Och inte utan mindrevärdskomplex.

Jag har svårt att tro att jag kommer att få den där uppskattningen som jag vill och behöver för att vara som jag är. Med en golvbajsande gammal katt och röra hemma, ännu värre röra inne i huvudet, inget speciellt att komma med, högst varierande karriär och så det som jag har att komma med i långa loppet kanske inte är så himla charmigt, enkelt, komplicerat eller klokt det heller.

Däremot fungerar jag bra - och är även känd som rebound-flickvännen. Med mig kommer man (en man alltså) lätt över diverse problem i livet. Till exempel kommer man över sina ex. Jag fixar att peppa peppa i allt från sviktande självkänsla och slokande snopp till karriärens lågvattenmärken. Jag är jättebra på upplyftande presenter, ibland i alla fall och vill jämt ha sex. Men vill inte min partner det så kan jag stå ut utan också. Trots att jag tjänar nästan inget, har jag alltid pengar och jag vill alltid hitta på något kul. Jag skulle kunna vara relationernas dromedar. Kan vandra genom öken, behöver bara vatten för att överleva och inte ens det särskilt ofta.

Fast det där med rebound är väl mitt eget fel, jag brukar alltid säga till mig själv, eller i alla fall skriva i min dagbok att det var banne mig sista gången det här jag lappade ihop någon. Att jag kanske, efter allt jag varit med om, verkligen borde undvika snubbar som helt uppenbarligen inte är över sitt ex. Eller som har varit separerade för kort tid för att det skulle ens verka sannolikt. Eller som helt uppenbarligen inte har fattat ens grundläggande skillnaden mellan förälskelse och kärlek. För jag är en jättebra övergångsgrej. Inte riktigt just DIN typ, men lös nog för att träffa dig och få dig att tro på livet igen, lite grann. Och sen Händer Det. I alla fall oftast. Det kommer en underbar kvinna, en fantastisk kvinna. En superintelligent, klok, lagom svår, intressant kvinna. En kvinna att dela liv med, gifta sig med (okej jag vill ju verkligen ändå inte bli gift), skaffa barn med och leva livet med. Och det är den kvinnan som jag kanske borde bli för att få kamma hem något mer än att vara den där mellansåsen.

Och när jag börjar tänka så här, ter det sig bara mer och mer övertydligt att jag måste Bli Något Bra för att kamma hem den uppmärksamheten som jag vill ha och behöver. Fär att jag ska bli den där andra kvinnan och någon annan bli Miss Rebound. Det är då jag känner att fan, femårsplan hit nu- eller kanske TIOårsplan! Jag ska ägna ALL min energi för att bli något bra. Något nytt. (det är då jag bestämmer mig för hundrande gången att plugga till läkare). Under tiden hinner jag ju inte ens ägna mig åt killar ute efter rebound (bra för mig) och EFTER är jag helt nöjd med mig själv och det vet väl alla, att den som är nöjd med sig själv lockar till sig andra, som är precis lika nöjda med sig själva.

Här en annan med lite önskemål på sin egenskapslista.