Mansideal.

I somras hängde jag lite med en tysk tjej. Hon var jämngammal med mig, i mitten av de trettio. Singel likaså, men utan barn. Men med ett bra jobb och många många naiva, ganska konservativa drömmar Om Vuxenlivet intakta.

Vi fikade och ölade i varma Sommarstockholm och jag pekade ut svenska kändisar som strosade förbi med sina tajta jeans på has, hatten på sned och occasionally barnvagnar som tillbehör. Jag pekade ut av ren välvilja, för min tyska kompis är en komplett swedofil och på allvar funderar på att flytta hit, och helst till Stockholm. Och eftersom hon jobbar inom filmbranschen (tyska kriminalgrejer för teve. Ja, jag veeet!) så är det väl kul för henne att se hur himla laid back Söderkändisar kan vara. Inga solariebrännor och glansiga BMW:s.

För det första så älskade hon Stockholm. - Så mycket vatten och så mycket rent! Jämfört med Ruhr-området är ju många ställen paradis i för sig. Men så undrade hon, liksom, hon sa att jag vet att jag inte är den snyggaste tjejen i världen, eller ens på gatan. Men inga män tittar på mig! Är det så det är här? Jag sa att det är ju så det är, här. Om man tittar så tittar man subtilt och ägnar sig inte åt ögon- och ansiktsgymnastik i stil med "klä av med blicken"- eller ens något i närheten. En ganska surmulen och nästan obemärkt titt kan duga som en "hon där ser väl okej ut", så är det så. Eller, jag har ingen aning, egentligen.

Sen fortsatte hon sina svensk-observationer med att berömma de svenska männen.

"Here in Sweden you can see som many men with kids! It is good, really good. In Germany if you see a man taking care of his kids you'll know that he is a kind of man that doesen't know what to do with his life". Och så berättade hon om sin föredetta som var en sån där modern, tysk man som inte visste vad han skulle med sitt liv till. Deprimerad också. Deprimerad som i depression. Men beredd att ta hand om hemmet och barnen om de skulle gifta sig (verkar ju vara en grej där i Deutschland, att giftermål ingår). Hon var tvungen att göra slut, för en man utan egna drömmar och målsättningar i livet var ju skjutsiken mer än vad hon kunde stå ut med. Och så jag vet inte vad hon egentligen baserade sin bild av tyska män som är hemma med sina barn på. Hon tyckte i alla fall att de tyckte om att gå i för mycket hemstickat och att de kunde ju gott tjäna lite pengar istället. Och vad vet jag. Men klart är i alla fall att i Tyskland är familjeförhållanderna ofta ganska ojämlika och många kvinnor stannar hemma efter ungarna kommit, oavsett utbildningsnivån. För dagisar funkar inte helt som här och för att det förväntas av dem också. Tyska fruntimmer alltså.

Och stackars, stackars tyska hemstickade papps som vill ta en brejk från produktionshjulet och jäsa hemma i mjukbyxor och utan framtidsdrömmar. Om jag nu ville ha fler barn, vilket inte känns så jätterelevant, så skulle jag kunna tänka mig att importera en sån i såna fall. Bara för den allmänna jämlikhetens skull.