Jul utan kul.

Jag tittade på bilder på honom på nätet precis. Herregud. Han och jag? Bara för när var det? Tre veckor sen? Otroligt. Världen är för galen. Och jag känner ändå ett stygn av allt när jag tittar på honom. Känner mig ledsen och sviken och tänker att jäkla womanizer och att så klart är vi främlingar trots att vi såg en del av varandra under dom dagarna. Såklart vi är främlingar så som de flesta är. Det tar en himla lång tid att lära känna varandra, det gör det. Och jag känner sån sorg att jag var så självcentrerad. Jag känner en sorg över att han inte var bättre på att vara ärlig. Jag skulle så gärna skapat ett nytt liv, eller skulle jag det? Kanske. Eller, det är ju det jag drömmer om. Att hitta någon som vill börja leva med mig. Bara så där, leva och älska och lära. Men den chansen är...mindre än liten tror jag. Jag borde sluta drömma om det ens. Bara ge upp för det är ju som det är. Jag är ingen för de flesta. Jag skulle kunna vara någon för någon, men var är den personen?