Att fylla sitt liv med ett och ett annat.

Jag tänker att NU får det vara slut på tindrandet. Efter min senaste, asslitsamma relation tänkte att nu ska jag INTE nätdejta. Jag ska satsa på att vistas bland folk, träffa nya, göra roliga saker och allt det där. Men sen kom pandemin och där gick den planen i stöpet. Istället hängde jag på Happypancake, Tinder och OKC i ett år på ett ungefär. Samtidigt när det var ändå sköknt att finnas därute så tar det också så jäkla mycket tid och för såna som jag, som lätt går upp i känslolimningen, är det ju förödande också. För det sätter sig i hoppets högborg, i nattsömnen, i allt jag gör och tänker. Under det här året så har de intressanta varit: i våras en som visade sig vara pappa på min fd plastdotters nya klass. Så eh, nej. Little too much and too soon. Sen var det A, som hade ett rimmande namn, i somras. Vi var nog båda "upp i limningen"- typer och hamnade i evighetslånga chattar när han jobabde natt, bytte en massa musik med varandra (två asnajsa playlists är vad som blev kvar). Samtidigt så träffade jag irl hans asexuella vän (visste inte att de var vänner) och jag tror att det var kanske det som gjorde att det totalt bara dog liksom. Sen var det en annan A, vi sågs samma dag han hade reggat sitt Tinderkonto, nån vecka efter att han flyttat från radhuset och en relation som härstammade från 90-talet med två tonårsbarn. Han hade ju inte ens hängt taklampan än, liksom. Vi hade faktiskt den mesta episka dejten i mannaminne, även fast romantiken lyste med sin frånvaro. Vi åt gelato och satt i gräset utanför glasstsället, cyklade till stranden för kvällsdopp och picnic. Gick på krogen och drack öl och hängde i en korsning i en timme och pratade om allt och inget. Vi sågs en gång till, också en fin dejt med cykeltur till en annan sjö och sen satt vi på en bänk vid Skogskyrkogården till stjärnorna tändes och vi blev djupfrysta. Men den gången var det liksom mer uppenbart att han verkligen inte var redo för någonting alls. Sen träffade jag P som påminde mig om vilka jag spanade in som tonåring (brukar kalla dem för konstskolekillar, vilket ju definitivt stämmer in på honom) och jag kände hela paletten av känslor. Vi hade matchats natten mot söndagen och jag tänkte att ah, typiskt, han är en till som inte säger något. Men nästa morgon var vi båda uppe tidigt och han skrev att han gärna skulle dansa med mig i köket. Och vi chattade bort söndagsmorgonen och kom varandra nära. Han var i Sverige bara tillfälligt i ett par månader och jobbade långa dagar, så vi stämde träff för fredagen. Och vi sågs vid Hornstull och gick och drack ett par öl. Han gick fint och såg ut som en pojke, förutom då medelålders trötthet runt ögonen. Och vi pratade och jag kände mig levande och intressant och fick honom att skratta och efter att krogen stängt gick vi upp mot Hornsgatan och han kysste mig och vi hånglade på gatan i kanske en timme. Sen tog vi fyran till Fridhemsplan, så vi båda kunde ta tuben därifrån och hånglade på bussen också. Och vi fantasierade om tågresor i Centralasien och jag kände mig rätt så kär. Men men. Måndagen kom och han gjorde slut med mig, "något kändes inte helt rätt" och så kan det vara, förstås. Jag kände att han inte borde ha avgjort det efter en, ganska så lyckad gång. Men OM vi skulle ha startat något, vilket elände. Att bo i olika länder under en pandemi. Som om jag inte fått nog av att bo i olika länder ändå. Det som var lite roligt var att han bor i samma stad som mitt ex M (för längelänge sen), så jag har redan liksom varit i en avståndsrelation till samma ställe vid Rehn. Men P och jag följer varandra på Instagram och gillar nog varandra än. Och nu är det här J-eländet här än. Jag tänkte att jag inte ska stalka honom, bara låta hans Twitterflöde att vara. Men men, kolalde nyss och blev så ledsen. Av ingen annan anledning än av den, att ja, jag tycker att vi kunde ha tagit den här chansen. Nu. Oavsett dålig tajming, provat ett tag i alla fall, sett vad det kan bli. '