Tears dry on their own.

Puh. Dygnsrytmen är ett minne blott. Jag jobbar konstiga tider, försöker stiga upp normala. Det går inte så bra.

Jag tänker på honom hela tiden. Försöker låta bli. Fast det går inte så bra det heller.

Jag har läst mejlet jag skickade till honom för 2½ dagar sen några gånger nu. Många. Jag tycker fortfarande att det är ett litterärt halvmästerverk med värkande känslor men eftersom han inte svarar får jag lust att fråga efter en second opinion så jag skulle veta. Om den kanske var för mycket, om jag framstår som galen. Och jag drömde om att han var på väg till den andra kvinnan. Kan hända. Att han är där nu. Att det var sant. Mina drömmar har ju ofta en viss verklighetsförankring. Och han är nära mig i mina tankar mina känslor kan hända jag vet vad han gör. Och det är inget jag kan göra något åt. Men jag hoppas i alla fall att hon vet att jag finns. Att han nu satsar på att vara ärligare åt flera håll när han väl börjat. Och jag undrar vad tusan som får mig att vara intresserad av någon som inte kan tänka sig mig helt och hållet? Hur kunde jag inte fatta att någon vems favoritlåt är Purple Rain inte skulle göra mig illa? Never wanted to be your weekend lover, only wanted to be some kind of friend? Hallå?

Och jag undrar vad han gör. Eller den andra kvinnan kanske jag vill inte veta så mycket av men ush, ändå kan jag inte låta bli att tänka på att han blev säkert bättre älskare med mig. Och att det kommer han att använda med andra, inte med mig. Det är att känna på ett tomrum att inte veta det. Att inte veta vad han gör. Vad DU gör. Att veta att jaha nu är det så här det är. Vi är ur varandras liv, eller? Inte längre delaktiga i vardagens vedermödor. Vem ska jag berätta för att jag fick en hemsk blåsa i vänstra hälen idag och sen sprack den när jag skulle skynda mig till den sista bussen hem från pendeltåget och att det gör nu ont och jag undrar vilka skor jag ska ha imorgon när jag ska på Sofias vernissage och efter det Henriks gig? Som om ahg inte redan var halt och lytt så det räckte. Tänk att det finns folk som delar saker som det där med varandra. Lappar motgångar med en puss här och där och klappar varandra på kinden. Och jag saknar också någons kind att smeka baksidan av mitt pekfinger på. Din kind. Fast den känns långt borta och det är den också. Något så väldigt. Och jag skulle vilja veta hur det går med ditt tak om det nu är den du sysslar med. Jag skulle vilja sitta i ett hörn på poesiaftonen du går på och se hur du är. Och puh vad vi inte känner varandra alls. Särskilt inte just nu. Undrar om du ens läst mitt mejl? Tänk om du bara struntade i den och kände att det räckte? Tänker du på att svara tänker du på mig? saknar du mig alls? Jag saknar. Jag saknar det där varma känsliga och fattar att dina intressen ligger någon annanstans fast ändå fattar jag inte. Ändå hoppas jag och drömmer av gammal vana.

Och jag brände cd:s med bilder till dig och skickade dom. En med bara bilder på dig. Den andra med andra bilder. Bland bilder på dig finns det ett kort på oss som jag tog. Du kände dig lite väl "self concious" att ta såna kort och det var ju det enda jag ville ha. Men det finns en sån den skickade jag med. Och det sista kortet på oss med din hand på mitt lår på flygplatsen kanske en kvart innan du sa att du inte tyckte att jag var tillräckligt tillräcklig för dig att utveckla känslor med. Det kortet är med den med. Jag målade ett färggrannt kuvert till dig med stora bokstäver i grönt och USA i lila. På baksidan målade jag hastigt ett tåg. Den blev jäkligt ful men den ska symbolisera mig och så målade jag ganska många vagnar också och de är mina laster. Innehållet i den här bagladyns påsar rullar som vagnar efter mitt lok. Ganska smidigt sätt att transportera skelett och annat som hänger med vare sig jag ville eller inte.

Klockan är nästan tre, jag måste gå och lägga mig. På min ledsna playlista är Purple Rain på. Varför har jag den? Måste jag gnida in ännu mer salt?

Med cd-skivorna med bilderna på skrev jag ett vykort med Muminmamma som sågar ved på. Jag är lite lik henne, förutom att hon är ju helt sjukt tålmodig och jämn. Det är inte jag. Mitt temperament hastar sig hit och dit. Men jag skrev i alla fall en massa på baksidan. Sånt stort behov har jag av att säga saker till dig! Till och med baksidan av ett vykort fylls av allt möjligt. Jag har så mycket att säga! Och en del av det skriver jag, verkar det som. Men nu sängen som väntar på mig hoppas jag. Och jag hoppas jag kan ha skor på mig imorgon för det är varmt för att vara december men inte sandalvarmt. Sluta blöda foten. Sluta blöda hjärtat!