Kärlekskneget

Jag har deltagit i ett par samtal med MÄN om kärlekskneget, lite sprunget ur de massiva reaktionerna på årets säsong av Gift vid första ögonkastet. Ikväll var det ett samtal igen och vi snackade i smågrupper- bland annat om hur man uttrycker känslor i en relation. Och ja, hur gör man det? Jag tänker att jag är skitbra på att uttrycka mina känslor och till en viss del stämmer det. Men jag är nog inte alltid lika bra på att uttrycka när det känns ensamt och visset, när jag känner mig osäker och oälskad, osedd och olyssnad på. Och i min senaste relation, som var en lång, kommunikationsmässig haveri blev jag en som förklarade saker en miljon gånger. Känslor, beteenden, önskningar. Och han höll med, men inget hände ju någonsin. Och jag blev tidvis passiv-aggressiv i mitt sätt att vara, men tänker att det var mest för att jag inte vågade bli arg. Inte så att han var något hot mot mig, men för att vi helt enkelt inte kunde bråka. När han blev arg så blev han jättearg och inte kunde besinna sig överhuvudtaget. Och att bli sams igen verkade aldrig bli, att ett bråk alltid blev ett sår som inte kunde läka. Och inte heller är jag lika kunnig när det kommer till att inte vara förstådd och lyssnad på, inte till den grad att det blir någon förändring i den andres beteende heller. Men, jag hoppas att allt detta kommer att förändras, inte av sig självt, men genom medvetna strategier och genom att lägga tid att connecta känslomässigt och att prata om saker. Och så måste det banne mig att bli nästa gång. Jag kommer inte att nöja mig med mindre. Tanken att jag och J ska träffas imorgon. Jag ber till min ateistgud att det blir så. Och jag tror att han är lite rädd, jag med. Samtidigt finns det nog inget att vara rädd för, vi får väl ta det som det kommer. En second first date? Jag tror vi båda har galopperat ganska så vilt under de gångna veckorna när vi inte har setts och under den här sista tiden när vi inte heller hörts lika mycket. Galopperat vilt i våra tankar, känslor, innersta önskningar. Men jag tror ändå på mötet. Inte så att vi inte kan prata med varandra, men jag tror att jag behöver det där med öga mot öga, se på tilliten i ögat. För att känna på attraktionen, vara i det irrationella, vara i kroppen, vara i mötet. Och jag tror det blir fint. Jag vill inte bli bortrationaliserat i tankar. Och jag vet att vi har verkligen en möjlighet att utbyta djupa känslor och tankar med varandra, ser framemot mer av det. Mer av allt. Och jag skulle vilja messa honom nu och säga det, men känner samtidigt att äh, jag kanske kan vänta. Men min kropp och knopp saknar honom med oanad kraft.