Kicken

var tog du vägen?

Jag läste just stora delar av mitt gamla blogg här. Så mycket kraft! Mer hopp än förtvivlan, trots allt.

Det ter sig rätt övertydligt att jag är deppig 4 real nu och det är nog inte bara bristen på att dela säng med någon som gör det. Deppigheten. För senaste dagarna har 65 milsmannen legat där också, i min säng. Jag har dock haft en del jobb för att späda ut intensiteten i umgänget med, för jobb måste jag tacka ja till i nuläget.

Men det är bra. Det är bra med 65-milsmannen på det sättet att det alltid är omvälvande att komma nära någon. Eller nära, det är nog för mycket sagt. Men närma sig en annan människa. Det är omvälvande och fantastiskt när man plötsligt är där och har kontakt och det är skört som en sprakig satellitlinje från yttre rymden eller radiokanalen från andra sidan jorden där en gammal opersinspelning plötsligt hörs på en tunn tunn våglängd, mellan brus. Och man fattar att den fattar, jag fattar. Vi fattar och vi upplever något som går att dela med sig, tydligen. Någonstans når vi till varandra. Och varenda sekund av att nå till en annan människa är värd sin vikt i guld. Och inget annat betyder egentligen ingenting. Viktigaste är det där att man sträcker på hela sin existens för att nå till någon och gör det.

Den här låten (eller så är det kanske hel Markus Krunegårds produktion förresten) beksriver mitt allmänna tillstånd bäst.