Tinderägg

 Well, i helgen var det dags att träffa J. 

Vi hade kommit fram till att åka på en utflykt ihop (skulle jag inte gjort om vi inte pratat så mycket i telefon och att det resulterat i ett förtroende och intuitiv känsla av att det blir nog bra. oavsett). Han skulle komma och hämta mig, platsen var en där varken han eller jag varit tidigare. Så spännande! Lika spännande som min allra första nätdejt någonsin (då hade jag förväntningar i storleken av Grönland- men eftersom det handlade om 2002 hade knappt någon ens bild på sig själv då och killen som var så perfekt på pappret bjöd tyvärr på personkemi som nådde till någon slags köldrekord. Vi var verkligen inte varandras typ, alls. Vilket då kändes som en enorm slöseri på goda förutsättningar...men de finns ju alltid fler fiskar i havet).

Hur som helst, nu visste jag ju ändå en del av J och vi hade sett varandra i väldigt vardagliga omständigheter under vår Tinderfejstajm, så jag visste att han kunde ju inte vara lika opassande (sorry, not sorry- ful och ostilig) som den där dejten för 19 år sedan. Men om vi skulle gilla varandra irl kan man ju ändå inte veta liksom. Eller om det kanske skulle vara pinsamt ensidigt, eller hur det skulle gå. 

Men där stod han, strax efter tolv, i solen, utanför mig, vid sin svarta Saab. Och ringde mig och jag såg honom från fönstret och han såg snäll och snygg ut och mitt hjärta och kanske framförallt hjärna pustade ut. Och jag gick ner. Vi kramade snabbt och nervöst av varandra och jag försökte aktivt tänka på att inte prata för mycket (tur att jag hade varnat honom ändå...). Jag såg att hans hand skakade lite, men helt uppenbarligen hanterade vi nervositeten lite olika, men det var ju ändå bra att jag fick snacka av mig och han lyssnade (samt körde rätt! vilken bedrift).

Vår utflykt, upp på ett berg (med möjlighet till gratisloppishoarding på vägen dit, herregud) och alla timmar efter den var en helt underbar Tinderägg. Jag berättade att jag hade tänkt att lägga ned kontakten (för egentligen var det där att han fortfarande bodde med sitt ex så emot mina principer) flera gånger, men att min intuition ville inte det. Och det var bra det. Sjukt bra jobbat, intuitionen! Vad den nu baserar sig på, men jag har liksom inte connectat med någon på det här sättet innan och den känslan fanns där redan innan vi ens dealade med något av de tyngre ämnen som vi sen kom in på.

 Inte så att det saknats connection med folk som jag har träffat eller blivit ihop med (fast oftast har det nog faktiskt inte gjort det, inte på riktigt. Det har funnits saker som kanske mest kan klassas som wishful thinking och saker som jag låtit bli att berätta), men den här gången har jag ansträngt mig för att försöka vara så sann som möjligt och förväntat mig samma tillbaks. Och det funkade!

Känner mig fortfarande helt uppfylld av allt fint och trots att vi lovat varandra coolhet så...hoppas jag att coolheten kan tjäna snarare än sänka. Lusten att hänga på Tinder har i alla fall helt försvunnit och lusten av att nosa bakom en fin persons öra har tillkommit. Till hundra procent, eller mer.

Och hur mycket jag än vill ha det principiellt jättecoolt, så är det ändå helt emot min praktik.