Jaha.

Jag fick min mens, ingen oväntad tillskott till familjen. Tråkigt. Och sorgligt. För det är nog så jag skulle föredra att ha det- att det bara hände. Inte planera. Men det kanske är det jag ska göra? Jag har jobbat en massa den här veckan, tänkt på gravida tankar (även fast kroppen inte riktigt var med, ändå). Drömt mer eller mindre rosa dagdrömmar. Drömt och drömt...och i dag, när jag vaknade efter min nattarbetares dagsömn började jag gråta. Jag har varit så duktig på att vara arg, besviken. Känt att dina kvalitéer minsann inte var fina nog för mig. Och de var de inte- den som handlar om ärlighet och allt det där. Men jag ville ha dig ändå och det var det jag grät över! Det är det jag gråter över för visst rullar tårarna än. Vad fort det gick! Jag kan göra många saker snabbt men det här med hjärtan smärtan. Det går inte så fort, tyvärr inte alls. Jag som öppnade mitt fina, något slitna hjärta och nu måste jag hamra igen den igen och släppa ut honom, slita ut det fina och känna mig ännu mer sliten. Känna den där dubbelvikta känslan av allt. Som om det vore skam.