förtvivlar jag mig över vad det är jag inte har och varför inte det. Par hand i hand känns otroligt avlägset. Villor med bilar på infarten och studsmattor på gräsmattan är som från en annan planet. Kanske min brors planet. Där man träffar någon, håller fast, skaffar barn, en bil, sen en lite dyrare en, en lägenhet, sen ett hus...livet rör sig i cirklar kring de älskade egna. Det är bröllops, dagis, skolfoton på hyllan. Det är mor och farföräldrar på besök, bröder, systrar, vänner som har det så. Och vad ska jag klaga för, mitt liv har kärlekar också. Jag har trots allt barn. Ett friskt, underbart fint flickebarn som alltid kommer att fylla mitt hjärta med mer kärlek än det känns möjligt att ha. Men...allt det där, om att det finns kanske plats för liksom fler. Det är nu ju det vore dags. Livmodern värker en gång i månaden och vill ha någon där, tror jag. Mina händer vill hålla om, min kropp vill älska. Jag vill ligga i sängen och kittla någon på morgonen, jag med. Jag vill vara rätt, fel, dum, snäll igen och att det får vara bra så, imperfektion. Men jag vet samtidigt att allt det där innebär risker. Risker för brustna hjärtan, risker för att tro på löften som rinner ut i sanden. Och jag vet nästan att jag verkligen inte klarar av det och därför kan jag inte, tro på det. För att jag kanske varit för naiv, trott för mycket på den godartade verkligheten. Gett för mycket, fått förmodligen för lite. Varit en för osannolik version av mig själv. Vet jag ens vem jag är? Tveksamt. Fast det är nog ganska utbrett det där, att inte riktigt veta. Men en sak i alla fall är bra med den här våren, det har väl gått fem månader sedan S och nu så tycker jag faktiskt att tja, det var han och inte jag. Jag tycker bara lite synd om honom och undrar vad fick mig falla så handlöst in love. Han tyckte jag var så otillräcklig och har det med mig att göra? So what att han tyckte det? Ytterligare en buckla på självförtroendet på "vad andra tycker om mig"- kontot dödar mig inte. Tänk på all MYCKET värre skit du har hört! (vill jag säga till mig själv). Och jag vill inte ens go there. Tänka på all skit jag har fått höra, och så gör jag det ändå. Allt jag fått höra: om hur ful jag är, hur dum, hur otroligt ointelligent, hur jävla mycket tonåring (när jag borde vara vuxen), hur jävla mycket käring (när jag borde varit ungdomligare). Hur korkad, oansvarig, slarvig...vilka fula kläder jag har, vilka dumma tankar, vilka fåniga drömmar, vilka dåliga språkkunskaper (ja, vanligt). Jag vill inte ens tänka på att M hotade mig till livet några gånger, bara för allt ovanstående. Jag vill inte ens tänka på att han slog mig vid två tillfällen och att jag inte fixade att anmäla det. Och jag tänker mycket trött på de tre unga män som försökte släpa mig till sin bil en mycket kall decembernatt när jag var 15 år gammal och våldta mig. Fast jag blev inte dödad av M. Jag blev inte våldtagen av de tre, för jag kan faktiskt försvara mig själv, kosta vad det kosta vill.

Jag vill tänka på att trots allt detta. Trots alla tack men nej tack, trots all verklig, djup skit så lever jag. Jag kan skratta, älska, bli förälskad, drömma, inte ge upp, överleva, sjunga, arbeta, göra gott (ibland). Att jag har hopp och fantasi och armar och ben och huvud och vilja- fast det är så många som försökt att ta ner mig! Det är något jag borde tänka på, svajiga löredagskvällar som denna.

And I said baby, baby, baby ooo-oh.

Alltså jag är fan helt störd. Den bästa lösningen är nog att helt enkelt åka bort någonstans där det är vinter när det är vår här. Jag står inte ut! Det är inte pollen men det är så jobbig, våldsam längtan att jag verkligen går under lite i taget. Och alla våren som går, nej ush alltså. Finns det någon stor sten som jag skulle kunna gömma mig under i en månad eller två?

He's not that into you pt3

Ja asså...

Jag har gjort något slags personligt rekord i att INTE höra av mig. Heja heja heja mig! Nästa steg är att ta bort honom som vän på fejan för han kommer ju inte höra av sig ändå någonsin mer och varför skulle han? In no time at all kommer han dejta hundra tusen snygga trevliga intressanta och vad har jag? Inget har jag. Och vill jag se hans (ifs fina) ansikte där i något hörn? Vill jag bli påmind av honom och genom honom av alla andra som passerat som det inte blivit nåt med fast jag önskat så att det kunde hända någon gång kanske? Kommer jag inte bara hoppas på att det vore något ändå? Kommer jag inte att önska att det kanske kanske skulle ändra sig? Att han skulle höra av sig och jag skulle bli orimligt glad? Att han skulle dejta hundra tusen och sen skulle det bara vara jag kvar? Och vi skulle happily ever after...? HErregud jag lever i en fantasivärld.

Alltså jag måste vara bra desperat när jag författar dessa rader. Fy fan. Fast mest desperat är jag för en sak, jag skulle verkligen vilja ha barn igen. Att hålla i en liten en, en gång till. Ta sig tid att njuta av den tiden. Nosa på en bebiskind och sova med en svettig ettåring.

Förutom att vara komplett orealistisk så är jag för närvarande också världsrekordsinnehavaren i sömnlöshet. Och vår-oro som får hela kroppen på spänn och gör allting skört. Särskilt mig, inside and out.