Gråt mig en å.

Den romantiska resan slutade med ett slut, ett plumpt slut som jag inte begrep mig på. Dagarna av älskog och kyssar och ändlösa vandringar med armarna slingranes och kyssar i grottor stärnder gator byttes till att han visst inte kunde glömma sitt ex som han visst hade haft lite mer kontakt med än han berättat.

Han gillade mig så mycket, gör det fortfarande, men inte tillräckligt för att glömma henne. Han älskade det hos mig, det där också. Han sa jag var den vackraste kvinnan han varit med och jag sa att jasså, det säger du väl till alla och han sa att nej det gör jag inte och även om man skulle säga det till många så någon gång måste det ju vara sant?

Och så var det slut med orden "not enough". Minuterna innan vi skulle till var sin gate och vinka adjö, eller kyssa adjö som jag hade tänkt och lova att tänka och känna och sen skulle vi prata och i mina tankar hade jag bokat ett flyg redan snart. I mina tankar gick jag barfota på golven i huset han själv byggt och vände på lp-skivan och kokade mer te och läste intressanta böcker och ute var det snö och Amerika.

Jag grät en flod på planet. Jag grät en sjö när jag skulle vänta på nästa. Jag snörvlade mig genom flyget till Arlanda och försökte hålla tillbaka tårarna på pendeln hem. Och så har vi skrivit mejl. Han är "so sorry". Han borde ha berättat! Men han kunde inte...han ville inte förstöra...han ville ha kakan han ville äta den. Han kunde inte glömma henne han ville vara med mig ändå. För mig, kanske det här förstörde mer än att han skulle bara sagt sanningen direkt. Att han berättat som det var- inte tänkt och hoppats på att jag kanske var mellanradernaläsare. Eller tankeläsare. Eller önskat på att jag också var bara en weekend lover. Att jag skulle vara ett tåg och vinka av honom på flygplatsen och säga att det var trevligt hörru, puss och kärlek och du är underbar, nu sätter jag dig fri!

Och det gör ont. Och än finner jag mig på stridsstigen. Jag är fortfarande kär, jag har fortfarande känslor. Mitt hjärta blöder ymnigt än. Måste byta bandage ofta. Och jag är än sugen på revansch. Alla andra skulle nog fatta att lönlöst är precis vad det är. Men inte jag! Igår författade jag ett brev utan like. Jag hällde i halva mitt och jag formulerade allt i vackert omslag, vackert omslag och grym sanning. Fast kärleksfull sådan. Snidade mina känslor till snirklar som tränger genom det mesta. För vi skypade häromnatten och det var känslosamt. Han grät. Han sa att han älskade mig (det var nytt). Jag sa att jag älskade honom också för det gör jag väl. I alla fall är jag kär. Och älska, det gör jag mest hela tiden. Han sa att han saknade mig och att jag var så vacker. Så underbar. Han kallade mig sweetie. Men vad hjälper sötma? Vad hjälper det om jag ändå inte är den han vill ha? Och jag sa jag saknade honom också. Han sa han ville krama mig, jag sa jag ville det också men i själva verket är jag längre bort än månen från att bara kramas. Mina kramar skulle urarta på nolltid. Han var så perfekt för mig, att kramas på. Hans 47-åriga kropp så oprenetiös så njutningsfull så vacker. Vi kände inga hämningar, äntligen kändes det så. Inget kunde hindra mig och jag skulle vilja ha så mycket mer av det, nu, imorgon kanske alltid. Och samtidigt, samtidigt har jag min tvekan över när vet man att något är rätt? Han skulle kunna vara det. Även fast hans tidiga morgonhumör är helvetisk. Även fast han inte är världsvan för fem öre. Men han var så fin att vara med. Vi var så fina tillsammans. Så lagom i kroppen är han. Så känslig i själen. Så gråtmild. Med så vackert hår så vackra ögon. Och dessa rynkor bakom öronen som han inte vill veta av men som för mig var fina linjer jag ville kyssa.

Jag saknar hans ljud när vi kysstes. Hans förmåga att njuta. Jag saknar älskandet jag saknar den intensiva närheten. Jag vill ha mer av det än och chansen finns liksom inte, förmodligen inte. Eller han säger så och sen säger han det andra, det där andra med att älska och sakna och att tårar fyller hans ögon och förlåt vad dum jag var!

Och kanske är han solid i det han känner, det där som inte känns tillräckligt med mig. Och jag måste acceptera det jag måste rida mot solnedgången som Lucky Luke och vara i min ensamhet. Och jag vill aldrig mer träffa någon igen, inte när det slutar så här som det gör alltid i mina tårar i det att jag var den som inte ville has. Att jag var så fin så fin men ändå var det något som inte riktigt...

Och jag undrar, jag undrar vad det är? Som inte riktigt är riktigt med mig?