Ensamheten.

Såg på en film igår, i serien Dox på SVT. Om den finske mannen och sauna. Det var en orgie i hjärtsmärta som bara kan komma ur den finske mannen när man är naken, med en tyst lyssnare i en annan finsk man bredvid sig på laven. Här kan du hitta den. Det var en fin film och jag känner mig ganska skakig inför operation imorgon. Har ju aldrig varit med på maken, verkligen inte. Försöker intala mig att det kommer att gå bra och är innerligt tacksam och glad över att en vän följer med dit med mig och sen hem med sjuktransport. Jag får ju inte vara själv efter narkosen. Och gissa om jag grät, när en man i gårdagens film, som förlorat sitt barn, sa att det värsta som finns är ju att vara ensam. Ja ja ja, det är det! Människor behöver varandra. De med djupa ensamhetskänslor, även fast de är sociala och framgångsrika är ju de som tar sitt liv. Vi andra ensamma trevar efter sällskap, söker efter mening i samvaron med andra. Så gud vad jag håller med! Kan ju inte vara meningen att vara ensam dag efter dag, vecka efter vecka. Till och med år efter år. Så skönt i alla fall att jag hade någon att fråga följa med mig dit. Idag ska jag städa här hemma, handla så jag har mat sen. Lär ju inte må så mycket bättre på direkten...men kan inte låta bli att tänka på vad som kan gå fel! Jag hoppas inget, för jag är verkligen beredd att bli bättre. Bättre med knät, bättre som människa. Mindre ensam, mer framgångsrik. Mer givmild. Mer tillåtande. Mindre sträng. Mer nyfiken. Mer lyssnande!