Den eviga singeln är tillbaka!

Många år av relation och nu två som singel vet man ju faktiskt aldrig hur det ska gå. Tinder har hänt sedan sist jag var singel, annars är väl allt som det brukar. Tajmingen är allt.

Dejtingåret inleddes med en, som bokade om och bokade om tills vi tog en kylig promenad genom stan med kommunikationssvårigheter deluxe. Jag kan inte dejta folk som pratar grov skånska, det bara går inte. Och någon som har svårt för snabbpratanade mumlare ska nog inte dejta mig.

Snart efter det träffade jag en kille, R, som råkade precis ha insjuknat i corona, så det dröjde ett tag innan vi kunde ses. Vi messade varje dag, om ditt och datt. Det var otvunget, nyfiket, trevligt, flirtigt och sen när det väl blev dags att ses var det inte ens särskilt pirrigt, bara lite. Han väntade på mig utanför Folkuniversitetet en sen kväll i februari och vi coronakramades med alla vinterkläder på och vi promenerade (med en kaffepaus tills fiket stängde) genom kvällen och nästan natten till Skanstull. Vi pratade, skojade och skrattade. Och när vi tagit var sin tunnelbana messade han mig "jag ville inte skiljas åt". Jag ville inte heller det. Men jag var glad att jag gjorde det, för det kändes härligt at ha något att se framemot, att ses igen liksom. Vi messade lite mer på tunnelbanan och på väg hem och när jag kommit hem ringde han och vi pratade tills det var så sent och vi båda helt färdiga. 

Visst låter det som början på en romans? Den blev dock väldigt kortvarig. Vi sågs efter två dagar igen och under tiden hade han hunnit freaka om att "vi har nog olika förväntningar". Well, förväntningar hade vi inte ens hunnit prata om. Mina förväntningar var väl mest nånstans mellan "Don't wanna meet your momma, just wanna make you comma" och att vara öppen för att se vad det skulle kunna bli. Snubben var ju helt nyskild, förstås. 

Hur som fast forward- efter en till dejt en tilltagande communication breakdown (men, med flirtiga inslag då och då) från hans sida (samt något stressigt/tidskrävande som hänt- antagligen relaterat till hans familj) spolade den förut så varma, roliga, omtänksamma R mig på sms. Jag hade messat honom att jag är ju samma M som han messade med en månad varje dag liksom, att han får gärna höra av sig när/om han pallar och vill. Svaret var i kyligaste slaget- jag hade blivit nedprioriterad (hans faktiska ord) och att han därför inte hört av sig och att i fortsättningen kommer han att orka höra av sig ännu mindre. Personligen skulle jag har föredragit något i stil med "det var fint, men jag pallar inte" varit bättre.  Men kanske är det så, herrens år 2021 i Stockholm blir man nedprioriterad tills man inte längre finns med på "To do list".