Beroendeproblematik.

Jag har lite svårt att inte bli beroende. Om jag väl får bekräftelse från någon så vill jag ha det hela tiden. Får jag mejl så vill jag att de fortsätter att strömma in. Får jag kyssar vill jag att de ska bli fler. Får jag ett lillfinger så kan det hända att jag inte kan motstå att vilja ha hela handen. Och det är så fult det där, med att vara beroende av någon och att vilja ha mer än de flesta och det känns ju som ett dåligt omen det. Även fast man får höra det som är tvärtom så ändå...jag önskar att det fanns band som jag kunde lägga på mig och bli lite mer behärskad och mer lite lagom. Mystisk och åtråvärd och inte så utlämnande inte så himla beroende. Att det skulle vara jag som var beroendeframkallande och inte tvärtom. Ända sedan jag blev intresserad av dig intresserar jag mig för ingenting annat. Mycket innehåll blev plötsligt utan. Fast det har inte bara med dig att göra det där, utan att med det att jag blir påmind om att det är innehållslöst att leva ensam. Det finns helt enkelt ingen ann reflektera med. Det finns ingen annans kalla fötter att värma och inga gemensamma projekt. Och visst trivs jag som det är också, men vad det är tråkigt, för jävla tråkigt och inget slut finns det i sikte. En kandidat i ett långtbortaland, visserligen en fin en. Men for real? Kommer han göra uppoffringar för mig? Skulle jag inte behöva någon som skulle vilja det, kunna tänka sig det? Ja, så är det. Så nu ska jag komma ihåg- jag ska verkligen komma ihåg att kompromisser är en tvåpartslösning. Bara för att det nästan alltid varit jag som uppoffrat behöver det inte betyda det. Att det är det som är kompromissen.