Jag och katten ligger i sängen, såhär, mitt på ljusan dag. Jag är sjuk, förkyld. Inte svinet tror jag inte. Men hängighet och så är jag hungrig, men för lat för att undersöka vad jag kunde äta. Benen är trötta och mitt ex bor för tillfället här. Just nu är han på jobbet, i morse hörde jag ljud, klumpiga ljud i köket och lampor som tändes och alla mandariner var uppätna från fruktskålen. Och igår kväll skulle vi prata om Saker, och så är det. Att när man pratar om Saker med mitt ex så flyr han lätt och säger att han inte har nån lust. Och säger man att det brukar han ju säga att han inte har nån lust och undra när han kanske har...så säger han att han visst har lust. Att prata om saker. Och så pratar man en stund och han är besvärad och känner sig ifrågasatt. Och det var ju inte meningen alls.
Så sambo på prov, håhå jaja. Jag skulle nog i för sig gärna bo med någon, faktiskt. Men jag har en teori, att med vissa, med vissa känns samexisterandet så enkelt. Man stör sig inte på varandra, utan det finns någon slags harmoni som gör att en inte stör sig på. Hur den andra andas och lyfter koppen och klunkar och ställer disken och inte släcker lampan eller släcker den. Att det finns vissa som man kan trivas med och andra där man får sträcka på sig utanför sina egna gränser, av ingen egentlig anledning alls. För att stå ut, för att samexistera.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment