Lördagsmys.

Jag är så patetisk och mitt liv ännu mer så. Idag var veckans enda arbetsdag. 13 timmar och så nästan 4 timmar resor på det. Att jag fortfarande sitter här uppe på soffan och skriver är väl bara ännu mer patetiskt.

Igår kväll fick jag mens och det är tyvärr inte månadens gladaste dag, eller sällan är. Och så sover jag inte nån bra heller då, så i morse, kanske efter fyra timmars ytterst bristfällig sömn- mina ögon röda och svullna i ett glåmigt, stockholmsvitt ansikte. Efter två snooze hade jag fem minuter på mig att ta på kläderna och hinna ut ur dörren och bussen skulle jag ta och klockan var sex över sju när den gick. Nu är det kvart över midnatt och jag kom nyss hem. Bajslukten var bedövande och katten av jamandet att döma mycket ensam. Men hennes korv på köksgolvet gjorde mig inte välvilligt inställd till att kela med henne alls. Nu sitter hon på mattan och jag sitter på soffan. Hon tittar bort jag tittar hit. Jag hoppas inte hon gömt korvar någon annanstans, för jag orkar inte med. Torka mer.

Nattliga regnvåta gator gör mig inte glad, alls. Jag vet inte vad det är som händer, men måste jag stå på en ensam busshållplats på natten och gatorna är blöta och bilarna kör fort. Så börjar jag gråta. Och även om jag inte låter mig själv det alla gånger, beror ju lite på hur länge jag ska vänta på bussen liksom, så hinner alla världens orättvisor ikapp mig och allt tungt samlas innanför bröstbenet och jag vill bara ha en kram och kanske kanske impa på någon, någon gång. Bara lite grann. Att någon skulle skicka mig en tanke just då, utan att jag ber om det och utan att jag motpresterar skulle inte vara fel utan helt rätt.